Björnar
Från Rilpedia
- Uppslagsordet björn leder hit. För andra betydelser, se björn (olika betydelser).
| ?Björnar | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Rovdjur Carnivora |
| Familj: | Björnar Ursidae |
|
|
|
| §Ursidae Auktor: Fischer, 1817 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Björnar (Ursidae) är en familj av allätande rovdjur. Namnet har betydelsen brun och är ett gammalt noaord i svenskan, liksom i andra germanska och även slaviska språk. Det ursprungliga, tabubelagda, namnet på djuret är inte längre känt.
Innehåll |
Utseende
Björnarnas tänder har i överensstämmelse med deras levnadssätt inga egentliga rovtänder. Björnar lever till stor del och långa tider uteslutande av växtämnen. Detta gäller i synnerhet de yngre björnarna. Hos de äldre framträder rovdjursnaturen starkare. Björnar skiljer sig från de andra familjer i samma ordning därigenom att de i allmänhet har en stor och klumpig kropp, kort svans och raka tår med långa, trubbiga klor, som inte kan indragas.
Ögonen är små och öronen är runda och uppåtriktade. De har en långsträckt nos med 40 till 42 tänder. Björnar är hälgångare och deras fotsulor är oftast försedda med hår. Bara några arter som ofta klättrar i träd, till exempel malajbjörnen, har naken fotsula. Svansen är bara en liten stump. Pälsen är oftast lång och hos de flesta arter enfärgad och oftast brun eller svart. Undantag är jättepandan med påfallande svartvit teckning och isbjörnen som är vit. Ljusare markeringar på bröstet och i ansiktet finns hos några arter.
Vikten varierar mellan 25 och 800 kilogram, varvid hannar alltid är tydligt tyngre än honor. Längden ligger mellan 100 och 280 centimeter.
Utbredningsområde
Björnar lever idag i Eurasien och Amerika. I Sydamerika förekommer de bara i den nordvästra delen. I västra och mellersta Europa finns idag bara restbestånd. I Afrika anträffas idag inte längre några björnar. Brunbjörnspopulationen som levde i Atlasbergen blev utrotad under 1800-talet. Björnar kan anpassa sig till mycket olika klimatzoner och därför förekommer de både i polartrakterna, i regnskog och i gräsmarker. Men mycket torra områden undviker de vanligtvis.
Levnadssätt
Björnar lever huvudsakligen ensamma och är aktiva under skymningen och natten (med undantag för isbjörnen). De vilar ofta i grottor, ihåliga trädstammar och jordhålor. Deras sätt att ta sig fram är mestadels en långsam passgång, men när det behövs når de en hastighet upp till 50 kilometer i timmen. Vanligtvis klättrar björnar bra och de kan även simma utmärkt.
Flera arter går i ide under de kallare månaderna. Det är ingen egentlig vintersömn, då deras kroppstemperatur inte sjunker och det går lätt att väcka upp dem. Men hjärtslagen och andningsfrekvensen sjunker tydligt. Under sensommaren och hösten äter de mycket för att ha en fettreserv över vintern.
Föda
Frukter och andra växtdelar utgör den större delen av deras föda. Dessutom tar de insekter och deras larver och små ryggradsdjur som fiskar och gnagare. Det förekommer även att de äter större däggdjur som hjortar och ibland även boskapsdjur. Undantag är jättepandan, som lever nästan uteslutande av bambu, och isbjörnen, som hela livet huvudsakligen är köttätare.
Fortplantning
Honan blir dräktig med ett till fyra års mellanrum. De flesta födslar infaller i månaderna november till februari, när honan ligger i ide. Parningen kan ligga flera månader tidigare och sedan utvecklas det befruktade ägget inte på några månader. Den egentliga dräktigheten är med 60 till 70 dagar förvånansvärt kort och sedan föds ett till fyra ungdjur, men oftast två. I gruppen däggdjur är björnar de djur med den största viktskillnaden mellan honan och kullen.
Efter födseln är det uteslutande honan som tar hand om ungdjuren. Under denna tid är hon tydligt aggressiv och angriper nästan alla inkräktare, inklusive sin hanne och människor. Efter tre till nio månader får ungdjuren inte längre di. Åtminstone fram till hösten men oftast i 18 till 24 månader förblir ungdjuret hos modern. Könsmogna blir de efter tre till sex år, men för hannar tar det oftast 10 till 11 år att växa till full storlek. I naturen blir de oftast 20 till 30 år gamla och i fångenskap ibland upp till 50 år.
