Sveriges historia 1945-1967
Från Rilpedia
Denna artikel behandlar Sveriges historia under efterkrigstidens första del, åren 1945 till 1967. Perioden inleds med att andra världskriget avslutas 1945 och avslutas vid 1968 - "året då allt hände".
Innehåll |
Sveriges befolkning
Migration
Sverige var före andra världskriget främst ett utvandrarland, bland annat migrerade många svenskar till Nordamerika, men trenden vände under och efter andra världskriget, först i och med att man tog emot krigsflyktingar, bland annat från Baltikum, och krigsbarn från Finland. Från slutet av 1940-talet kom även arbetskraftsinvandring, till en början främst från Finland. Fram till 1950-talet var Sveriges befolkning mycket etniskt homogen i jämförelse med andra industrialiserade länder. Det fanns några inhemska minoriteter som samer, romer, resande, kväner och ett mindre antal sverigefinnar än i dag. Från andra halvan av 1950-talet och framåt kom omfattande arbetskraftsinvandring, framför allt från länder som Finland, Italien, Jugoslavien, Grekland och Turkiet.
Kultur och massmedier
Litteratur
Sverige var efter krigstiden ett av världens mest läsande folk, tillsammans med norrmän, finländare och islänningar[1]. Under femtiotalet fanns välfyllda bokhyllor även i arbetarklasshem.[2]
Efter kriget framträdde flera barnboksförfattare av hög klass. Främst av dessa var Astrid Lindgren som 1945 gav ut Pippi Långstrump, men även Åke Holmberg med Ture Sventon och Edith Unnerstad med Kastrullresan debuterade efter kriget. Dessutom fortsatte Gösta Knutsson med sina böcker om Pelle Svanslös. Lennart Hellsing utmärkte sig med lyrik för barn. Dessutom fanns flera Sivar Ahlruds tvillingdeckarna, Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla-böcker och Bertil Almqvists Barna Hedenhös, och utländska serier som Fem-, Bill- och Biggles-böckerna.[3] Under 50-talet dök även Nils-Olof Franzéns böcker om Agaton Sax upp på marknaden, liksom alster av Sven Wernström, Harry Kullman och Elsa Nyblom. Bertil Ahlmqvists Barna Hedenhös blir kungliga och Sverige får sin första regering, utgiven 1954 uppskattades av både barn och vuxna, de senare eftersom den vänligt parodierade den svenska politiken vid tillfället.[4] På 40-talet blev även serietidningar vanliga, vilket sågs med oro, då de ansågs mer benägna än andra medier att sprida osunda värderingar.[5]
På vuxenprosans område blev Harry Martinsons Vägen till Klockrike 1948 en stor publikframgång. Denna utmärktes, liksom flera andra av välfärdstidens litteratur av en flykt från det moderna, tillbaks i historien. Även de övriga proletärförfattarna, som Jan Fridegård, Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson, vars romaner som var fortsatt populära under 40-talet, och tidens allra största boksuccé, Vilhelm Moberg Utvandrarna, sökte sig tillbaks i tiden. Olle Hedberg skildrade det försvinnande högborgeliga livet. [6] Under 50-talet producerades få verk som fortfrande läses, med undantag främst för fortsättningen på Utvandrarserien. Andra viktiga svenska författare detta årtionde var Olle Hedberg, även om hans senare produktion inte var i klass med hans tidigare, Sara Lidman och Pär Lagerkvist.[7] Ville man ha skildringar av samtiden fick man dock främst vända sig till deckarförfattarna, som Stieg Trenter och Maria Lang[8]. 60-talet blev inte stort bättre. Flera författare som senare skulle bli betydande, som Lars Gustafsson, P O Enquist, P C Jersild, Per Gunnar Evander och Sven Delblanc debuterade visserligen, men den då rådande modernismen var svårsmält. Upplagorna började också sjunka för inhemsk litteratur. Man läste istället översatt litteratur, eller äldre litteratur som återutgivits i pocket-format, då en nyhet. För samtidsskildringar fick man återigen gå till deckarförfattarna, och i synnerhet Sjöwall-Wahlöös serie Roman om ett brott. Sjöwall-Wahlöö blev tidens näst mest lästa svenska författare utomlands, efter Astrid Lindgren.[9]
Den svenska lyriken gick på 40-talet igenom den så kallade obegriplighetsfejden. Efter detta blev poesin främst något för de invigda.[10]. 1952 återkom Hjalmar Gullberg med Dödsmask och lustgård efter att ha varit tyst i ett årtionde. Harry Martinson publicerade 1956 sitt epos Aniara, grundat i den ångest som fanns efter sprängningarna av atom- och vätebomberna.[11]
Etermedia
