Från Rilpedia

?Svartbjörn Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Ordning:	Rovdjur Carnivora
Familj:	Björnar
Släkte:	Ursus
Art:	Svartbjörn U. americanus
Vetenskapligt namn
§Ursus americanus Auktor: Pallas, 1780
Svartbjörnens utbredningsområde.
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Svartbjörn (Ursus americanus) är en art i rovdjursfamiljen björnar. De lever i Nordamerika och är allätare. Svartbjörnen äter i huvudsak växter och insekter men även kadaver samt mindre däggdjur, fåglar och ödlor. I sitt levnadsområde kallas djuret för black bear eller baribal. Svartbjörnen är mindre till storleken än den närbesläktade grizzlybjörnen och anses också vara mindre aggressiv. Svartbjörnens utbredningsområde omfattar stora delar av Nordamerika och arten har tagit över områden där grizzlybjörnen utrotats. Svartbjörnens päls är i allmänhet svart men den kan även vara brun eller till och med vit. I teorin har svartbjörnar en medellivslängd på 30 år men de flesta blir inte äldre än tio år, och de flesta dödsfall hos vuxna djur beror på kontakt med människor.

Innehåll 1 Kännetecken 2 Utbredning och habitat 2.1 Populationsstorlek 3 Levnadssätt 3.1 Rörelse 3.2 Aktivitet 3.3 Socialt beteende 3.4 Föda 3.5 Fortplantning 3.6 Fiender 4 Svartbjörnen och människan 5 Underarter 6 Referenser 6.1 Noter 6.2 Källor 7 Externa länkar

Kännetecken

Svartbjörnen liknar andra björnar till utseendet. Den har en kraftig kropp och tjocka extremiteter. Vid varje tass har den starka klor, som används för att gräva, klättra och döda bytesdjur. Svansen är som hos alla björnar en liten stump. Det stora huvudet kännetecknas av en jämförelsevis lång och naken nos, små ögon och runda uppriktade öron.

Med en kroppslängd på 1,5 till 1,8 meter, en mankhöjd på upp till 91 centimeter och en vikt som ligger i genomsnitt vid 100 kilo är svartbjörnen betydligt mindre än grizzlybjörnen. Å andra sidan finns det stora skillnader mellan könen. Medan honor endast väger mellan 40 och 230 kilogram (i genomsnitt 80 kg) väger hanar mellan 50 och 400 kilogram (i genomsnitt 120 kg). Hanar är alltså cirka 33% större.^[2][3]

Svartbjörnar blir ibland vita och kanelbruna istället för svarta och ibland har de en pälsfärg som gör att de förväxlas med grizzlybjörnar. Pälsens färg beror på levnadsområdet: medan de individer som lever i täta och kyliga skogar i de norra och östra regionerna av utbredningsområdet har en mera svartaktig päls, är pälsen hos exemplar i södra och västra regioner med torrt och öppet landskap mera brunaktig. Särskilt utmärker sig underarten Usus americanus kermodei som lever vid den kanadensiska västkusten och som har en nästan vit päls. Dessa djur är inga albinos.

Förutom den mindre storleken skiljer svartbjörnen från brunbjörnen genom avsaknaden av den muskulösa knölen i djurets nacke, den flacka pannan, de kortare klorna och de kortare bakre extremiteterna.

Utbredning och habitat

Svartbjörnens utbredningsområde omfattar stora delar av Nordamerika. De lever i nästan hela Alaska och Kanada, med undantag av de yttre östra regionerna. I kärnområdet i USA förekommer har de en stor förekomst. De saknades tidigare i landets torra sydvästliga delar. I Mexiko förekommer svartbjörnen i bergsregionerna Sierra Madre Oriental och Sierra Madre Occidental.

Då européerna bosatte sig i Nordamerika påverkades svartbjörnens förekomst vid flera ställen. Å ena sidan minskade antalet svartbjörnar i USA:s östra och södra delar, där det idag bara finns restbestånd kvar, men djuret drog nytta av grizzlybjörnens utrotning i andra regioner och där ökade populationen. Organisationen Amercan Bear Association uppskattar beståndet i USA till mellan 286 000 och 328 000 individer och räknar för hela Nordamerika med 600 000 svartbjörnar.

Svartbjörnar förekommer i olika habitat men behöver överallt tillräcklig tillgång till föda och vegetation för att gömma sig. Huvudsakligen finns de i skogar med tät undervegetation, men de finns även i öppna landskap som prärien och tundran, främst där grizzlybjörnen har försvunnit.

