Edoperioden

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Ukiyo-e-bild av kabukiskådespelaren Otani Oniji II. Ukiyo-e och kabuki är två exempel på de nya konstformer som blomstrade i Edo under Edoperioden.

Kommendör Perry (i mitten) och två andra män talar till kejsaren.

Edoperioden var en period i Japans historia mellan åren 1603 och 1868 då klanen Tokugawa (徳川幕府) hade makten. Den följdes av Meijiperioden.

Det så kallade Tokugawashogunatet under Tokugawa Ieyasu inledde en ny period av central makt under shogunen som enade hela Japan och samtidigt flyttade den reella makten från kejsarfamiljens Kyoto till den nya militärregimens Edo. Det sista väpnade motståndet mot den nya militärregeringen, Toyotomiklanens uppror, slogs ner i de så kallade Gennastriderna 1614 - 1615 (så kallade efter Gennaperioden).

Under 1500-talet hade handelsmän och kristna missionärer från Portugal, Spanien, Nederländerna och England anlänt till Japan men under 1600-talet misstänkte shogunatet att katolska missionärer egentligen var förtruppen för en militär erövringskampanj från Spanien eller Portugals sida. Efter ett uppror 1638 förbjöds helt sonika kristendomsuntövning och all kontakt med katolska européer. Endast mycket begränsad kontakt med holländska protestantiska handelsmän genom hamnen i Dejima tilläts. Koreanska skepp gavs tillträde till Nagasaki och även till själva huvudstaden. Därmed inleddes en lång period av isolering.

Järnmuren kring Japan stärktes ytterligare i samband med de så kallade Kyōhōreformerna 1717, då importen av utländsk konst och litteratur kraftigt begränsades. Ändå blir så kallad rangaku, studiet av västerländska läror, bara viktigare och viktigare bland vetenskapsmän, konstnärer och författare. Motståndet mot shogunatet kommer dels från konkurrerande adelsfamiljer, dels från herrelösa samurajer, ronin, och dels från religöst håll. Den så kallade Hōrekiincidenten 1758 är ett exempel på det sistnämnda.

Under Edo-periodens andra hälft blomstrar den folkliga kulturen i storstaden Edo, med ukiyo-e, kabuki, japanskspråkig litteratur och annat som på olika sätt sticker av mot den traditionella, mer kinesiskinfluerade kulturen.

Isoleringen varade i 251 år tills den amerikanske kommendören Matthew Perry tvingade Japan att öppna sig mot väst i Kanagawakonventionen år 1854. Inom några år hade kontakten med västvärlden i grunden förändrat det japanska samhället. Många historiker har dock velat nyansera den beskrivningen, och pekat på de tecken som tydde på att shogunatet var på väg att spricka upp med eller utan hjälp av utländska skepp.

Efter Boshinkriget (1867-1868) tvingades shogunatet bort från makten och kejsarens ställning restaurerades, den så kallade Meijirestaurationen. Decenniet som följde innebar en stor mängd politiska, ekonomiska, kulturella och teknologiska förändringar från Japan, som snabbt ville ta till sig allt västerländskt kunnande för att inte halka på efterkälken och kanske bli koloniserade.

Perioder

I den japanska tideräkningen infaller nedanstående tideräkningsperioder under Edo-perioden.

Se även

• Tokyos historia