Björnar och människor
Troligtvis på grund av sin storlek och kraft spelar björnar en stor roll i mytologin och kulten hos många folkgrupper. Björnkult fanns redan på stenåldern och är känd från talrika folkslag. Gudar i gestalt av björnar fanns till exempel hos kelterna. I antikens Grekland brukade herdarna i Pindosbergen fånga björnungar och föda upp dem på fårmjölk för att sedan offra dem till gudinnan Afrodite.[1] Även i heraldiken finns många avbildningar av björnar och likaså ingår de i många sagor.
I nordisk forntid fanns bärsärkar - krigare som kämpade med björnens styrka och vrede.
Jakt på björnar görs och gjordes huvudsakligen för att få deras kött som mat, deras päls för kläder och mattor och deras tänder och klor för smycken. Ofta tillskrivs björnarnas olika kroppsdelar en läkeeffekt, och särskilt galla från kragbjörnen får användning i kinesisk medicin. En annan anledning till att de blev jagade var att man ansåg dem som konkurrenter om födan eller betraktade dem som en potentiell fara. Ibland händer det att björnar gör intrång i bebodda områden och plundrar bikupor och fiskdammar eller tar ett boskapsdjur. Men oftast överdrivs i berättelser storleken av dessa skador.
Vanligtvis undviker björnar människor. Men om de anser att deras ungar eller matförråd är i fara eller när de är sårade kan det hända att de angriper människor, som vid dessa tillfällen oftast blir dödade. Oprovocerade handgripligheter inträffar väldigt sällan och bara få människor per år dör av dessa.
Många björnar har fångats för att tjänstgöra som nöjesobjekt för människor. Man visade dem i kamparenor i strid med hundar eller människor och tog dem även som dansbjörnar.
Alla de beskrivna orsakerna, samt förstöringen av björnarnas levnadsområden, är ansvariga för att många arter blev sällsynta eller helt försvunna i vissa områden. Till exempel förekommer brunbjörnen i de centrala delarna av USA och i västra och mellersta Europa bara som restbestånd. I norra Afrika och i Mexiko är denna art helt utdöd. Även malajbjörnar och särskilt jättepandan räknas till de hotade arterna. Isbjörnen anses idag hotad genom att växthuseffekten medför att de nedisade områdena i Arktis minskar och på sikt kan försvinna helt.
Evolution
Björnar uppträdde jämförelsevis sent i jordens historia. De äldsta, äkta björnarna levde under den senaste delen av tidsperioden tertiär.
Systematik
Familjen Björnar indelas i släkten och arter:
- Släkte: Ursus
- Brunbjörn (den art som i Sverige brukar kallas "björn")
- Isbjörn
- Svartbjörn
- Kragbjörn
- † Grottbjörn
- Släkte: Melursus
- Släkte: Helarctos
- Släkte: Tremarctos
- Släkte: Ailuropoda
- Släkte: Arctodus
Björnar räknas i ordningen rovdjur (Carnivora) till underordningen Canoidea. Ett tydligt släktskapsband finns till gruppen halvbjörnar (Procyonidae). Möjligtvis har alla sälar björnliknande förfäder.
Kattbjörnen räknas ömsom till halvbjörnarna, ömsom till björnarna och slutligen ömsom till en egen familj Ailuridae. Det finns vissa överensstämmelser mellan kattbjörnars och björnars DNA.
Glasögonbjörnen är den enda levande medlemmen av underfamiljen Tremarctinae och till denna familj hörde den utdöda arten Arctodus simus. Arten jättepanda räknas också i en egen underfamilj, Ailuropodinae.
De övriga sex arterna räknas till underfamiljen Ursinae. I några systematiker tillhör alla släktet Ursus och i andra förs malajbjörnen och läppbjörnen till släktet Helarctos eller Melursus. Till de utdöda arterna i denna underfamilj hör arten grottbjörn (Ursus spelaeus).
En rad djurarter har orddelen björn; trots att de inte är släkt med björnarna eller halvbjörnarna, till exempel kallas några sälarter sjöbjörnar, koalan kallas koalabjörn; och en grupp mikroorganismer kallas ibland björndjur.
Källor
- Artikeln Bären i tyskspråkiga Wikipedia
- Artikeln Björn i Nordisk familjebok Uggleupplagan band 3, sidorna 572-575, utgiven 1905
- ↑ Mytologiboken, Stockholm 1994, s.23, ISBN 91-502-1187-0