Länge fanns endast en radiokanal, som dock samlade alla på ett nästan ojämförligt vis. Radion präglades inledningsvis av stark konservatism; fredagsnyheterna inleddes alltid med "Hans Majestät Konungen har i dag hållit konselj", vilket i och för sig var rimligt då det var i och med dessa som regeringens beslut fick laga kraft. Mest känd av tidens radioprofiler var Sven Jerring, som fram till 1972 ledde Barnens brevlåda. En annan långkörare var Sigge Fürsts Frukostklubben.[12] 1951 började Karusellen med Lennart Hyland att sändas, och fick svenskarna att delta i olika upptåg, bland annat "Frufridagen", då fruarna skulle vara lediga och männen sköta hemmet. Via radio blev Povel Ramel känd, och Evert Taube upplevde tack vare den och grammofon sin största popularitet under 50-talet. Andra kända musiker var Owe Thörnqvist och Snoddas, vars Flottarkärlek blev en landsplåga tack vare Karusellen. 1955 startade en andra radiokanal, P2.[13] Under 50-talet hade svenskarna ibland lyssnat till Radio Luxemburg för aktuell popmusik[14], men den 7 mars 1961 utmanades radiomonopolet för första gången på allvar, då Radio Nord började sända från internationellt vatten. Regler infördes för att försvåra för piratradion, och den 7 maj började melodiradion, som senare utvecklades till P3, att sändas. Man vann omedelbart tillbaka en tredjedel av de flydda lyssnarna.[15]
År 1956 startade regelbundna TV-sändningar, efter att provsändningar pågått i tre år. Den första stora succén blev Kvitt eller dubbelt. Under fotbolls-VM 1958 i Sverige skaffade de flesta som inte redan hade TV en sådan. Antalet biografer minskade kraftigt. Mellan 1956 och 1963 halverades antalet biobesök. Även det lokala föreningslivet drabbades, och dränerades på medlemmar.[16] Den 3 oktober 1962 tog Lennart Hyland sitt radioprogram Hylands hörna och gick över till televisionen. 19 december 1962 var gästen Tage Erlander, som genom att dra en rolig historia gick från omstridd och ibland förlöjligad till landsfader över en kväll.[17] Efter Erlanders framträdande blev programmet närmast en institution. 1966 kom ännu en sensation: skådespelaren Per Oscarsson strippade, samtidigt som han höll sexualundervisning.[18]
Film
Ingmar Bergman hade redan 1944 uppmärksammats för manuset till Hets, men hans stora genombrott kom 1955 med Sommarnattens leende. Än mer känd blev han 1957 genom Det sjunde inseglet, vars tema om Guds tystnad och rädslan inför vad som skulle ske efter döden tog avstamp i den samtida skräcken för atombomben och mänsklighetens totala utplåning. Samma år kom även Smultronstället, som blev en lika stor framgång. [19] I Tystnaden tog han 1963 återigen upp det då lite daterade temat med Guds tystnad. Samma år startade även Svenska Filminstitutet sin verksamhet.[20]
Den svenska synden
Bilden av "den svenska synden" började sprida sig över världen under 1950-talet, något paradoxalt eftersom andelen utomäktenskapliga barn under 1940-talet och 1950-talet var de lägsta under hela 1900-talet[21]. Man var dock mer öppen inför att i konsten diskutera och experimentera med dessa frågor än tidigare eftersom samhället blev alltmer sekulariserat. I en artikel i Time 1955 utmålades Sverige som syndens högborg på jorden, där födelsekontroll, abort, och promiskuitet alla var omistliga rättigheter. Detta var visserligen inte sant – än – men artikeln fick stort genomslag, och i den efterföljande amerikanska debatten kopplades detta, och den förmodat höga andelen självmord, ihop med "onaturlig" social trygghet och välfärd. De svenska inläggen i debatten hävdade att svenskar inte var mer omoraliska än andra, även om man var mer öppen angående sexualiteten.[22]
Den svenska synden manifesterade sig främst på filmens område, först 1951 i Hon dansade en sommar av Arne Mattsson, och 1953 i Ingmar bergmans Sommaren med Monika[23]. Tystnaden chockerade även den genom i bild antydd kvinnlig onani och en explicita dialoger om sex. Även Olle Länsbergs Käre John, från 1964 som trots att den var mindre öppen jämfört med boken den baserade sig på bidrog till att göra "svenskfilm" till nästan synonymt med pornografi i vissa länder. Vilgot Sjömans samhällskritiska 491 förbjöds dock av censuren på grund av dess sexhhänvisningar. Även i Dom kallar oss mods censurerades en scen bort.[24] År 1967 kom Jag är nyfiken - gul av Vilgot Sjöman. Även om sexualitet inte var huvudtema i någon av hans filmer bidrog de till en sexualmoralisk debatt där det år 1964 bildade Kristen demokratisk samling deltog. Sverige införde fri abort först 1975.