Populationsstorlek

Delstater och provinser med fler än 10 000 individer:

USA

• Alaska 100 000
• Colorado 10 000
• Maine 20 000
• Michigan 12 000
• Minnesota 20 000
• Montana 15 000
• Kalifornien 20 000
• Pennsylvania 10 000
• Wisconsin 14 000

Kanada

• Alberta 40 000
• British Columbia 140 000
• Manitoba 30 000
• New Brunswick 12 000
• Ontario 100 000
• Québec 60 000
• Saskatchewan 40 000
• Yukon 10 000

Levnadssätt

Rörelse

Svartbjörnar är som alla björnar hälgångare och sätter under passgången hela foten på marken. Om så krävs kan de röra sig med höga hastigheter. Ibland står de på sina bakre extremiteter, främst när de vill ha bättre översikt. Vid fara klättrar de upp i träd. De är även goda simmare.

Aktivitet

Svartbjörnen är huvudsakligen aktiv under gryningen. Allmänt beror aktiviteten på årstiden. Vid större behov av föda jagar de även på dagen. I närheten av människor kan de vara aktiva på dagen för att tigga mat. Där de har möjlighet att stjäla mat eller hämta något ätbart från soptunnor är de aktiva på natten.

Som andra björnar håller de under de kalla månaderna vinterdvala i en självgrävd bo eller naturliga grottor respektive jordhåligheter. Deras andningsfrekvens sjunker betydligt men kroppstemperaturen minskar bara med 4 till 7°C och de har lätt att vakna. Därför är vinterdvalan inte äkta. Vinterdvalans längd är beroende på utbredningsområdet, i kalla regioner varar den ibland från september till maj. Under dvalan upptar de ingen föda och vätska. Under denna tid minskar kroppens vikt med 23 till 30 procent, varför de äter mycket under hösten för att skapa ett fettskikt.

Socialt beteende

Som alla björnar lever den amerikanska svartbjörnen utanför parningstiden ensam. I områden med bra tillgång till föda finns ibland flera individer vid samma ställe. Revirets storlek beror på de naturliga förutsättningarna, könet och andra faktorer. Honor har allmänt mindre territorier. Således är ett revir i den amerikanska delstaten Washington bara mellan 500 hektar (hanar) och 200 hektar (honor) stort, medan territorier i andra delar av USA omfattar 10 00 till 20 000 respektive 4 000 till 2 000 hektar. I norra Kanada kan ett revir vara 100 000 hektar stort. Det förekommer att dessa territorier överlappar varandra, särskild mellan hanar och honor, men allmänt har dessa djur ingen större kontakt med varandra. Dessutom vandrar svartbjörnar stora sträckor i regioner med öppna och av människan oanvända landskap.

Föda

Liksom de flesta björnar är svartbjörnar allätare. Å andra sidan består födan till 75 % av växtdelar, däribland frukter, bär, nötter, gräs och rötter. Den animaliska delen av födan utgörs huvudsaklig av insekter som myror, getingar, bin, termiter och insektslarver men svartbjörnen äter även as. I mindre mått jagar björnen små däggdjur, fåglar och ödlor. Ibland förekommer berättelser om svartbjörnar som dödat större djur, till exempel tamboskap, men fftast skulle det ha varit unga eller sjuka bytesdjur.

Fortplantning

Parningstiden inträffar vanligtvis i juni och juli. Därför skapar de huvudsakligen ensamlevande djuren kortvariga par som parningslekar flera gånger. Liksom hos andra björnar vilar ägget en tid efter befruktningen (nidation) innan den egentliga dräktigheten börjar. På så sätt ligger ungefär 220 dagar mellan befruktningen och födelse men dräktigheten varar bara i 60 till 70 dagar.

Under vintervilan, oftast i januari eller februari, föds ett till fem (oftast två eller tre) ungdjur. Unga svartbjörnar är blinda och ser nakna ut men de bär en tunn päls. Ungarna väger vid födelsen bara 225 till 330 gram. Efter 6 till 8 månader sluter honan att ge di men ungdjuren stannar åtminstone till andra våren hos modern. Vanligtvis har honan efter ett till fyra år nästa möjlighet att para sig.

Ungar honor blir efter fyra till fem år könsmogna, hanar ett år senare.

Fiender

Teoretiskt sett har svartbjörnar en medellivslängd på 30 år men de flesta blir inte äldre än tio år. Över 90 % av alla dödsfall hos dessa djur som nått en ålder över 18 månader sker i samband med människor (jakt och trafikolyckor).

Efter människan är grizzlybjörnen artens största fiende. Ibland faller unga svartbjörnar offer för pumor och prärievargar.

