Äldre vasatiden
Från Rilpedia
Äldre vasatiden är inom svensk historieskrivning benämningen på perioden 1521-1611 då Gustav Vasa och hans söner Erik XIV, Johan III och Karl IX samt Johan III:s son Sigismund var svenska regenter. Den föregås av Unionstiden (även kallad Yngre medeltiden) (1389-1521) och efterföljs av Stormaktstidens (1611-1718) första skede, Yngre vasatiden (1611-1654).
Perioden inleds med att Gustav Vasa väljs tills svensk riksföreståndare 1521. Den avslutas med att dennes son Karl IX avlider 1611 och efterträds av sin son Gustav II Adolf.
Innehåll |
Grundläggandet av den moderna svenska staten
De självständighetsprojekt som under hundra år drivits av olika skäl av olika delar av det svenska samhället slutfördes av Gustav Vasa, (rikshövitsman och riksföreståndare 1521-1523, kung 1523-1560). Kalmarunionen upplöstes fullständigt genom befrielsekriget. När reformationen infördes hade det en stark betydelse för det svenska folkets andliga utveckling. Den blev också ett medel för att förstärka den svenska statsmakten. Genom reduktion av kyrkojord fick staten större ekonomiskt underlag. Reformationen förhindrade inflytande från den katolska kyrkans representanter som genom det överstatliga påvedömet stod mot kungamaktens strävanden för ökad lokal makt. Det sätt som landet styrts under unionstidens rådsvälde och länsväsen reformerades också av Gustav Vasa, vilket betecknas som den moderna svenska statens grundläggande. Efter att ha befriat landet ombads han att överta regeringen så att den inte skulle skötas från ett främmande land. Det fanns då inte möjlighet att kräva en handfästning som villkor för trontillträdet. Gustav Vasa kom alltså i besittning av den makt, som enligt landslagen var avsedd för kungen. Den fria dispositionsrätt han fick över länen blev en murbräcka mot det medeltida länsväsendet. När det avskaffades började han i stället upprätta en verklig ämbetsförvaltning.
Gustav Vasa delade ofta upp de stora länen, som stormän förut innehade "på tjänst", i mindre områden som han hade bättre kontroll över. De sköttes genom mindre högättade fogdar, som var trogna mot honom. De drev in kronans inkomster inte för sin egen utan för statens räkning. Även när stora län gavs åt stormän skedde det på sådana villkor att de fick nöja sig med att vara kungliga ämbetsmän i stället för självständiga vasaller, och att kronans ekonomiska intressen även då togs tillvara.
För allmogen medförde denna effektiva kontroll över lokalförvaltningen fördelar, men den förstärkning av statsmyndigheten som det innebar mötte även motstånd från befolkningen. Den nya kungamakten hade uppstått ur bonderesningarnas rikshövitsmannaskap, men resningarna hade också fått bönderna att se möjligheter i att göra uppror. De vände sig nu mot kungamakten, när dess verkningar drabbade dem. Genom att kuva Dalupproren och Dackefejden stoppade dock Gustav Vasa även detta arv från unionstiden och förstärkte den nya statsordningen.
En annan stor förändring var att arvrike infördes. Kungavalet vid Mora stenar hade länge varit en tom formalitet, och nu fanns inte heller stenarna kvar. I praktiken hade valriket inneburit att stormännen disponerade över kronan och genom kungaförsäkringar kunde utöva stort inflytande på riksstyrelsen. Via arvriket stärktes istället kungens makt.
På olika områden blev den nya statsmakten tongivande, under kungens personliga inflytande. Lag och rätt stärktes, den svenska handeln frigjordes från Hansans kontroll, de olika näringarna, framför allt jordbruket, främjades. En stående här av fotfolk, som behövdes till den nya tidens krigsväsen, började upprättas. Det arbetades kraftigt på att skaffa riket en örlogsflotta i stället för den förfallna ledungen. Genom inkallade konstnärer fick det avlägsna Sverige några, om än svaga, impulser från renässansens konst.
Gustav Vasa hade dock föga intresse för litterära frågor. Detta berodde nog också på att kulturen i Sverige fortfarande i hög grad var knuten till gamla katolska kyrkan, och kyrkans skapelse, Uppsala universitet, fick förfalla. I någon mån tillgodosågs dock det bildningsintresse som reformationen väckt även hos svenskarna genom studier vid utländska protestantiska högskolor och genom de svenska reformatorernas (främst Olaus Petris) skrifter, som tack vare boktryckarkonsten spriddes till vida kretsar.
Den starka kungamakt som Gustav Vasa skapade blev inte identisk med det byråkratiska envälde, som vid denna tid växte sig stark i de flesta andra europeiska länder. En steg i den riktningen var det visserligen, när han med hjälp av tyskar, (Conrad von Pyhy, Georg Norman m.fl.) försökte passa in den nya världsliga och kyrkliga förvaltningsorganisationen i fasta former. Det missnöje som då visades, särskilt genom Dackefejden, fick honom att återgå till ett mer personligt styrelsesätt.