Musik och ungdomskultur
Under 50-talet ledde det ökande välståndet, och utökningen av skolsystemet, till att vuxenlivet och karriären började först efter tonåren, och en ungdomskultur uppstod. Dess första steg togs visserligen redan under mellankrigstiden, kopplad till jazzen, men nu nådde oron inför "nedbusning" och "ungdom på glid" icke tidigare skådade höjder, och var till slut nästan lika skrämmande som atombomben eller kommunismen[källa behövs]. För första gången används ordet "tonåring" på svenska. Den första omgångens revoltörer var skinnknuttarna, unga män i läder med motorcykel och förebild i Vild ungdom med Marlon Brando. Dessas storhetstid var vid mitten på 50-talet. Sedan tog raggarna över, nära sammanknippade med rock and rollen. som 1956 kom till Sverige i form av Bill Haleys Rock around the clock. De stora hjältarna var dock Elvis Presley och Tommy Steele. Även lokala "rockkungar", som Rock-Ragge, Little Gerhard och Rock-Olga tog plats på scen. Rocken var främst spridd bland arbetarklassen, och jazzen kvarlevde under tiden bland gymnasisterna. Den tidigare så fruktade musikformen hyllades nu som kulturellt högtstående.[25] Under 60-talet tonade raggarna efter hand bort. Svensk schlager fick en renässans, och 1962 började Svensktoppen sändas.[26]
1963 och 1964 ändrades scenen totalt med Beatles genombrott, och popen tog över efter rocken. Rolling Stones turnerade i Sverige, och lokala förmågor som Hep Stars och Tages började spela pop på stundom komisk engelska. Beatles ändrade även ungdomarnas utseende, och mods blev en beteckning på de som följde det nya långhåriga modet. 1965 drabbade modsen samman med polisen i hötorgskravallerna. Popen trängde även undan jazzen som gymnasisternas musik, även om de förutom popen även lyssnade till amerikanska protestsångare som Joan Baez och Bob Dylan.[27]
Sport
Till skillnad mot de flesta andra länder hade svenska värnpliktiga inte behövt utkämpa några strider. Det fanns alltså gott om starka unga män, och framgångarna på idrottens område lät inte vänta på sig. OS i London 1948 blev en enorm svensk framgång, och man kom tvåa i nationsligan. Detta trots att ett antal löpare, inklusive stjärnorna Gunder Hägg, Arne Andersson och Henry Kälarne, 1946 stängts på livstid av i enlighet med tidens stränga regler, som föreskrev att idrottare inte fick ta emot någon ersättning, då de förväntades vara amatörer. De stränga reglerna ledde dock till utarmning, och bland annat de tre fotbollsstjärnorna från guldlaget i London, Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm sökte sig till utländska proffsklubbar. Svenska Fotbollförbundet mildrade därför reglerna, och proffsen var välkomna att spela landskamper och VM, samt att återvända till Fotbollsallsvenskan efter utlandskarriären.[28] Framgångarna fortsatte, och 1958 tog Sveriges fotbollslandslag silver på hemmaplan. 1959 skulle VM-matchen i tungviktsboxning mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson stå i New York. Eftersom boxning var bannlyst från svensk radio och tv fick de som ville höra på matchen ratta in Radio Luxemburg.[29]
Svensk ekonomi
Sveriges ekonomi var mycket stark under större delen av denna period, mycket på grund av övriga Europas ödeläggelse under andra världskriget och ett gynnsamt demografiskt läge där en stor del av befolkningen var i arbetsför ålder. Sverige tog hjälp från USA genom Marshallplanen, samtidigt som man åren efter kriget gav stora mängder livsmedel till Tyskland. Metall- och träindustrierna kompletterades av en alltmer avancerad verkstadsindustri. Jordbrukets och fiskets roll i den svenska ekonomin minskade.