Svartbjörnen och människan

Svartbjörnen jagas av människan av olika anledningar. Bland dessa finns den potentiella faran för människan och björnens vana att döda tamboskap och förstöra bikupor samt odlingsmark. Jakt för djurets päls och kött eller för nöjes skull förekommer också. Undersökningar har visat att den påstådde skadan hos tamboskap nästan är obefintlig medan skadorna på odlingsmark har ett betydligt omfång. Sportjakten förekommer i stora delar av utbredningsområdet och enligt uppskattningar från 1995 dödas varje år 40 000 svartbjörnar på detta sätt. Jakt för köttets och pälsens skull har minskat betydligt men under indianernas tid var det den viktigaste grunden för jakten. Den kända björnpälsmössan som ingår i vissa uniformer av den brittiska armén framställs ännu idag av päls från kanadensiska svartbjörnar.

En rätt så ny orsak till jakt på svartbjörnar är exporten av djurets gallvätska till östasiatiska länder där den tillskrivs läkande egenskaper. Vanligtvis används den asiatiska kragbjörnen för detta ändamål men på grund av dess ringa population riktar sig uppmärksamheten alltmer mot den nordamerikanska svartbjörnen. USA exporterar gallvätskan till Sydkorea, Kina och Japan och även den inhemska asiatiska befolkningen får leveranser.

Svartbjörnar är till största delen ofarliga för människor. Ett undantag är sårade individer och honor med ungdjur. Rapporter om människor som dödats av dessa djur är sällsynta.^[4]

I amerikanska nationalparker har svartbjörnar i viss mån blivit ett problem. Med sitt välutvecklade luktsinne hittar de fram till tältplatser och bilar med besökare. Flera av besökarna började på grund av missriktad djurvänlighet mata björnarna. På så sätt blev många svartbjörnar beroende av denna matning, miste sin naturliga skygghet vilket ledde till att ett antal olyckor skedde. För säkerhets skull dödas individer som är alltför vana vid människor av nationalparksledningen.

Teddybjörnen sägs ha fått sitt namn från Theodore "Teddy" Roosevelt som i samband med en jakt blev erbjuden att döda en infångad svartbjörnunge, men vägrade. Det finns dock även andra teorier om hur leksaken fick sitt namn.

Underarter

För närvarande är följande underarter godkända:^[5]

• högpannad svartbjörn (U. a. altifrontalis), lever från Stilla havets kustlinje i British Columbia till norra Kalifornien samt från norra British Columbia till Idaho.
• U. a. amblyceps, förekommer i Colorado, New Mexico, västra Texas och från norra hälften av Arizona till norra Mexiko samt sydöstra Utah.
• östlig svartbjörn eller baribal (U. a. americanus), är den valigaste underarten. Den finns från östra Montana till Atlantens kustlinje och från Alaska över Kanada till Atlanten och Texas.
• U. a. californiensis, förekommer i California Central Valley och fram till södra Oregon.
• charlottesvartbjörn (U. a. carlottae), lever på Queen Charlotte Islands och i Alaska.
• kanelbjörn (U. a. cinnamomum), finns i Idaho, västra Montana, Wyoming, östra Washington, Oregon och nordöstra Utah.
• blåbjörn eller glaciärbjörn (U. a. emmonsii), lever i sydöstra Alaska.
• U. a. eremicus, förekommer i nordöstra Mexiko.
• floridasvartbjörn (U. a. floridanus), lever i Florida, sydöstra Georgia och i södra Alabama. Underartens bestånd uppskattas med 500 till 1000 individer.
• newfoundlandsvartbjörn (U. a. hamiltoni), finns bara på Newfoundland.
• kermodesbjörn (U. a. kermodei), kännetecknas av en oftast vitaktig päls. Underarten finns i British Columbia.
• texassvartbjörn (U. a. luteolus), förekommer i östra Texas, Louisiana i södra Mississippi. Underarten räknas sedan 1992 av US. Fish and Wildlife Service som starkt hotad.
• U. a. machetes, lever i norra och mellersta Mexiko.
• U. a. perniger, förekommer på Kenai Peninsula i Alaska.
• U. a. pugnax, är endemisk för Alexanderarkipelagen.
• vancouversvartbjörn (U. a. vancouveri), lever på Vancouver Island.

Referenser

Noter

1. ↑ Ursus americanus på IUCN:s rödlista, auktor:Bear Specialist Group, 1996. Version 12 maj 2006
2. ↑ San Diego Natural History Museum - American Black Bear
3. ↑ Gary Brown, Great Bear Almanac, 1996, sida 340, ISBN 1558214747
4. ↑ MassWildlife - BLACK BEAR PROBLEMS AND CONTROL
5. ↑ Svenska namn enligt Naturhistoriska riksmuseet

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från tyskspråkiga Wikipedia. där följande källor anges:

• Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999, ISBN 0-8018-5789-9
• Serge Larivière: Ursus americanus. Mammalian Species No. 647, 2001, S. 1-11

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Svartbjörn
  Bilder & media
• Black Bear Conservation Committee (engelska)
• Black Bear - US Fish and Wildlife Service (engelska)