Med rötter i urgammalt svenskt statsskick bevarade Gustav Vasas kungadöme i stort den dualistiska karaktären, dock med kraftigare ledarskap för kungen. Rådsaristokratin var försvagad genom Stockholms blodbad och berövad möjligheten att spela ut unionen mot kungen. Rådet behövde kungens stöd mot befrielsekrigets demokratiska efterdyningar och fick finna sig i att inte längre kunna regera. Kungen krävde i stället rådets samarbete med att styra riket. Han behöll ständigt kontakt med de folkliga krafter som hjälpt honom till kronan. Särskilt togs riksdagen till hjälp för att genomföra det stora förändringsarbetet. Till exempel i Västerås när den katolska kyrkans makt avskaffades 1527 och när arvriket grundades 1544. Därigenom fick det "nya riket" även en fast folklig grund.
Tronstrider
Det statsskick som Sverige gick in i den nya tiden med var inte en modern konstitutionalism, men innehöll element som en sådan kunde byggas på. Arvriket kunde dock inte hindra tronstrider, och genom de hertigdömen som Gustav Vasa upprättade för sina söner fick dessa en bas för att föra en politik som kunde gå emot kungens önskan. Syftet med dessa var förmodligen att skapa en stark dynastisk familjemakt som motvikt mot adeln, liksom kungens uppfattning var att arvriket innebar ett slags privaträtt till landet och att riket därför borde genomgå ett arvsskifte liksom annan jordegendom.
En av de första åtgärder Gustav Vasas äldste son, Erik XIV (1560-1568), vidtog när han ärvde kronan var därför att försvaga sina bröders makt över sina hertigdömen. Hans bror Johan inriktade från sitt finska hertigdöme sin politik mot Polen, och tog en polsk prinsessa, Katarina Jagellonica till hustru, vilket gjorde att Erik såg sig tvungen att fängsla honom. Polens och Sveriges intressen gick på tvärs vad gällde Estland, vilket under Tyska Ordens sönderfall anslutit sig till Sverige, och Erik hade strängeligen förbjudit sin bror att närma sig de polska intressena. Genom sin sinnessjukdom och giftermålet med den ickeadliga Karin Månsdotter förlorade dock Erik högadelns stöd, och därmed kunde hans bror som Johan III (1568-1592) överta kronan. Denne arbetade bland annat på att försona den svenska kyrkan med påvedömet, men misslyckades. Större lycka hade han i att få sin son Sigismund (1592-1599) vald till kung av Polen. Sigismund förlorade dock sitt svenska rike till sin farbror Karl IX (1600-1611). Under sitt uppror sökte Karl IX stöd hos riksdagen. Därigenom stärktes ytterligare det inslag av folkligt självstyre som redan från början ingått i den nya statsordningen.
Utrikespolitik
Under unionstiden hade Sverige inte haft några andra utrikespolitiska intressen än de unionella konflikterna med Danmark och att skydda Finland mot ryska erövringsförsök. Den nya svenska nationalstaten ställdes nu inför utrikespolitiska uppgifter av större mått. Trots att Gustav Vasa inte var intresserad av utrikespolitik, deltog han i Grevefejden för att värna Sveriges handelsfrihet mot Lübeck. Under den stora kampen mellan den tyske kejsaren Karl V och Frans I av Frankrike beslutade han sig för att 1542 stödja med Frankrike. Kejsaren var Kristian II:s svåger och gynnade planer på att återinsätta honom eller hans släkt. Några politiska följder av betydelse medförde dock inte detta. Bortsett från Grevefejden och ett ryskt gränskrig (1555-1557) slapp det befriade Sverige utländska krig under Gustav Vasas regering.
Erik XIV ville däremot ta tillvara Sveriges intressen i Svärdsriddarordens dödsbo och erövrade Estland. Det korsade Danmarks, Polens och Rysslands utvidgningsplaner på samma håll. Detta och att Danmark förnyade sina anspråk på att unionen skulle återställas gjorde att det Nordiska sjuårskriget bröt ut 1563. Det avslutades 1570 sedan Erik XIV:s avsatts. I stället gjorde erövringen av Estland att Johan III invecklades i ett krig mot Ryssland som varade tills Ryssland avstod anspråken på detta land vid freden i Teusina 18 maj 1595.
Det som främst ledde till utrikespolitiska förvecklingar var att Sigismunds avsättning 1599 orsakade krig med Polen. Det medförde också svensk inblandning i de ryska tronstriderna 1609. Sigismund försökte utnyttja dem på ett för Sverige farligt sätt. Den gamla motsättningen till Danmark ledde även till ett danskt krig 1611. Alltså befann sig riket vid periodens slut i ett tredubbelt krigstillstånd.
Se även
| Föregående: Kalmarunionen |
Sveriges historia |
Nästa: Stormaktstiden |
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Sverige, 1904–1926 (Not).