Svensk inrikespolitik
Den 31 juli 1945 upplöstes den samlingsregering som styrt Sverige under andra världskriget, och Per Albin Hansson bildade istället en socialdemokratisk regering. Efter dennes död 6 oktober 1946 togs statsministerposten över av Tage Erlander, som behöll posten till 1969. Socialdemokraterna satt ensamma i regeringsställning fram till 1951, då man bildade en koalitionsregering med Bondeförbundet. Efter en konflikt om allmän tilläggspension lämnade Bondeförbundet dock regeringen 1957, varefter socialdemokraterna återigen ensamma bildade regering fram till 1976. År 1964 bildades Kristen Demokratisk Samling med Lewi Pethrus som förgrundsfigur. Partiet nådde framgångar vid kommunalvalen i Sverige 1966.
Folkhemmet
ATP-frågan
På 1950-talet uppkom en debatt om hur ett system för tilläggspension för yrkesarbetande skulle utformas. Frågan var partiskiljande och det fanns tre olika förslag på hur ett sådant system skulle se ut. Efter att folkomröstningen i oktober 1957 inte gett något klart svar lämnade Centerpartiet regeringen. Regeringen misslyckades att få igenom sin proposition i riksdagen. Efter nyvalet sommaren 1958 tappade den borgerliga oppositionen sin majoritet i andra kammaren och regeringen fick igenom sitt förslag i maj I första kammaren hade redan förslaget vunnit majoritet.
IB-affären
Inom Försvarsmakten fanns ett stort intresse av att identifiera människor som man uppfattade som säkerhetsrisker. Under 1950-talet inleddes ett samabete med socialdemokrater på arbetsplatser över hela Sverige. Det är oklart exakt hur inblandad den socialdemokratiska partiledningen var i detta. 1957 skapades Informationsbyrån där Birger Elmér var chef.
1973 avslöjades denna organisation i veckotidningen Folket i Bild/Kulturfront. Där framkom också att Sverige hade ett nära samarbete med säkerhetstjänster i flera länder, bland annat amerikanska CIA och israeliska Shin Beth.
Svensk utrikes- och säkerhetspolitik
Under hela denna period var Sveriges säkerhetspolitiska princip Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Sverige hade ett territorialförsvar baserat på allmän manlig totalförsvarsplikt och lade stora ekonomiska och militära resurser på ett flygvapen i världsklass.
Se även
Källor
- Hägg, Göran: Välfärdsåren: Svensk historia 1945-1986, Månpocket, 2005. ISBN 91-7232-041-9.
Fotnoter
- ↑ Hägg, sid 58
- ↑ Hägg, sid 134
- ↑ Hägg, sid 58-62
- ↑ Hägg, sid 141-143
- ↑ Hägg, sid 63
- ↑ Hägg, sid 63-66
- ↑ Hägg, sid 134-136
- ↑ Hägg, sid 138-139
- ↑ Hägg, sid 207-209
- ↑ Hägg, sid 64
- ↑ Hägg, sid 137
- ↑ Hägg, sid 67-68
- ↑ Hägg, sid 144-146
- ↑ Hägg, sid 150
- ↑ Hägg, sid 195-196
- ↑ Hägg, sid 147-149
- ↑ Hägg, sid 184-185
- ↑ Hägg, sid 204
- ↑ Hägg, sid 132-133
- ↑ Hägg, sid 205-206
- ↑ Hägg, sid 127
- ↑ Hägg, sid 131
- ↑ Hägg, sid 132
- ↑ Hägg, sid 205
- ↑ Hägg, sid 122-127
- ↑ Hägg, sid 196-197
- ↑ Hägg, sid 197-198
- ↑ Hägg, sid 57-58
- ↑ Hägg, sid 149
| Föregående: Andra världskriget |
Sveriges historia |
Nästa: 1968-1989 |
