Noaord
Från Rilpedia
Texten från svenska Wikipedia
Noa-ord, och om ting noanamn, kallas benämningar som används när det enligt folktron anses vara olycksbringande och därmed tabu att nämna ett visst ord. Det polynesiska ordet noa uttrycker motsatsen till tabu, och betecknar det som fritt kan brukas.
Noa-ord används i stället för sådana ord som anses för heliga eller farliga för att uttalas. Noa-ord har oftast använts för farliga djur, övernaturliga fenomen och väsen, där man av rädsla för att frammana dem ej vågat nämna dem vid namn. Noa-ord har emellertid också använts för mer vardagliga företeelser inom bland annat jakt och fiske.
Exempel
- Ulven (äldre ord för varg) har just varg ('främling', 'våldsverkare') som noanamn. När ordet "varg" tappade karaktären av noanamn började man istället kalla den gråben eller tasse. (Av det senare ordet har uttrycket tassemark härletts.)
- Djävulen har kallats Den onde, Hin håle ('Den där hårde'), tjyven, med mera.
- Skjoran har kallats skata ('den långsmala', avseende stjärtfjädrarna), och sedan har det ordet blivit det normala. I svenska österbottniska dialekter används uttrycket skjora fortfarande även till vardags för att beteckna fågelarten "skata".
- Åskan (från fornnordiska as-eykja, 'asens åkning', om guden Tors färd över himlavalvet) har kallats tordön, godfar och gudfar. Efterleden -far är i detta fall inte härledd från ordet fader, som i "gudfader", utan från verbet fara, som i "att färdas".
- Björn har kallats nalle eller bamsefar. Liksom i andra germanska språk är dock det svenska ordet björn ('brun') i sig självt ett noaord, liksom ordet medved ('honung') i slaviska språk. Detta noanamn är så gammalt att det ursprungliga, tabubelagda ordet inte längre är känt.
- Erinyerna, de grekiska hämndgudinnorna, kallades eumenider, 'de välvilliga'.
- JHVH, det hebreiska namnet på judarnas gud, byts inte sällan ut mot Adonaj, 'min Herre'.
Se även
|
|||||||||||
