Isbjörn
Från Rilpedia
- Drinken med samma namn hittas på isbjörn (drink).
| ?Isbjörn Status i världen: Sårbar[1] |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Rovdjur Carnivora |
| Familj: | Björnar Ursidae |
| Släkte: | Ursus |
| Art: | Isbjörn U. maritimus |
|
|
|
| §Ursus maritimus Auktor: Phipps, 1774 |
|
| Isbjörnens utbredningsområde. Isbjörnens utbredningsområde.
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Fil:Play fight of polar bears edit 1.avi.OGG Isbjörnen (Ursus maritimus) är en art björnar som lever i arktiska områden på norra halvklotet, och kännetecknas av sin vita päls. Några zoologer räknar denna art under det vetenskapliga namnet Thalarctos maritimus i ett eget släkte men djuret är nära släkt med brunbjörnen.
Innehåll |
Kännetecken
Isbjörnen är ett av världens största landrovdjur och den blir mellan 2,40 och 3,3 meter lång. Hanarna väger upp till 650 kg (vanligen mellan 400 och 650 kg[2]) och honorna upp till 225 kg. 1960 sköts en isbjörn som vägde 907,2 kg på isen i Tjuktjerhavet.[3]
Isbjörnen känns igen på sin vita päls (kan ibland vara gulaktig). Pälsen byts inte, i motsats till andra djur, under sommaren, utan förblir tjock och vit. Varje hårstrå är dessutom ihåligt för att ge optimal isolering mot kyla, vilket tros vara anledningen till att pälsen ser svart ut när den fotograferas med ultraviolett ljus. Uv-ljuset absorberas tydligen av de ihåliga hårstråna. Denna effekt gör att pälsen kan te sig gulfärgad. Hårstråna leder ljuset till den svarta huden och hjälper djuret att absorbera så mycket värme som möjligt.
Utbredning
Isbjörnen förekommer på isflak i Norra ishavet och kringliggande öar och landområden. Regioner med en större population av isbjörnar är norra Alaska, Kanadas arktiska öar, Grönland, Svalbard, Frans Josefs land, norra Sibirien och Wrangels ö. Den sydligaste populationen lever vid Jamesbukten i Kanada. Ett 14 000 år gammalt lårben från en isbjörn påträffades 1852 i en märgelgrav på Kullaberg, Skåne, vilket visar att isbjörnar förekom i södra Sverige i slutfasen av Weichsel-nedisningen.
Levnadssätt
Isbjörnen simmar gärna och kan ses simmande flera kilometer från land, men rör sig och jagar gärna på land. En isbjörn kan lätt fälla en människa. Björnens högsta hastighet då den springer på land kan nå 40 kilometer i timmen. Vanligtvis går den med en hastighet omkring fem kilometer i timmen. Isbjörnen kan bli 20 till 30 år gammal.
Fortplantning
Parningen sker ungefär i april och sen vilar ägget inne i honan fram till oktober. Finns det inte tillräcklig med föda under sommaren resorberar honans kropp ägget och det blir inget ungdjur. Honan får 2-3 (sällan 4) ungar per kull. Ungarna föds i januari inne i en utgrävd grotta där modern tillbringar vintern. Ungdjuren väger vid födelsen bara 600-900 gram.[4] De är hjälplösa och blinda. Efter ungefär en månad slår de upp ögonen och en halv månad senare tar de sina första steg. Fram till mars eller april når ungdjuren en vikt mellan 10 och 15 kg. Då är de tillräcklig stora för att lämna grottan för första gången. Under de följande 10 månaderna stannar de hos modern och lär sig att jaga. Efter 3-4 år tills är de könsmogna.
Föda
Isbjörnen är köttätare. Den äter huvudsakligen sälar[5], men också döda valar och valrossar, fågelägg, smådjur och en del växter. Under tider med bra utbud på föda äter isbjörnen bara huden och späcket av sitt byte och lämnar resten kvar. Svaga isbjörnar eller fjällrävar som följer efter livnär sig senare av köttet. Är utbudet på födan fattigt, tar isbjörnen även as eller till och med ungar av sin egen art. Mödrar med ungdjur undviker därför andra isbjörnar.
Under jakten väntar isbjörnar ofta vid en hålighet i isen tills en säl visar sig. När en isbjörn får vittring på en säl och det saknas håligheter hoppar björnen på isen och kan bryta igenom den med sin egen vikt. Med sin vita päls är isbjörnen anpassad till omgivningen och för bytesdjur är det svårt att få syn på björnen. Det enda som väcker uppmärksamhet är den svarta nosen och isbjörnen lär sig tidigt att täcka över den med ramen (tassen).
Som rovdjur tar den upp stora mängder A-vitamin vilket lagras i levern. Arktiska upptäcktsresande har dött i A-vitaminförgiftning efter att ha ätit lever från isbjörn.
Isbjörnen och människan
Isbjörnen har inga naturliga fiender i djurriket. Fram till mitten av 1900-talet bedrev människan en intensiv jakt på isbjörnen. Vid denna tidpunkt var isbjörnen utrotningshotad. Under påtryckning av vetenskapsmän undertecknade de stater som ligger vid Arktis 1967 ett fördrag för djurets skydd. Idag har bara inuiter tillåtelse att jaga ett bestämt antal isbjörnar. Beståndet uppskattas nu bestå utav 25 000 till 40 000 individer.
Idag hotas isbjörnen av den globala uppvärmningen. Det nedisade området kring Hudson Bay i Kanada krymper gradvis[6], och sälstammen minskar. I Ryssland har man rapporterat kannibalism bland utsvultna isbjörnar.[7] Isbjörnen fördes under våren 2006 åter upp på listan över utrotningshotade djur, en lista som idag innehåller över 5 000 djurarter[8].
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Isbjörn
Referenser
Noter
- ↑ Ursus maritimus på IUCN:s rödlista, auktor: Schliebe et al (1996), version 9 maj 2006.
- ↑ Kindersley, Dorling (2001,2005). Animal. New York City: DK Publishing. ISBN 0-7894-7764-5.
- ↑ Ragnar Hult, Anette Strugstad, Ove Karlsson: Guinness Rekordbok 1996, Forum AB, 1995 "2",, sid. 29. ISBN 91-37-10723-2.
- ↑ Rosing, s. 42-48
- ↑ Gunderson, Aren (2007). "Ursus Maritimus". Animal Diversity Web. University of Michigan Museum of Zoology. Besökt 27 oktober 2007.
- ↑ http://earthobservatory.nasa.gov/IOTD/view.php?id=5531 Nasa
- ↑ Dinyar Godrey, The no-nonsense guide to climate change, Oxford: New Internationalist (2006), s. 80
- ↑ http://www.iucnredlist.org/info/2007RL_Stats_Table%201.pdf
Tryckta källor
- Rosing, Norbert (1996). The World of the Polar Bear. Willowdale, ON: Firefly Books Ltd.. ISBN 1-55209-068-X.
