Asar
Från Rilpedia
Asarna (fornvästnordiska æsir, singularis maskulinum áss) var ett av de tre gudasläktena i nordisk mytologi; de andra var vanerna och alferna. Termen "asar" tycks i källorna emellertid ofta fungera som en samlingsbeteckning för det manliga gudakollektivet överhuvudtaget. Ordets etymologi är obskyr. Jakob Grimm härledde på sin tid ordets urgermanska form *anzuR till betydelsen "stolpe, bjälke" och tolkade asarna som de pelare vilka uppbär världsalltet. Edgar C. Polomé betonade i sin tur släktskapet med ett urgammalt hettitiskt ord hashush med innebörden "härskare". Fler tolkningar finns, men de flesta tycks peka på asagudarnas funktion som världsordningens härskare, en bild som också finner stöd i det befintliga källmaterial. En språkhistoriskt mer korrekt form på svenska skulle vara "åsar", då ordet förekommer som del i ordet "åska" (av fornsvenskans asækia vilket betyder "asens åkande"[1]), liksom i personnamn som Åsa, Åsmund och Åslög och ortnamn som Åshem och Åsgårda. En källa som använder "åsar" som svensk beteckning är Peter August Gödeckes översättning av poetiska Eddan från 1877.
Bland de manliga asarna finner vi bland annat Balder, Oden, Tor och Tyr, Njord, Frej, Brage, Heimdall, Höder, Vidar, Vale och Höner. Bland de kvinnliga (asynjorna) till exempel Frigg, Idun och Siv.
Den äldre forskningen målade gärna upp en bild av asarna som blodtörstiga krigsgudar, representanter för styrka och makt, medan vanerna framställdes som blida fredsmakter, skänkare av liv och gröda. En sådan bild har emellertid visat sig ha mindre stöd i källorna än vad man tidigare trott. Lotte Motz (1996) kunde efter att systematiskt ha studerat det samlade mytografiska källmaterialet dra slutsatsen att asarna snarast tycks ha förknippats med skapande verksamhet medan vanerna oftare förknippats med vikingatåg, krigföring, kungamakt och materiellt överflöd. Hennes studie visar också att asarna knappast hade mindre med fruktbarheten att göra än vanerna. Den gamla tolkningen av asarna som primärt krigsgudar har således fått vika undan för en mer nyanserad bild.
I mytologin berättas om hur jättinnan Gullveig eller Angerboda uppviglar till krig mellan de båda gudasläktena. Flera teorier finns om bakgrunden till denna myt. En är att kulten av vanerna kanske var äldre än asakulten, och att myten skildrar en förhistorisk religionskonflikt. Asarnas största gemensamma bedrift innan Ragnarök var kriget mot vanerna. Se vidare Vanakriget.
De mest framträdande personerna i myterna var asarna Oden och Tor samt den bland asarna upptagne jätten Loke. Främst i kulten stod också Tor och Oden samt vanerna Frej och Freja. En asagud som Ull nämns knappast alls i myterna, men har lämnat spår efter sig i ett stort antal svenska ortnamn (från Ulleråker till Ullevi), varför man kan anta att hans kult var viktig.
Asar och vaner var, till skillnad från gudarna i flera andra religioner, inte odödliga. De höll sig unga under hela denna tidsålder med hjälp av Iduns äpplen, men i Ragnarök stupar de flesta – överlever gör två av Tors söner och två av Odens, och dessutom kommer asarna Balder och Höder, som dött redan i vår tidsålder, tillbaka från dödsriket Hel för att härska i nästa.
Snorre var inte särskilt konsekvent när han räknade upp de viktigaste asarna: Han missade Kvaser och Höner men räknade in vanerna Njord och Frej. Snorre skriver dessutom att asarna skulle ha kommit från Troja och att Oden skulle ha satt sina söner på att regera över Danmark, Sverige och Norge. Fram till 1800-talet godtogs detta av många lärda.
Referenser
- ↑ Elias Wessén, Kortfattad etymologisk ordbok: Våra ord, deras uttal och ursprung
Litteratur
- Clunies Ross, Margaret. (1998). Hedniska ekon: Myt och samhälle i fornnordisk litteratur. Anthropos.
- Motz, Lotte. (1996). The King, The Champion and The Sorcerer: A Study in Germanic Myth. Wien: Fassbaender.
- Ström, Folke. (1985). Nordisk hedendom: Tro och sed i förkristen tid. Esselte Studium.
