Infinitivmärke
Från Rilpedia
Ett infinitivmärke är ett ord som i många sammanhang placeras framför ett verbs infinitivform. Infinitivmärket betraktas av många lingvister som tillhörande en egen ordklass, i vilken den således är enda medlem. I till exempel engelskan är infinitivmärket (för alla verb utom be) nödvändigt för att det ska framgå att det är infinitiv, om det inte framgår av kontexten. Många språk där infinitiven har en särskild form saknar infinitivmärke.
Svenskans infinitivmärke är att, som dock även kan vara en underordnande konjunktion (subjunktion). Dessa två att har skilda ursprung. Infinitivmärket är besläktat med prepositionen åt, vilket kan vara en delförklaring till att det oftast uttalas å [o] i ledigt tal, något som får många att förväxla det med och och lägger till ett k-ljud när de ska betona ordet eller tala välartikulerat, eftersom även och brukar uttalas [o] i ledigt tal (Exempel: Det är tråkigt att diska artikulerat Det är tråkigt och [ok] diska). Också skriften kan drabbas av detta. Det är exempel på en hyperkorrektion.
Uttalet av infinitiv-att med å-ljud går långt tillbaka och finns även i danskan och i norskan. I det senare språket skrivs ordet till och med å (i danskan skrivs det at).
|
|||||||||||
