Informationsbyrån

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
För andra betydelser, se IB (olika betydelser).

Informationsbyrån (IB) var en hemlig svensk underrättelseorganisation inom försvaret som bland annat hade till syfte att insamla information om kommunister och andra personer som kunde vara säkerhetsrisker. Avslöjandet av IB:s verksamhet kom att kallas IB-affären. En omfattande offentlig utredning om IB:s verksamhet publicerades år 2002, "Rikets säkerhet och den personliga integriteten"(SOU 2002:87), där förre riksmarskalken Gunnar Brodin var ordförande.

Innehåll

IB inrättas

Försvarsstaben inrättades 1936 och bland dess avdelningar fanns den hemliga underrättelseorganisationen C-byrån. Denna bytte 1946-1947 namn till T-kontoret och fick religionshistorikern Thede Palm som chef. Uppgiften var att inhämta uppgifter av intresse för Sveriges säkerhet.

Under 1950-talet blev försvaret alltmer intresserat av att identifiera personer som var säkerhetsrisker. Från USA fanns också ett krav att amerikansk vapenteknik som exporterades till Sverige inte skulle komma i händerna på människor som kunde tänkas föra den vidare till Sovjetunionen. Inom militären fanns ett missnöje med hur SÄPO hade skött uppgiften att bedöma vilka människor som var säkerhetsrisker. Snarare än en organisation som kunde utreda misstänkta brott ansågs det istället behövas en organisation som i hemlighet kunde kartlägga människor som misstänktes vara sympatiskt inställda till Sovjetunionen.

En viktig bakgrund till detta var tanken att den militära säkerhetstjänsten skulle kunna utgöra ett stöd för underrättelsetjänstens så kallade larmklockefunktion. Genom att tidigt få information om ökad verksamhet bland vänsterinriktade och prosovjetiska grupper i Sverige antogs den militära underrättelsetjänsten kunna få en förvarning inför ett sovjetiskt anfall mot Sverige.

Socialdemokraterna hade byggt upp en närvaro på större arbetsplatser där de kämpade mot Sveriges kommunistiska parti (SKP) om makten över fackföreningsrörelsen. De lokala socialdemokraterna visste naturligtvis vilka som var kommunister och hur stort inflytande SKP hade på orten.

Någon gång i början av 1950-talet slöts därför en överenskommelse mellan Försvarsstaben och representanter för socialdemokraterna, dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson och den tidigare partisekreteraren Sven Andersson, att Försvarsstaben skulle få använda sig av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisation som partiet hade byggt upp. Försvarsstaben skulle själv ta kontakt med personer inom partiet och fackföreningsrörelsen som kunde tänkas vilja samarbeta.

Vid Försvarsstabens sektion II/inrikesavdelningen inrättades 1957 ytterligare en enhet för säkerhetsfrågor, med Birger Elmér som chef, B-kontoret. 1965 slogs B-kontoret och T-kontoret samman och blev Försvarsstabens särskilda byrå, med Elmér som chef. Organisationen kom att kallas IB, en förkortning som ibland uttolkats som Informationsbyrån, ibland som inhämtning Birger. Någon officiell förklaring till vad IB stod för har aldrig lämnats.

Inledningsvis var det tänkt att B-kontoret skulle bearbeta information om svenska vänstergrupper som inhämtats från säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen var dock inte villig att lämna över sådan information till B-kontoret varför idén uppstod att mera formaliserat begagna sig av det socialdemokratiska nätverket på arbetsplatserna.

En av de saker som IB sysslade med var att förbereda en organisation som kunde organisera väpnat motstånd om Sverige ockuperades. Detta arbete inleddes på 1950-talet. I händelse av krig skulle försvarsledningen förflyttas till England medan en "stay-behind"-organisation skulle finnas kvar i Sverige. IB hade också verksamhet i utlandet som gav uppgifter som kunde användas som bytesvaror med andra länders säkerhetsorganisationer.

