Från Rilpedia

Denna artikel kan behöva städas upp för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Förbättra gärna artikeln om du kan, och diskutera frågan på diskussionssidan.

Raoul Wallenberg
Raoul Wallenberg på ett passfotografi från juni 1944.
Född	4 augusti 1912 Lidingö, Stockholms län, Sverige
Död	16 juli 1947 (?) Mall:Landsdata Sovjetunionen Moskva, Sovjetunionen (?)
Utbildning	ekonomisk, internationell, språk, arkitektur
Yrke/uppdrag	diplomat

Raoul Gustaf Wallenberg, född 4 augusti 1912 i Kappsta på Lidingö, död enligt officiella sovjetiska uppgifter 16 juli 1947 i Moskva^[1], var en svensk diplomat och medlem av den inflytelserika Wallenbergsläkten.

Under slutet av andra världskriget ledde Wallenberg en framgångsrik räddningsaktion av judarna i Ungern. Genom att dela ut provisoriska svenska pass och så kallade skyddspass till judar med svenska förbindelser lyckades undanta tusentals ungerska judar från förföljelser och deportation till arbetslägren i Tyskland. Deportationen till förintelselägren stoppades redan när Raoul Wallenberg anlände till Budapest och större delen av de svenska skyddslingarna överlevde andra världskriget, tillsammans med över 100 000 andra ungerska judar.

Raoul Wallenberg arresterades den 15 januari 1945 av de sovjetiska styrkor som intog Budapest, troligtvis misstänkt som spion, och placerades i sovjetiskt fängelse. Hans öde därefter, inklusive hans eventuella död, är fortfarande omdiskuterat.

Innehåll 1 Uppväxt och karriär 2 Situationen i Ungern under första delen av 1944 3 Raoul Wallenbergs uppdrag i Ungern 4 Arrestering och försvinnande 5 Den svenska utrikesledningens insatser 6 Utmärkelser och monument 7 Skildringar 8 Kuriosa 9 Litteratur 10 Noter 11 Se även 12 Externa länkar

Uppväxt och karriär

Raoul Wallenberg föddes i Kappsta på Lidingö och växte upp i Stockholm. Han var son till underlöjtnanten Raoul Gustaf Wallenberg (1888–1912) gift 1911 med Maria "Maj" Sophie Wising (1891–1979), yngsta dotter till professor Per Johan Wising. Raoul Wallenbergs farfar var affärsmannen och diplomaten Gustaf Oscar Wallenberg (1863–1937), som i sin tur var son till André Oscar Wallenberg och bror till Knut Wallenberg och Marcus Wallenberg Sr.

Raoul Wallenbergs far, Raoul Gustav Wallenberg, avled i en cancersjukdom den 10 maj 1911, tre månader innan Raoul föddes. Hans mor Maj gifte om sig med Fredrik von Dardel 1918, då Raoul var sex år gammal. I det senare äktenskapet fick modern sonen Guy von Dardel[1] samt dottern Nina Lagergren.

Genom att Raoul blev utan en far redan från födseln kom hans farfar Gustaf Wallenberg att träda in och dra upp riktlinjerna för hur hans utbildning skulle se ut när det var dags för högre utbildning efter den grundläggande skolan. När Raoul föddes arbetade Gustaf Wallenberg som ambassadör i Japan. Han ville ge Raoul en bred internationell utbildning, där resor till olika delar av världen och gedigna språkkunskaper ingick som en naturlig del. Det allmänna målsättningen med Raouls utbildning var att han skulle få en bra "'människokännedom och erfarenhet av livet". ^[1]. Farfar Gustafs påstådda intention var att göra Raoul till chef för en svensk exportbank i utlandet, förmodligen knuten till Wallenbergfamiljens bankverksamhet.

Wallenberg avslutade den grundläggande skolan med medelmåttiga betyg, men lärde sig tidigt behärska engelska, franska och tyska. Hans mor ville att han skulle studera juridik vid det prestigefyllda Harvard universitet i USA, men Raoul visade inget intresse för juridiken. I stället utbildade han sig till arkitekt vid University of Michigan i Ann Arbor mellan 1931 och 1935^[2], ett yrke som han dock aldrig kom att ägna sig åt i någon större omfattning. Efter en kortare vistelse i Sverige skickades han vidare på utbildningsresor arrangerade av hans farfar, först till Sydafrika, där han blev försäljare av husgeråd och kemikalier, och sedan till Haifa i Palestina.

I Haifa arbetade Raoul som praktikant med enklare uppdrag inom en bank med holländska intressen, ledd av en av farfaderns bekanta. Där kom han i kontakt med tyska judar som hade flytt undan judeförföljelserna i Nazityskland. Hans möte med folk med judisk härkomst gjorde honom för första gången medveten om de omfattande förföljelserna av judar som bedrevs i Tyskland av nazisterna och kom att hysa en stor sympati för judarnas situation. Före resan till Haifa hade han, likt många andra i Europa även i Sverige vid den tiden, inga speciellt höga tankar om människor med judisk härkomst. Ett exempel på detta var när han inför en båtresa mellan Genua och Haifa fick veta att tvåhundra sionister skulle åka med på båten, skrev han om utsikterna till en trevlig resa: "Med kännedom om de vanliga sydafrikanska judarna är jag ju ganska pessimistisk men det kan ju hända att resan trots detta blir mycket angenäm". Han verkar ha ändrat sin uppfattning i Palestina och i flera brev framhävde han judarnas arbetsamhet i jämförelse med, som han uppfattade det, arabernas mindre förtjusning inför arbete. Han verkade inte ha något emot "den socialistiska kollektivformen" av arbetsorganisationen i kibbutzerna, men han var fortfarande tämligen neutral och en gång skrev att han skulle lära sig arabiska istället för hebreiska, trots att hebreiskan ansågs som det viktigaste språket där.

Wallenberg gillade inte bankväsendet, utan sa att arbetet inom bankvärlden var "mycket komplicerat och svårförståelig"^{[källa behövs]}. Han ansträngde sig inte heller för att lära sig yrket: "Kontoret har jag nästan glömt bort", skrev han i ett av breven till sin farfar och fortsatte att beskriva sina resor genom landet. Wallenberg trivdes inte på den lilla banken i Haifa, och han bestred i ett brev en kritisk rapport som hans chef hade skrivit om honom, och till slut blev han nästan upprorisk mot sin farfar. Han påpekade att han ville bli arkitekt, men främst ville han stå på egna ben och tjäna egna pengar. Han lämnade Haifa i augusti, efter att ha skrivit ett brev till sin farfar som avslutas: "jag har en stark längtan att skaffa mig pengar, helst mycket pengar. En hustru vill jag nog också ha, men jag tror att än så länge sätter [jag] pengar först."^[3].

Både hans farfar och hans mor hade varit ivriga att få honom att fortsätta sin karriär inom familjens bank, Stockholms Enskilda Bank (SEB), men dessa ansträngningar were regarded with scepticism by his uncle Marcus Wallenberg sr. who thought that Raoul jr. was garrulous.^[4] I ett brev från 1935 skrev Marcus Wallenberg sr. till sin son Marcus jr. att ”Raoul innerst inne vill komma in i banken och där komma fram så långt som möjligt, därom är jag öfvertygad. Härom är intet ondt att säga om han har kvalifikationer”. Han rådfrågar dock sina söner Marcus och Jacob om deras åsikt i denna fråga.^[5] Svaret från Marcus Wallenberg jr. blev "vänta och se" hur han kommer att utvecklas efter sin långa vistelse utomlands. Något fast jobb i banken eller inom Wallenberg-gruppen blev det inte, och Raoul hade svårigheter att hitta ett passande arbete i Stockholm. Marcus och Jacob Wallenberg ställde sitt kontaktnät till Raouls förfogande för att hjälpa honom komma igång med affärer, först i utlandet och sedan i Sverige. Han fick ibland olika tillfälliga uppdrag från Jakob Wallenberg, och 1942 fick han även agera som mellanhand i korrespondensen mellan Jakob och den svenska beskickningen i Berlin. Men trots Raoul Wallenbergs ihärdiga strävan fick han ingen permanent anställning i brödernas affärsverksamhet.

I augusti 1941 fick Raoul Wallenberg hjälp av Jakob Wallenberg att skaffa ett arbete på en till affärsmannen Sven Salén knuten liten handelsfirma med fem-sex anställda, ledd av den ungraren Koloman Lauer. Firman sysslade med export och import av livsmedel mellan Sverige och Ungern. Raoul Wallenberg blev snart utlandsdirektör på firman och reste mycket. Till Ungern reste han redan den 6 februari 1942, och han stannade där i tre veckor. Nästa gång reste han dit den 4 september 1943 och stannade till den 13 oktober.

Situationen i Ungern under första delen av 1944

Fram till 19 mars 1944 var de ungerska judarna fortfarande skonade från det grymma öde som de flesta av deras trosfränder gick till mötes i det tyskockuperade Europa.^[6] Den ungerska regeringen införde en rad hårda antijudiska lagar, men den stod emot det tyska kravet att lämna över sin judiska befolkning till Tyskland. Efter Miklós Kállay-regeringens makttillträde uppenbarades det för tyskarna att den ungerska regeringens politik gick ut på att dra landet ut ur kriget och att den inledde hemliga fredsförhandlingar med de allierade makterna. Under dessa omständigheter bestämde sig Hitler att agera.

Den tyska attacken mot Ungern – Operation Margarethe I – började förberedas redan i slutet av september 1943, och den tyska arméledningen väntade bara på Hitlers order för att sätta igång den. Men denna order kom först under natten den 18 mars 1944. Hemmaarmén togs på sängen av den tyska offensiven. För att undvika överflödig blodspillan förbjöd överbefälhavaren Szombathelyi – i Horthys frånvaro – allt motstånd och på så sätt ockuperade tyskarna större delen av landet redan nästa dag, den 19 mars 1944. ^[7] Tillsammans med den tyska krigsmakten kom även Obersturmbannführer Adolf Eichmann, som skulle lösa den så kallade judefrågan i Ungern.

Den 24 mars bildades en ny ungersk marionettregering, under den före detta Berlinambassadören, Sztójay Dömes ledning, med en majoritet av tyska sympatisörer. Denna regering kom att ge sitt fulla stöd till tyskarna för implementeringen av Den slutliga lösningen även i Ungern.^[8]

Under ledning av Eichmann och pilkorsarna startades deporteringarna från de mest avlägsna, östliga delarna av landet i mitten av maj 1944. De omfattade alla judar utan undantag. Speciellt utvalda gendarmerienheter med ett stort antal gendarmer med tyskt ursprung, ställdes till tyskarnas förfogande.^[9] Ingenstans i Europa gick deporteringen så fort. På knappt två månader, mellan den 15 maj och den 8 juli 1944, deporterades 434 351 judar från Ungern under grym behandling.^[10] I Budapest genomfördes inga deportationer, men den 21 juni kom en order om att judarna skulle flytta till hus märkta med den gula stjärnan, och ett begränsat utegångsförbud och en rad stränga restriktioner av Budapest-judarnas rörelsefrihet infördes.^[11] Den radikala lösningen av ”judefrågan” närmade sig staden.

Raoul Wallenbergs uppdrag i Ungern

Under dessa förutsättningar bestämde sig den amerikanska War Refugee Board och representaterna för World Jewish Congress i Skandinavien att skicka en representant från det neutrala Sverige till Ungern, någon som skulle förmedla dessa organisationers stöd till judarna i Ungern och organisera en rad räddningsaktioner för de ungerska judarna.

Raoul Wallenberg valdes ut för uppdraget av WRB- och OSS-agenten (Office for Strategic Services, CIA:s föregångare) i Stockholm, Iver Olsen, antingen efter den ungerske köpmannen Koloman Lauers eller skeppsredaren Sven Saléns förslag. Valet bekräftades sedan av den amerikanske ministern i Stockholm, Herschel Johnson, som övertygade även det svenska UD att acceptera Wallenbergs person.

Valet av Raoul Wallenberg för uppdraget var överraskande ur flera synpunkter. Raoul Wallenberg hade visserligen varit i Ungern vid minst två olika tillfällen tidigare, men bara för relativt korta perioder. Han kunde inte alls tala ungerska. Det måste alltså ha varit även andra faktorer som förutom hans föreställda lämplighet avgjorde valet.

Den ena omständigheten var just Koloman Lauer, som utövade påtryckningar i den riktningen, eftersom Lauer hade starka personliga, men begränsade skäl att förmå Wallenberg att åka till Ungern. Wallenberg skulle hämta hans släktingar till Sverige. Men det fanns affärsintressen också, och Wallenberg förberedde sig att resa till Ungern redan i maj 1944, för att tillvarata dessa. Han förhindrades enbart av det faktum att han inte fick tyskt genomresevisum. Vid en noggrann läsning av Lauers berättelse om Wallenbergs resor, framkommer indikationer på att Wallenberg inte slutförde sina affärer i Ungern vid sitt besök i Budapest på hösten 1943. Ur korrespondensen mellan Koloman Lauer och Raoul Wallenberg kan det konstateras att de också hade affärsintressen som skulle tillgodoses i Ungern, intressen som sammanföll även med Sven Saléns affärsintressen. Alla dessa samlade intressen föranledde Saléns intervention, som torde ha haft en avgörande roll för att övertyga både amerikanarna och UD om Wallenbergs lämplighet för uppdraget. Den svenske överrabbinen Ehrenpreis tvekade i början, men han hade förmodligen inget annat val än att acceptera Raoul Wallenbergs person.

Wallenberg utnämndes till legationssekreterare och fick åka till Ungern. Samtidigt borde möjligheten att få ett sådant viktigt uppdrag – som inbegrep även en diplomatisk befattning – ha framstått som en stor chans för Raoul Wallenberg i hans tämligen gråa och obetydliga tillvaro. Hans vilja att åka var likväl bara ett nödvändigt, men inte tillräckligt villkor för att få uppdraget. Det verkar som om Raoul Wallenberg var den ende som kunde komma i fråga och som var villig att utföra det ovannämnda uppdraget i Budapest. Att han valdes var en kombination av omständigheternas spel och hans intressen och beredskap att åka.

Raoul Wallenbergs direkta uppdrag i Budapest var att ge WRB:s stöd till arbetet med att rädda ungerska judar. Detta arbete pågick redan i Budapest när Raoul Wallenberg anlände dit, både på den svenska och de övriga neutrala legationerna och på den påvliga nuntiaturen. Hans ankomst betydde en utvidgning men också en skärpning av reglerna kring denna aktivitet på den svenska legationen. Utvidgningen av aktiviteten var, med största sannolikhet, en uppföljning av det schweiziska exemplet. Den schweiziska legationen representerade Storbritannien i Ungern och fick i uppdrag att dela ut 8 000 (7800) så kallade Palestinacertifikat som gav sin innehavare rätt att utvandra till Palestina. Den ungerska regeringen accepterade att betrakta innehavarna av dessa Palestina-certifikat som utländska medborgare och undanta dem från de judiska bestämmelserna. Samtidigt uppfattades dessa certifikat som ett ”familjedokument”, så att varje dokument kunde ge skydd åt 4-5 personer (som till slut resulterade i utgivandet av nästan 40 000 schweiziska skyddsdokument). Initiativet att presentera även de 649 svenska inresevisumen som Raoul Wallenberg kom med från Stockholm som familjevisum torde ha kommit efter initiativ av de judiska personer som redan arbetade med de svenska skyddsdokumenten på den svenska legationen. Siffran 4 500 judar som kunde få svenskt skyddspass sattes av de ungerska myndigheterna som ett maximiantal, förmodligen efter det att de godkände att de 649 svenska inresevisumen skulle tolkas som ”familjevisum”, med en motsvarande ökning av antalet skyddsdokument.

Att Wallenberg hade stora finansiella resurser bakom sig blev snart ett känt faktum i Budapest. Detta visas främst av det sätt som han lyckades finansiera sina åtaganden genom lokala judiska fonder. Han hade kredit och kunde skaffa ansenliga summor eller mängder av varor mot löftet att pengarna skulle återbetalas på vederbörandes schweiziska konton. Wallenbergs inflytande berodde främst på denna underförstådda kunskap om hans bakgrund.

Wallenberg skickades till Budapest på WRB:s uppdrag men genom det svenska UD:s aktiva medverkan. Han fick svensk diplomatisk status och rang som andra legationssekreterare och till en början verkade han under den förste legationssekreteraren Per Angers ansvar. Men han fick sina instruktioner från WRB, bland annat en lång lista med olika personer som han skulle kontakta och instruktioner för att organisera ett nätverk för skydd av judar och för förberedelser av flyktvägar för dem från Budapest. Raoul Wallenberg kontaktade en del av personerna på listan – och även andra – och fick en gång förmodligen tillträde även till riksföreståndarens son, Miklós Horthy den yngre. Men därutöver finns det inga dokumentariska bevis på att Raoul Wallenberg engagerade sig i utvecklandet och koordineringen av den allmänna räddningsaktiviteten i Budapest eller att han samverkade med och hjälpte motståndsrörelsen. Snarare tvärtom: det var han som fick hjälp både av regeringen och motståndsrörelsen för att kunna skydda sina skyddslingar!

Raoul Wallenberg var – i jämförelse med den påvlige nuntien, de andra neutrala diplomaterna och de olika personer som redan sysslade med räddningen av judar, som Valdemar Langlet till exempel – både för ung och för oerfaren vid sin ankomst. Han var än mer oerfaren i jämförelse med de judar som fanns i ledningen av Judiska Rådet och de judar som arbetade på den svenska legationen. Han saknade de ovannämnda personernas breda kontaktnät och inflytande, speciellt i de högre politiska kretsarna, så det skulle ha varit helt obegripligt om han hade fått styra hela räddningsversamheten av judiska personer. Denna situation verkar fortsätta under hela Horthy-regimen, ty alla dokument vittnar om att kontakterna på regeringsnivå även från den svenska legationens sida huvudsakligen sköttes av ministern Ivan Danielsson och förste legationssekreteraren Per Anger. Denna situation förändras bara stegvis, när de stora penningsummorna som Wallenberg hade till sitt förfogande öppnade vägen för honom till en bredare bekantskapskrets och inflytande. Ur hans rapporter och hans dagbok ser vi att han spenderade relativt stora summor på middagar och annan representation.

Ett stort stöd för Wallenberg torde ha varit den grupp av inflytelserika judar, med Hugo Wohl i spetsen, som hade samlats på den svenska legationen och som redan hade påbörjat förhandlingarna med de ungerska myndigheterna om formen för erkännandet av de provisoriska passen och nått viktiga resultat. Raoul Wallenbergs verksamhet i Budapest underlättades betydligt av den splittrade attityden mot judarna som fanns inom det ungerska samhället och den djupa klyftan som fanns mellan ledningarna i Ungern och Tyskland. De ungerska aristokraterna eller den "aristokratiserade" storbourgeoisien samt en del av medelklassen tyckte aldrig om de tyska nazisternas grova pöbel-populistiska politik, i vilken även ingick deras brutala "judepolitik". Många av dem vägrade medverka och härvidlag fick de tyska nazisterna alltid förlita sig på sina ungerska gelikar. Men de tyska nazisterna visste samtidigt att deras ungerska kumpaner inte var i stånd att styra landet och att de själva inte kunde styra Ungern utan en betydande ockupationsarmé, vilket de inte kunde avvara. De lät därför den gamle Horthy stanna kvar på sin plats och samarbetade med honom samt bevarade ett sken av ungersk självständighet.

Schizofrenin fortsatte att karakterisera det ungerska politiska livet även efter den tyska ockupationen. Det faktum att Horthy behöll en del av makten gjorde det möjligt för de antityska ungerska kretsarna att stödja judarna och i viss mån samarbeta med dem. Och när Horthy bestämde sig för att agera mot deportationerna tog även en del av de ungerska politikerna, som förut förhöll sig likgiltiga eller rentav fientliga till judarna, en hjälpsam attityd mot de räddningsförsök som iscensattes av Internationella Röda Korset eller de neutrala legationerna. De ungerska myndigheterna inte bara accepterade utan ibland även uppmanade den svenska legationen att utöka sitt skydd för ett större antal judar efter det att Horthy i juli 1944 stoppat deportationen av judar.

De ungerska myndigheterna erkände de provisoriska passen redan före Wallenbergs ankomst, och de var beredda att utfärda intyg om detta. De gav även indikationer om vilken typ av dokument de skulle kunna betrakta som utländska identitets- och resedokument. Och allt tyder på att det var förhandlingarna mellan de ungerska myndigheterna och judarna på den svenska legationen, som i det svenska fallet ledde fram till utformandet av det senare så berömda blågula skyddspasset.

Efter regeringsskiftet i slutet av augusti 1944 mildrades den ungerska politiken gentemot judarna. Den ungerska regeringen betraktade dessa lättnader i judarnas situation som ett led i försöket att närma sig västmakterna, och den visade stort intresse för att även utvidga lättnaderna. Konsekvensen blev att de ungerska myndigheterna var lätta att övertygas om att acceptera, betrakta och behandla tusentals judar med ungerskt medborgarskap som utlänningar. De villkor som judarna fick uppfylla för att kunna ansöka om svenskt skyddspass var dock sådana att det nästan uteslutande blev välbeställda judar som fick svenskt skyddspass.

Till den ungerska gynnsamma attityden kom tyskarnas mjukare attityd från och med slutet av augusti 1944 och Sveriges förstärkta position gentemot Tyskland, som i allt större grad var i behov av en fortsatt svensk neutral ställning. Strukturerna i Budapest var således speciellt gynnsamma för det svenska försöket att undanta vissa kategorier av judar från de övrigas öde. Det behövdes inte några större speciella ansträngningar för att kunna hjälpa välbeställda judar i Budapest vid denna tid. Det handlade mer om ett administrativt arbete att utställa skyddspassen, vilket framför allt sköttes av frivilliga judar som var "anställda" på den svenska legationens humanitära avdelning. De goda resultat som nåddes under denna tid hade en avgörande betydelse även efter det fascistiska maktövertagandet den 15 oktober 1944.

De gynnsamma omständigheterna bröts alltså när Szálasiregeringen och pilkorsarna kom till makten, även om brytningen inte blev så abrupt som det verkade i början. Szálasiregeringens ambitioner att uppnå ett brett internationellt erkännande gav möjlighet för de neutrala legationerna och för IRK att fortsätta sina räddningsaktiviteter i Budapest. Szálasiregeringen var beredd att erkänna de utländska skyddsdokumenten i samma antal och under samma villkor som den föregående regeringen i utbyte mot politiskt erkännande från de neutrala regeringarnas sida. Raoul Wallenbergs goda relationer med utrikesminister Kemény öppnade vägen för direkta förhandlingar med honom, något som gjorde att det först blev de svenska skyddslingarna som gynnades mest. Den påvlige nuntien och de övriga neutrala legationernas representanters tidiga interventioner direkt hos Szálasi gjorde emellertid att alla utländska dokument ganska snart erkändes av pilkorsregeringen. På högsta nivå var det fortfarande den påvlige nuntien och IRK-representanten Fredrik Born som hade störst inflytande. Det var framför allt nuntiens och IRK-representantens personliga interventioner som mest påverkade Szálasi och skapade nya gynnsamma förutsättningar. Szálasis order den 17 november om att alla judar med utländska dokument skulle överlämnas till respektive beskickning underlättade det kommande räddningsarbetet.

Raoul Wallenbergs roll började öka efter den 15 oktober, men allt tyder på att han fortsatte använda sitt inflytande och sin stora tillgång till penningmedel framför allt för att skydda svenska skyddslingar. Detta hände i båda de fall där de dokumentära källorna bekräftar hans direkta ingripande för att rädda judar. Wallenberg riskerade dock inte någon konflikt med de ungerska myndigheterna och agerade inte mot de gällande reglerna. I båda de dokumenterade fall där han direkt ledde en räddningsaktion, ansökte han om tillstånd för att göra det och fick godkännande både från utrikesministern och från de övriga inblandade myndigheterna. Wallenberg fick även officiell hjälp från de ungerska myndigheternas sida för att utföra räddningsaktionerna så länge Szálasiregeringen hoppades på ett svenskt erkännande. Hela den svenska aktionens existens berodde på den ungerska regeringens – och efter den 15 oktober 1944 på "Nationens Ledare" Szálasis – tillåtelse; och det hade varit ytterst oklokt att riskera den ungerska regeringens samarbetsvilja genom illegala aktioner där den svenska legationens roll kunde avslöjas. Även Per Anger erkände detta i slutet av sin bok, när han skrev om antalet utgivna skyddspass, trots att han motsäger sig själv på en och samma sida och anger ett felaktig antal godkända skyddspass:

”Vi hade ett avtal med Szálasiregeringen om godkännande av 5 000 dylika pass … Givetvis stannade inte siffrorna där. Mångdubbelt antal pass utfärdades hela tiden hemligt, men begränsades till att gälla personer som kunde påvisa någon form av svensk anknytning. Hade vi givit efter för frestelsen att utfärda skyddspass för vem som helst av den judiska befolkningen, hade ju pappret definitivt förlorat sitt värde. Dessutom hade nazisterna då snabbt fått klart för sig att vi saboterat den gjorda överenskommelsen om begränsning och vidtagit åtgärder så att vi över huvud taget inte hade kunnat vara till någon hjälp mera … Wallenberg var lika medveten som vi om att beskickningens existens inte fick riskeras”.

Situation försämrades i början av december, när den ungerska regeringen såg att överenskommelsens villkor inte respekterades av den svenska regeringen och gav upp hoppet om ett svenskt erkännande. Den radikala förändringen i den svenska legationens och de svenska skyddslingarnas situation skedde dock först efter det att regeringen lämnat Budapest. Då upphörde respekten mot de svenska diplomaternas immunitet, och den svenska legationen ockuperades av pilkorsarstyrkor.

Inga direkta räddningsaktioner kan dokumenteras efter det att möjligheten för legal intervention i judarnas favör upphörde, och Wallenberg gav själv upp hoppet om att kunna hjälpa judarna efter det att den svenska legationen ockuperats. Räddningsaktionerna återtogs och blev någorlunda effektiva igen först efter det att en av Wallenbergs medhjälpare, Károly Szabó, lyckats skaffa den moderate pilkorsledaren Pál Szalais hjälp. Men det räckte inte. Trots Szalais hjälp fortsatte attackerna mot de svenska husen och terroriseringen av de svenska skyddslingarna. Hundratals av dem avrättades i slutet av december och i början av januari 1945 av den okontrollerade pilkorspöbeln.

Arrestering och försvinnande

Som redan framgått kände Raoul Wallenberg att han var tvungen att gömma sig och bodde på olika ställen de sista dagarna i Budapest. Den 7 januari frågade han Giorgio Perlasca om han fick övernatta i den spanska legationens byggnad.^[12] Enligt de vittnesmål, som återges av Lévai, förberedde han sig att gå över till ryssarna redan den 26 december och sedan förberedde han sig att resa till Debrecen den 10 januari. Den dagen förberedde Wallenberg sin bil, tillsammans med sin chaufför Langfelder, för en längre resa. De lastade bilen med förnödenheter och gömde en större mängd guld och juveler i bilen. Andra vittnen talar om en mycket stor summa pengar som han hade med sig när han reste. Enligt ett annat vittne lämnade Wallenberg smycken (briljanter) i Hazai Banks säkerhetsvalv.^[13] Wallenbergs tidiga förberedelser bekräftas även av Lajos Bajusz, gendarmen som fungerade som Wallenbergs livvakt under denna period (Wallenberg fick två gendarmer som livvakt genom försorg av en ungersk generalstabskapten). Bajusz berättelse bekräftar också att Wallenberg och hans chaufför, Langfelder, hade mycket guld och pengar med sig och var mycket nervösa inför resan.^[14]

Den 11 januari kom Wallenberg till Internationella Röda Korsets kontor i villan på Benczur utca 16 i Budapest och bad att få bo där några dagar. Nästa dag åkte han till den schweiziska legationen och träffade Palestinakontorets ledare Miklós Krausz. Denne återlämnade till Wallenberg vissa dokument och en större summa pengar – 200 000 pengö. Wallenberg meddelade Krausz att han tänkte åka till staden Debrecen för att, bland annat, övertyga den ryske överbefälhavaren marskalk Rodion Malinovskij att försöka inta det judiska ghettot så snabbt som möjligt. En dag senare, den 13 januari, intogs stadsdelen med IRK-villan av de ryska styrkorna. I själva villan där Wallenberg fanns, trängde några ryska soldater in, ledda av en major.^[15] Enligt Berndt Schiller försvann denne major ut ur historien.^[16] Enligt ögonvittnen var ryssarna mycket hövliga när Wallenberg legitimerade sig. Wallenberg åkte frivilligt med dem mot det ryska huvudkvarteret.^[17] Även enligt en rysk rapport till den 30:e sovjetiska armékåren kom Raoul Wallenberg frivilligt i kontakt med ryssarna den 13 januari. Rapporten bekräftar att han påträffades på Benczur utca 16. Att han inte misstänkte några onda avsikter visas av det faktum att han överlämnade till ryssarna, för vidarebefordran till Stockholm, ett telegram som dessa aldrig skickade iväg. I den påföljande ordern den 14 januari, given av en viss Kuprijanov, står att Wallenberg, som då befann sig vid 151:a infanteridivisionen, skulle vidarebefordras till general Afonin och att hans "kontakter med yttervärlden [skulle] förbjudas". På telegrammet stod handskrivet att Wallenberg ”vägrade att lämna fronten efter att ha förklarat att 7 000 svenska medborgare befann sig under hans ansvar och beskydd i stadens östra del.”^[18] Den 15 och 16 januari befann sig Wallenberg hos de sovjetiska militärerna – skenbart frivilligt – men den 17 januari beordrade vice försvarsministern Nikolaj Bulganin chefen för den andra ukrainska fronten Malinovskij att Wallenberg skulle arresteras. En kopia av ordern sändes till chefen för det sovjetiska kontraspionaget Smersj, Viktor Abakumov. Enlig ordern skulle Wallenberg föras till Moskva och det meddelades att "vederbörliga instruktioner lämnats till kontraspionaget Smersj". Wallenbergs öde verkade vara beseglat.^[19]

Både Jenö Lévai och den svensk-ryska arbetsgruppen för Raoul Wallenberg redogjorde för några ögonvittnesberättelser om Wallenbergs sista dag i Budapest. Dessa berättelser verkar vittna om att ordern om att förbjuda Wallenbergs kontakter med yttervärlden inte kom fram till de militärer som hade Wallenberg under sin bevakning den 17 januari. Wallenberg kunde – enligt både László Petö, som var det sista ungerska vittne som såg honom i Budapest, och andra – röra sig tämligen fritt den dagen, och han kunde konversera med sina medarbetare utan ryssarnas direkta närvaro. Sedan reste han bort i sin egen bil och med sin egen chaufför, men eskorterad av en rysk officer och soldater, mot staden Debrecen, där den nya ungerska regeringen fanns.^[20] Men allt tyder på att 17 januari var ett felaktigt datum, som förmodligen återgavs på grund av en ”kedjereaktion”, där osäkra vittnen anpassade sina vittnesmål efter andra, som verkade vara mera trovärdiga (som exempelvis László Petös). Det finns ett annat ögonvittne som sätter datumet när Raoul Wallenberg återvände med ryssen till den 14 januari. Enlig detta vittne återvände den ryske majoren Demcsikov (Demtjenko) den 15 januari ensam till villan på Benczur utca 16, och han angav då att Raoul Wallenberg reste vidare mot ”huvudkvarteret”.^[21] Det finns därefter inga säkra uppgifter om Raoul Wallenbergs senare öde.

En viktig aspekt på den allmänna situation som omgav Raoul Wallenberg vid hans vistelse i Budapest – och som kan ge en ytterligare vink om varför han arresterades – är den underrättelseverksamhet som bedrevs i staden av olika stater och agenturer. Att en omfattande sådan fanns framgår av den undersökning som gjordes av den svensk-ryska arbetsgruppen för Raoul Wallenberg över möjliga orsaker till Wallenbergs arrestering. En av dessa orsaker verkar ha varit den påstådda spionageverksamhet som Raoul Wallenberg skulle ha bedrivit, antingen för tysk eller amerikansk-engelsk räkning, och svenska legationens antiryska attityd och skydd av fascister. Dessa anklagelser framfördes även senare i förhör av en av svenska legationens anställda, en ryskspråkig man kallad Thomsen. Av förhörsprotokollen från mars 1945 och maj 1947 framgår att Thomsen anklagade den svenska legationen för att ha ”tagit ’fascister’ i sin tjänst (italienare, ungrare och en vitrysk emigrant)” att ha givit skyddspass till personer som har flytt undan sovjetmakten och till sovjetfientliga personer. Både Danielsson och Lars Berg anklagades av Thomsen för samröre med tyskarna i skyddspassfrågor. Thomsen vidhöll dessa anklagelser i båda förhören. (Thomsen, alias Grossheim – Krisko var en ryskspråkig man som uppgav sig vara född i Norge (men som i själva verket var född i Ryssland) och som anställdes på den svenska legationens avdelning B. Avdelningen tog, under ledning av Lars Berg, hand om de svenska skyddsmaktsuppdragen, bl. a. även för Sovjets räkning. Denne Thomsen arresterades av ryssarna i januari 1945 och fördes till Moskva, där han förhördes. Arbetsgruppen tillägger ”Angivna diskrepanser i Thomsens utsagor understryker vikten av att hans uppgifter behandlas med stor försiktighet”. Det fanns även en annan ryskspråkig person i den svenska legationens tjänst med de berömda namnen Tolstoj-Kutuzov. Både Thomsen och Tolstoj-Kutuzov anställdes av Lars Berg men förhållandena kring deras anställning och aktivitet på den svenska legationen är fortfarande något oklara. Någon av dessa två – eller båda – hade med största sannolikhet varit rysk agent. Det ryska kontraspionaget Smersj hade således insiderinformationer om utsagor fällda på den svenska legationen.^[22]

I en rapport från den sovjetiska underrättelsetjänsten Smersj från den 19 februari 1945 sägs vidare: "Den svenska legationen i Budapest har tagit under sitt beskydd ett betydande antal civila invånare i Budapest … Bland denna kategori finns kända medlemmar ur fascistiska organisationer i Ungern, vissa medarbetare och agenter för fiendens underrättelseväsen och kontraspionage samt andra kontrarevolutionära element vilka håller sig undan de sovjetiska organen."^[23]

Dessa misstankar verkar nästan berättigade efter läsningen av Lars Bergs brev från den 2 september 1956, där denne skrev till författaren Rudolph Philippe:

Du tyckte att herrarna T. var lättsinnigt anställda [av Berg], men däremot tycks du aldrig ha klandrat Raouls många anställningar av nazister, pilkorsare och andra betydlig fulare fiskar än Tomsen (sic).^[24]

Det handlade om att Rudolph Philippe tyckte att det var konstigt att Berg anställde greven Tolstoj-Kutuzov och Thomsen (båda arbetade sedan för den sovjetiska underrättelsetjänsten, men det finns mycket som tyder på att Thomsen var i kontakt med dem redan under Budapests belägring). Berg ansåg ännu 1956 att Raoul Wallenbergs aktion ”snarare skadade svenska intressen än tvärtom på grund av Raouls mot Danielssons order ständigt mer vidlyftiga anställningar och skyddspappers-produktion”. (understrykning i originalet). Vissa misstankar om oegentligheter florerade även bland svenska diplomater efter kriget. Bland Maj von Dardels efterlämnade papper finns en redogörelse där det bland annat står att Mia Leche Löfgren, i ett samtal i Paris med ambassadör Westman och dennes sekreterare Lennart Petri, fick höra att Raoul Wallenberg förmodligen inte hade velat återvända till Sverige, "därför att han har haft anledning att frukta efterräkningar på grund av att av honom utfärdade skyddspass utlämnats till nazister och utnyttjas av dem".^[25]

Även om dessa anställningar förmodligen var bara ett taktiskt drag för att underlätta räddningsarbetet, kunde de väcka ryssarnas misstankar. Den rysk-svenska arbetsgruppen nämner inte dessa dokument, men deras slutsatser om orsakerna till Raoul Wallenbergs arrestering kretsar kring teorin om att ryssarna misstänkte den svenska legationens medlemmar för ryskfientlig attityd och Raoul Wallenberg för spionage. De menar att Wallenbergs kontakter med Iver Olsen var kända för ryssarna. Ryssarna påstod även att "Raoul Wallenbergs kontakter med den tyska underrättelsetjänsten var kända i vida kretsar". Även Lars Berg bekräftade i brev från den 15 juli 1945, att Raoul Wallenberg anklagades av ryssarna för spionage för tyskarnas räkning.^[26] Vissa uppgifter i Wallenbergs dagbok – kontakterna med Himmlers sändebud, den tyska översten Kurt Becher eller (Otto?) Braun till exempel – ger svaga indikationer i denna riktning. Anledningen till dessa kontakter är okänd.

Bernt Schiller betonade ytterligare det faktum att Raoul Wallenberg förberedde en stor så kallad Nansenplan för Ungern efter kriget, en plan som kunde verka som subversiv för ryssarna.^[27] Om denna plan skrev även Koloman Lauer i ett brev till Jakob Wallenberg från den 8 december 1944. ^[28] Samtidigt fäster Schiller uppmärksamheten på de omfattande tyska, judiska och allierade förhandlingarna där även Raoul Wallenberg kunde ha spelat en viss roll, något som väckte ryssarnas misstänksamhet.

Enligt en rysk rapport dog Raoul Wallenberg 1947. Datumet grundas på den så kallade Smoltsov-rapporten som även Bernt Schiller,^[29] makarna Villius,^[30] och Helene Carlbäck-Isotalo anser som äkta.^[31]

Raoul Wallenbergs familj – och speciellt hans mor Maj von Dardel och hans syster Nina Lagergren, samt hans broder Guy von Dardel[2] – accepterade aldrig denna information som sann. De såg till att minnet av Raoul Wallenberg hölls vid liv och letandet efter honom har ännu inte upphört. Böcker skrevs om hans gärning, monument restes och han dekorerades av den svenska regeringen. Raoul Wallenberg nominerades även till Nobels fredspris.

Efter Raoul Wallenbergs försvinnande och efter det att den sovjetiska armén intog Budapest skapades en rad problem genom det stora antalet "svenskar" och svenska hus som fanns i staden. Svenska legationen bestämde sig för att dra in de olika svenska handlingarna och bestämde sig för att avveckla den humanitära avdelningen.

Samtidigt med avvecklingen skrev Wallenbergs förste man, Hugo Wohl, en rapport om avdelningens aktivitet och dåvarande tillstånd.^[32] Ur denna rapport ser vi ungefär hur många judar som uppskattades finnas under den svenska humanitära avdelningens skydd vid denna tid. Wohl angav siffror som avrundades. Enlig denna rapport fanns 4 000 svenska skyddslingar kvar i de skyddade husen i internationella ghettot. Wallenberg angav siffran 3 700 i sin not till Ernö Vajna den 6 januari, eftersom runt 2 000 svenska skyddslingar transporterats till det allmänna ghettot redan efter den 1 januari och fanns inte längre under svensk beskydd. Förutom judarna som bodde i internationella ghettot, fanns ytterligare 200 anställda med familjer – sammanlagt runt 600 personer – som bodde på den humanitära avdelningens kontor och bostadshus. Sammanlagt 6 600 personer alltså, av vilka runt 4 600 personer fanns kvar i internationella ghettot och i de olika kontorshusen. Svenska Röda Korset hade runt 2 500 skyddslingar, men de flyttades till det allmänna ghettot. Dessa siffror stämmer inte så bra med dem som angavs av Wallenberg till ryssarna – att han hade runt 7 000 ”svenska medborgare” under sitt beskydd och ansvar – ty de som redan flyttats till det allmänna ghettot var inte längre under hans beskydd eller ansvar. Frågan är om han överhuvudtaget kunde ge något beskydd den 13 januari, när han talade med ryssarna.

Frågan om de människor som fanns kvar i internationella ghettot räddades eller ej av Wallenberg kan inte besvaras. Efter att pilkorsregeringen lämnat Budapest runt mitten av december 1944 var internationella ghettot och speciellt de svenska husen mera utsatta för övergrepp än det allmänna ghettot. Den svenska legationen ockuperades den 24 december och den svenska legationens medlemmar blev tvungna att gå under jorden. Wallenberg kunde sedan inte aktivt rädda det allmänna ghettot.

Det finns två alternativa berättelser – med undervarianter – om hur ghettot räddades. Den ena berättelsen är återgiven av Lévai, och det är Szalai Páls berättelse hur han den 15 januari fick reda på att en pogrom förbereddes av tyskar och pilkorsare mot ghettot. Han gick då till den tyske generalen Schmidthuber och hotade honom med efterkrigsrepressalier om han tillät pogromen. I vissa av Szalais berättelser framfördes hotelsen i Wallenbergs namn och i andra fanns även Wallenberg i närheten när detta inträffade. Men den 15 januari, när dessa händelser pågick, var Wallenberg redan i ryskt förvar. Wallenbergs medarbetare, doktor Fleischmann, Judiska Rådets ordförande Lajos Stöckler och flera andra vittnen bekräftade den före detta pilkorsaren Pál Szalais avgörande roll i räddandet av både det internationella och det allmänna ghettot. Dr. Otto Fleischmann menade att alla kvarlevande judar i Budapest hade Pál Szalai att tacka för sina liv. Szalai berättade flera olika varianter om hur han räddade ghettot. I några av varianterna (till exempel i intervjun för Mária Ember återgiven i boken Ránk akarták kenni) sa han först att han träffade Wallenberg omedelbart innan han gick till general Schmidthuber, något som inte verkar stämma. Ville han knyta sitt namn till Wallenbergs? I hans vittnesmål inför en ungersk tribunal 1948 talade han inte alls om Wallenbergs roll i detta avseende.^[33] Vittnesmålen som bekräftar Szalais avgörande roll i räddningen av ghettot angavs i samband med rättegången i Budapest mot Szalai i maj och oktober 1945.^[34]

Det finns dock även andra dokument som lägger en viss skugga även över Szalais berättelser. Han påstod att pilkorsregeringens ställföreträdare i Budapest, Vajna Ernö, inte ville ingripa mot den planerade pogromen. Detta är svårt att tro med hänsyn till Vajnas order den 10 januari som med dödshot förbjöd allt illegalt intrång i det allmänna ghettot. Anledningen till denna order var en klagoskrivelse den 8 januari från ghettots judiska ledning om olika svåra övergrepp, som hade begåtts av kringströvande tyska soldater och pilkorsare eller skurkar som – enligt klagoskriften – missbrukade uniformerna och pilkorsbanderollerna.^[35] Kan någon som så kraftig intervenerade mot ett något mindre övergrepp den 10 januari några dagar senare skulle ha tillåtit att hela ghettots förintades. Vajna borde ha varit klart medveten om att ryssarna fanns inte portas och vad som väntade honom om han blev inblandad i en sådan historia.

Det finns dock ytterligare berättelser om hur ghettot räddades. De tyska styrkornas överbefälhavare, Karl Pfeffer-Wildenbruch, berättade för den ungersk-schweiziske historikern Gosztonyi Péter, att stadens pilkorspoliskapten bad honom om hjälp och tillstånd att starta en pogrom mot ghettot strax innan Pest utrymdes av de tyska och ungerska styrkorna. Men Pfeffer-Wildenbruch förbjöd detta och posterade till och med en tysk vaktstyrka framför ghettot för att förhindra pogromen. Vaktstyrkan stannade kvar tills alla ungerska och tyska trupper lämnat Pest. Enlig Gosztonyi, bekräftades denna berättelse även av Charles Lutz.^[36] Det hade varit oklokt för en överbefälhavare att mitt i reträtten låta oroligheter bryta ut bakom försvarslinjerna och en sådan pogrom skulle säkert ha utlöst oroligheter i staden. Uppgiften att döda nästan 100 000 människor kan ha överstigit kapaciteten hos de styrkor som Szalai pratade om.^[37]

Den svenska utrikesledningens insatser

Den svenska regeringen tillsatte 2001 en kommission med uppgift att utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen har agerat i fallet Raoul Wallenberg. Kommissionen presenterade sitt arbete i februari 2003 i en s.k. SOU ^[38] under titeln Ett dipolomatiskt misslyckande: Fallet Wallenberg och den svenska utrikesledningen. Domen är hård mot den svenska utrikesledningens bristande insatser och senfärdighet. Särskilt hård är domen mot Sveriges ambassadör i Moskva vid denna tid, Staffan Söderblom, men Sveriges utrikesminister Östen Undén undgår inte heller han kritik.

Utmärkelser och monument

• 2006 öppnades en svensk skola uppkallad efter Raoul Wallenberg i Bromma, Stockholm.
• Raoul Wallenberg blev 1981 utsedd till amerikansk hedersmedborgare av USA:s kongress (den andre utländske personen att få denna utmärkelse efter Winston Churchill). 1985 blev han utsedd till kanadensisk hedersmedborgare och 1986 till israelisk hedersmedborgare.
• Den israeliska staten har utnämnt Raoul Wallenberg till "rättfärdig bland folken".
• Raoul Wallenberg Alternative High School är belägen i San Francisco, Kalifornien och en lågstadieskola i Brooklyn, New York är också uppkallad efter Wallenberg.
• Gatan som USA:s förintelsemuseum ligger på heter "Raoul Wallenbergs plats" (Raoul Wallenberg Place i Washington, DC).
• "RWI, Raoul Wallenberg Institute of Human Rights and Humanitarian Law^[39]" skapades vid juridiska fakulteten, Lunds Universitet 1984. Institutet arbetar för mänskliga rättigheter genom forskning och utbildning.
• Utanför FN-högkvarteret finns ett minnesmonument över Raoul Wallenberg, finansierat av den svenske finansmannen Marcus Storch.
• Hans insatser har också gjort att han har hamnat på frimärke i USA och fått en egen staty i London. Ytterligare en staty pryder en plats i Buenos Aires.
• Raoul Wallenbergs torg vid Nybroviken i Stockholm, med skulpturgruppen Till Raoul Wallenberg.
• Varje år får 40 ungdomar chansen att gå en kurs i Raoul Wallenbergs namn med MGruppen i Stockholm som initiativtagare^[40].
• Den 25 maj 2007 invigdes ett minnesmärke över Raoul Wallenberg i Hagaparken i Göteborg.

• ...och många fler, oftast "för räddandet av 100 000 judar under Förintelsen"

Skildringar

Raoul Wallenbergs insatser i Budapest skildrades på film 1990 av Kjell Grede, då filmen God afton herr Wallenberg - En passionshistoria från verkligheten hade premiär. Men: vi ska inte glömma att spelfilm är en konstform som inte behöver följa kriterierna för historisk sanning. I Kjell Gredes film skildras händelser som är omöjligt att dokumentera eller som bevisligen inte ägde rum (som till exempel Raoul Wallenbergs samtal med general Schmidthuber i slutet av filmen, ett samtal som skulle ha lett till räddandet av det allmänna ghettot i Budapest). Samma sak gäller för de andra Hollywood-filmerna.

History channel har även gjort en dokumentär om honom Dead Men's Secrets: Whatever Happened To Raoul Wallenberg? DVD.

Kuriosa

• Raoul Wallenbergs systerdotter, Nane Annan, är gift med FN:s förre generalsekreterare, Kofi Annan.

Litteratur

• Lajos, Attila: Hjälten och offren : Raoul Wallenberg och judarna i Budapest, Svenska emigrantinstitutet, Växjö 2004. ISBN 91-85364-10-X. 
• Lajos, Attila, Raoul Wallenberg. Mítosz és valóság (Raoul Wallenberg: myt och verklighet), BUdapest, 2007
• Berger, Susanne (2005) "Stuck In Neutral: The Reasons Behind Sweden's Passivity In The Raoul Wallenberg Case". [3]*Ahlander, Dag Sebastian: Raoul Wallenberg : hjälten som försvann, Natur och kultur, Stockholm 2001. ISBN 91-27-08564-3. 
• Sjöquist, Eric: Dramat Raoul Wallenberg, Norstedt, Stockholm 2001. ISBN 91-1-300986-9. 
• Smith, Danny: Wallenberg, försvunnen hjälte, Livets ord, Uppsala 1991, Carin Bleckert (övers.). ISBN 91-7866-193-5. 
• Anger, Per, Med Raoul Wallenberg i Budapest, Stockholm 1985
• Berg, Lars, Vad hände i Budapest?, Stockholm 1949
• Berg, Lars, Boken som försvann, Stockholm 1981
• Langlet, Nina, Kaos i Budapest, Vällingby 1982
• Langlet, Valdemar, Verk och dagar i Budapest, Stockholm 1949
• Lévai, Jenö, A pesti ghetto csodálatos megmentése (Den mirakulösa räddningen av ghettot i *Budapest), Budapest 1946
• Lévai, Jenö, Eichmann in Hungary, Budapest 1961
• Lévai, Jenö, Zsidósors Magyarországon (Judeöde i Ungern), Budapest 1948
• Lévai Jenö, Raoul Wallenberg, Budapest 1948
• Lévai Jenö, Raoul Wallenberg. Hjälten i Budapest, Stockholm 1948
• Lévai Jenö, Raoul Wallenberg, Budapest 1988 (nytryck av den första utgåvan 1948)
• Lévai Jenö, Raoul Wallenberg - hjälten i Budapest, Stockholm 1948
• Lévai , Jenö, Szürke könyv (Den gråa boken), Officina, utan år (förmodligen 1946)
• Lévai, Jenö, Fekete könyv (Den svarta boken), Budapest 1947
• Lévai, Jenö, Black book on the martyrdom of the Hungarian Jewry, Zürich 1948
• Lévai, Jenö, Fehér könyv (Den vita boken), Budapest 1946
• Munkácsi, Ernö, Hogyan történt? (Hur hände det?), Budapest 1947
• Petö, László, Det ändlösa tåget, Arboga, 1984
• UD informerar: Raoul Wallenberg, Stockholm 1987
• Braham, Randolph L., The Politcs of Genocide, New York 1994
• Raoul Wallenberg. Redovisning av den svensk-ryska arbetsgruppen, Stockholm 2000 (Redovisning)
• Schiller, Berndt, Varför ryssarna tog Raoul Wallenberg?, Stockholm 1991

Noter

1. ↑ Gustav Wallenbergs brev till Raoul, 18 maj 1932. Se Älskade farfar. Brevväxlingen mellan Gustav & Raoul Wallenberg 1924 – 1936, s. 60 – 64. (Älskade farfar)
2. ↑ Artikel från Michigan Daily, 10 april 1997, med studentfoto av Wallenberg.
3. ↑ Älskade farfar, s. 207
4. ↑ Nylander & Perlinge, Raoul Wallenberg, s.12.
5. ↑ Brevet publicerad i Nylander & Perlinge, s. 46
6. ↑ För uppgifter till stycket, se Lajos, Attila, Hjälten och Offren. Raoul Wallenberg och judarna i Budapest, Växjö 2004
7. ↑ Dombrándy Loránd, Klessheim és a Sztójay kormány megalakitása, s. 21-31)
8. ↑ Macartney, C.A., October Fifteenth, s. 250 – 252 eller Handler, Andrew, A Man of All Connections, s. 34- 35.
9. ↑ Braham, 1997
10. ↑ Stak Tamás, Hungary’s human losses in World War II
11. ↑ Lévai, Jenö, Black Book on the martyrdom of the HUngarian Jewry, s. 182 – 187
12. ↑ Perlascas vittnesmål i Raoul Wallenberg-projektets arkiv, F2C, intervju 312, UUA, Uppsala Universitetsbibliotek; se även Lévai, 1988, s. 300
13. ↑ Lévai, 1988, s. 231; Ur den ungerska originaltexten framgår tydligt att Wallenberg betraktade dessa briljanter som sina egna. Detta framgår inte ur den svenska översättningen! