Stig Bergling

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Stig Bergling
Född 1 mars 1937 (87 år)
Stockholm, Sverige
Alias Eugén Sandberg[1]
Dom Grovt spioneri[2]
Straff Livstids fängelse 1979, rymmer 1987. Åter i fängelse 1994, villkorligt frigiven 1997.
Status Frisläppt, är idag pensionär.
Maka Elisabeth Sandberg (1986-1997)

Stig Svante Eugén Bergling, numera med efternamnet Sydholt, född 1 mars 1937 i Stockholm, är en svensk före detta polis och spion som arbetade för Sovjetunionen. Stig Bergling-affären är en av svensk historias största spionskandaler som började när han greps i Israel 1979 och dömdes samma år i Sverige till fängelse för grovt spioneri. Han avvek dock under en permission 1987 och rymde till Moskva efter en mycket uppmärksammad flykt. Bergling bodde i Ryssland, Libanon, Ungern och Israel under flera år innan han 1994 återvände frivilligt till Sverige på grund av hälsoskäl.[1] Han fortsatte avtjäna sitt straff på livstids fängelse fram till 1997 då han blev villkorligt frigiven. Idag är han en fri man.

Innehåll

Biografi

Bergling är uppvuxen på Östermalm i Stockholm. Han anställdes 1969 vid Säkerhetspolisen (Säpo) och arbetade på Byrå II, spaningsenheten. Samma år utsågs han till säkerhetschef för FN:s fredsbevarande styrkor på Cypern, där han stannade ett år. Under den tiden besökte han Beirut ofta, och det var under denna tid han blev spion åt GRU. Bergling var reservofficer vid Kustartilleriet och under en kortare period var han utlånad till Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Han stal där kvalificerat hemliga handlingar över svenska försvarsanläggningar.

Under ett FN-uppdrag i Libanon 1973 sålde han de hemliga handlingarna till GRU. Efter hemkomsten fortsatte han sin spionverksamhet genom att överlämna uppgifter om Säpos operationer i Sverige. På Säpo upptäckte man snart att det fanns en läcka. Han sökte på nytt FN-tjänst och kommenderades till Suez, men förflyttades till Cypern när misstankarna började bli starkare. Han greps i Israel den 20 mars 1979 av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Säpo hade informerats om Berglings spioneri av ett par försmådda älskarinnor som han anförtrott sitt dubbelspel till. FN hade emellertid varit tyst om sina misstankar.

Den 7 december 1979 dömdes han i Sverige till livstids fängelse för grovt spioneri för att bland annat för att ha lämnat ut befästningskoden för hela Sverige - en dataförteckning över alla försvarsanläggningar.[2] Under fängelsetiden bytte Stig Bergling namn till Eugén Sandberg i samband med att han ingick äktenskap med Elisabeth Sandberg, en före detta flickvän från ungdomsåren. De gifte sig i fängelset den 1 mars 1986, dagen efter det att Olof Palme hade mördats.[3] De hade återupptagit bekantskapen genom korrespendens under straffverkställandet.

12 juni 1980 erbjöd sig Stig Bergling att bli utbytt mot Raoul Wallenberg, men Sovjetunionen lämnade inget besked. Enligt uppgifter därifrån hade Wallenberg dött i ett fängelse 1947.[4]

Rymmningen och tiden utomlands

Under en permission från Norrköpingsanstalten lyckades han tillsammans med sin dåvarande hustru Elisabeth genomföra en uppmärksammad flykt den 6 oktober 1987. Under tre års tid hade Bergling planerat flykten från fängelset.[1] På måndagsmorgonen den 5 oktober 1987 lämnade Bergling på permission anstalten tillsammans med en tillsyningsman från fängelset. De hade under dagen träffat hustrun och senare på kvällen hade alla tre ätit middag tillsammans.[3] Tillsyningsmannen hade lämnat paret i hustruns lägenhet i Rinkeby cirka klockan 23:00 på kvällen och skulle återkomma klockan 13.00 dagen efter. Den enda bevakningen Bergling hade var Säpos spanare i en bil på framsidan av huset.[3] Hustrun hade ordnat tre hyrbilar som skulle vara som flyktfordon. Den första stod parkerad framför huset för att locka till sig spanarna. Vid midnatt satte man planerna i verket och hustrun lämnade lägenheten förklädd och passerade Säpos spaningsbil.[3] Bergling gick ner i garaget i huset klädd som joggare och ut genom porten. Det var dimma och spanarna kunde inte upptäcka Bergling.

Planen var nu att mötas vid den andra flyktbilen, som var stod på en parkeringsplats i Rinkeby, en kilometer bort.[3] Innan han hann nå fram till bilen hade en av Säpos spaningsbilar ställt sig bakom den eftersom man kontrollerade alla bilar i området. Hustrun for iväg för att ta sig till den tredje flyktbilen som stod parkerad i Djursholm. Över Järvafältet upp mot Tensta tog sig nu Bergling joggande och upp på E18 där han hittade en ledig taxi. Han mötte upp som planerat i Djursholm vid den tredje flyktbilen, en Opel Ascona[3], som hade stått parkerad bara 50 meter från där den tidigare dömde spionen Stig Wennerström bodde.[5]

Från Djursholm tog de sig vidare norrut till Grisslehamn där Ålandsfärjan avgick klockan 09.00.[3] De tog sig via Eckerö på Åland till ryska konsulatet i Mariehamn där de var framme klockan 13.00, samtidigt som tillsyningsmannen knackade på dörren till lägenheten i Rinkeby.[3] Härifrån tog sig paret nu till den sovjetiska ambassaden i Helsingfors, där de stannade i en vecka.[6] I stadsdelen Hagalund i Esbo hittade polisen paret Berglings flyktbil. Med diplomatbil och Stig Bergling i bagageutrymmet kördes paret de 20 milen till den sovjetiska gränsen och hans gamla uppdragsgivare.[6]

Under namnen Ivar och Elisabeth Straus levde de en tid i Moskva och senare i Ungern. Under andra halvan av 1990 flyttades de dock till Libanon. Den 3 augusti 1994 återvände paret frivilligt till Sverige.[6] Bergling tillbringade tre år till i fängelse fram till sin frigivning den 17 juli 1997.[7] Den sista tiden på Asptunanstalten.[8] I slutet av fängelsetiden blev hans dåvarande fru akut sjuk efter att länge ha kämpat mot cancer. Bergling hann inte till sjukhuset i tid och hon dog på deras bröllopsdag.[1]

Senare liv

Den 8 oktober 2003 mötte Bergling för första gången inför publik Tore Forsberg, förre chefen för Sveriges kontraspionage, i ett möte i Akademiska Föreningens lokaler i Lund.[5]

I mitten av 2006 blev Bergling medlem i vänsterpartiet, men han lämnade senare partiet i september samma år, besviken på valresultatet enligt Aftonbladet.[9]

Idag lever Stig Bergling med en ny kvinna och har sedan några år tillbaka Parkinsons sjukdom och förflyttar sig i rullstol.[10][5]

Kuriosa

I romanen Fiendens fiende av författaren Jan Guillou får Carl Hamilton uppgiften av sina uppdragsgivare att bege sig till Moskva och mörda spionen Stig Bergling (som i boken heter Stig Sandström) som rymt från sin permission, mördat sin fru och åkt till Moskva för att arbeta åt ryssarna. Bergling blev varken mördad eller mördade sin fru utan återvände senare till Sverige för att sitta av sitt återstående straff för spioneri. I utgåvan av Fiendens fiende (2006) skriver Guillou: "En morgon ringde han (Bergling) från Hall-fängelset och väckte mig. Han ansåg att han hade rätt till ett dedicerat exemplar av boken. Jag kunde bara instämma och skrev sanningenligt att detta är den mest märkliga dedikation jag någonsin har skrivit. Man får nog säga att jag därmed kom rätt billigt undan".[11]

Bibliografi

  • Aldrig mera fri, (1996) tillsammans med Bengt-Åke Cras och Jörgen Thornberg, Stavsnäs : Mirabelle, ISBN 91-972910-1-3

Referenser

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 Petersson, Claes (20 april 2003). ””Jag spionerade för flera länder””. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article135045.ab. Läst 9 mars 2009. 
  2. ↑ 2,0 2,1 ”Stig Bergling lämnade uppgifter till kartorna”. Aftonbladet. 9 mars 2009. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article64672.ab. Läst 22 mars 2002. 
  3. ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 3,5 3,6 3,7 Johnsson, Fredrik & Hansson, Kristofer (6 juni 2005). ”P3 Dokumentär - Stig Bergling - Del 1”. P3 Dokumentär. Sveriges Radio P3. http://www.sr.se/laddahem/P3/dokumentar/Stig_Bergling_del_1.mp3. Läst 9 mars 2009. 
  4. ↑ Anno 80. Svenska Dagbladets årsbok, Stockholm, 1981, s. 24
  5. ↑ 5,0 5,1 5,2 Ericson, Jens (9 oktober 2003). ”Stig Bergling mötte sin infångare”. sr.se. Sveriges Radio. http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=303574. Läst 9 mars 2009. 
  6. ↑ 6,0 6,1 6,2 Johnsson, Fredrik & Hansson, Kristofer (6 juni 2005). ”P3 Dokumentär - Stig Bergling - Del 2”. P3 Dokumentär. Sveriges Radio P3. http://www.sr.se/laddahem/P3/dokumentar/Stig_Bergling_del_2.mp3. Läst 9 mars 2009. 
  7. ↑ Esbjörnsson, Erik (18 juli 2006). ”Bergling blir vänsterpartist”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/sthlm/bergling-blir-vansterpartist-1.532833. Läst 9 mars 2009. 
  8. ↑ Sjölund, Jill (25 maj 2006). ”Han kommer få stryk i fängelset”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article380805.ab. Läst 9 mars 2009. 
  9. ↑ Thurfjell, Karin (26 september 2006). ”Storspionen: Politik var inte så kul”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,893959,00.html. Läst 9 mars 2009. 
  10. ↑ Hamberg, Thomas / TT (9 oktober 2003). ”Stig Bergling: KGB "tappade bort" Wallenberg”. Helsingborgs Dagblad. http://hd.se/skane/2003/10/09/stig-bergling-kgb-tappade-bort/. Läst 9 mars 2009. 
  11. ↑ Guillou, Jan: Fiendens fiende, Piratförlaget, [1989] 2006. ISBN 9164240789. 

Källor

  • Christopher Dobson och Ronald Payne, Spionernas Vem är det, Info Books Stockholm 1988, s.41-44

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Stig_Bergling"
Personliga verktyg