1969 beslutade regeringen genom Personalkontrollkungörelsen att SÄPO inte fick registrera någon person enbart på grundval av dennes politiska uppfattning. Rikspolisstyrelsens chef Carl Persson ogillade att det ännu hemliga IB kom undan och övertalade regeringen att besluta att endast SÄPO fick syssla med inrikesspionage.

IB fick dock tillåtelse att fortsätta syssla med utrikesspionage. Misstron mellan SÄPO och IB var dock stor. SÄPO fick tillåtelse att placera två poliser på Försvarsstaben för att kontrollera vad IB sysslade med, den ene var den senare dömde spionen Stig Bergling.

En av orsakerna till att IBs verksamhet blev en skandal var att den drevs utan några formella regler eller översyn. Det fanns inga regler för vad IB fick och inte fick göra. Ett exempel på hur detta gjorde att saker gick snett var att IB användes som verktyg för maktkamper inom den socialdemokratiska regeringen. Statsråd A, som hade bättre kontakter med IB gav IB i uppdrag att spionera på statsråd B för att statsråd A skulle få hållhakar på B inför en intern maktkamp inom regeringen.

IB fortsatte därefter med sin verksamhet i mindre omfattning ända fram till 1978. Birger Elmér slutade 1975 men viss verksamhet fortsatte ända till hösten 1978 när Stig Synnergren slutade som ÖB. IB bytte 1982 namn till SSI (Sektionen för Särskild Inhämtning) och 1989 till KSI (Kontoret för Särskild Inhämtning).[1]

IB avslöjas

Jan Guillou på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg 2005

I tidningen Folket i Bild/Kulturfront nr 9 den 3 maj 1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt IB. I tidningen kunde Guillou och Bratt avslöja:

  • att det fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige.
  • att inte ens riksdagen kände till byråns existens.
  • att denna hade åsiktsregistrerat vänstersympatisörer.
  • att denna även hade spioner utomlands.
  • att denna hade gjort inbrott på Egyptens ambassad i Stockholm.
  • att denna samarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth och amerikanska CIA.

Avslöjandet byggde till största delen på uppgifter som lämnats av den tidigare IB-anställde Håkan Isacson. [2]

Försvarsminister Sven Andersson förnekade att Sverige hade spioner utomlands, att IB sysslade med åsiktsregistrering eller gjorde inbrott.

I följande nummer av Folket i Bild framträdde en man som för IB:s räkning infiltrerat den svenska FNL-rörelsen och därigenom bland annat besökt jordanska gerillaläger. Dessa rapporter påstods ha vidarebefordrats av IB till den israeliska säkerhetstjänsten som såg till att de jordanska gerillalägren bombades. I samma nummer intervjuades också en svensk sjökapten som rapporterat om hamnsäkerheten i Alexandrias hamn och tidningen påstod också att en kvinna för IB:s räkning spionerat på bombmål i Egypten.

Folket i Bild hade också uppgifter från Håkan Isacson, som påstod att IB hade gjort inbrott hos två vänsterorganisationer (FNL och KFML), hos en jordansk medborgare och en statslös medborgare. Vid det sista inbrottet installerades avlyssningsutrustning. Efter detta fick försvarsministern erkänna att IB spionerade utomlands, infiltrerade organisationer i Sverige och i hemlighet avlyssnade samtal. Gunnar Ekberg pekas ut som IB-agent.

Trots att tidningen hade en ansvarig utgivare anhölls Jan Guillou, Peter Bratt, Håkan Isacson och fotografen Ove Holmqvist den 22 oktober 1973 av SÄPO misstänkta för spioneri. Den 9 november häktades Guillou, Bratt och Isacsson och enligt häktningsframställan hade de "obehörigen anskaffat uppgifter om rikets försvarsverk och befordrat dem till tryck [...] i en del fall har därvid rikets försvar åsamkats icke obetydligt men och i andra fall synnerliga men [...]".

Den 4 januari 1974 dömdes de tre till ett års fängelse var. Bratt och Guillou dömdes för spioneri, Isacsson för spioneri och medhjälp till spioneri. Den 14 mars sänkte hovrätten Guillous straff till 10 månader. Högsta domstolen tog inte upp fallet.

Bratt och Guillou blev ovänner i samband med fallet. Enligt Guillou hade Bratt angett Guillou i förhör och hävdat att Guillou stulit IB:s post. Bratt har förnekat detta.[3]

I november 1973 förnekade Olof Palme alla kontakter mellan IB och socialdemokraterna. I den förre SÄPO-chefen P.G. Vinges memoarer hävdar denne dock att Birger Elmér hade regelbundna kontakter med Palme och att Elmér regelbundet rapporterade till partisekreterare Sven Andersson.

1974 framkom också bevis för att IB hade byggt upp ett stort agentnät i Finland, som omfattade bland andra den tidigare utrikesministern Väinö Leskinen, för att samla information om Sovjetunionen. Däremot hade IB inga kontakter med den finska säkerhetspolisen (SUPO) eftersom denna ansågs vara infiltrerad av sovjetiska agenter.

Även justitieombudsmannen utredde IB men kom fram till att ingen personal vid IB gjort sig skyldig till några brott. JO ansåg också att IB:s åsiktsregistrering inte var ett brott då lagen från 1969 endast avsåg SÄPO. Vad gäller inbrotten hos två vänsterorganisationer ansåg JO att då IB:s personal tagit sig in med nyckel eller dyrk och inte stulit något kunde det inte anses vara ett brott.

Säkerhetstjänstkommissionen 1999-2002

År 1999 tillsatte justitiedepartementet den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen (Ju 1999:09), som tre år senare, 17 december 2002, publicerade sitt betänkande med åtta forskarrapporter som bilagor, på totalt 3000 sidor. Publiceringen ledde till ett stort antal tidningsartiklar och kommentarer i övriga media.

Se även

Litteratur

Externa länkar och källor

Utöver betänkandet ovan har kommissionen lämnat åtta rapporter:
  • SOU 2002:88 Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. Säkerhetstjänstpolisens medverkan i den politiska personalkontrollen.
  • SOU 2002:89 Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002. Förutsättningarna för säkerhetspolisens politiska registreringar och medverkan i personalkontrollen.
  • SOU 2002:90 Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990. Två delar.
  • SOU 2002:91 Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002. Två delar.
  • SOU 2002:92 Det grå brödraskapet. En berättelse om IB. Tre delar.
  • SOU 2002:93 Övervakningen av "SKP-komplexet". Två delar.
  • SOU 2002:94 Övervakningen av nazister och högerextremister. Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980. SÄPO:s övervakning av svensk högerextremism efter 1980.
  • SOU 2002:95 Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen. Två delar.
    • Del 1: Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980. Hemliga tjänster och det öppna samhället. Det amerikanska spåret; En undersökning av IB:s bildande och eventuella kopplingar till USA.
    • Del 2: Sjukhusaffären i Göteborg. Värnpliktskonferensen i Örebro. Överskottsinformation från telefonavlyssning.

Referenser

  1. ↑ SVT: Vem spionerade på vem?
  2. ↑ Källa: NE, uppslagsord: IB-affären
  3. ↑ Sommarnattens skeenden, 1993
  4. ↑ Mikael Holmström (2002-12-18). ”100 000 fanns i Säpos register”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/dynamiskt/Inrikes/did_3836050.asp. 

Radioprogram

Fredrik Johnsson. P3 Dokumentär: IB-affären (2007-06-17). Sveriges Radio. Lyssna på programmet (längd 85 minuter). URL hämtad 2007-09-05. Storlek 59 MiB.

Videomaterial

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Informationsbyr%C3%A5n"
Personliga verktyg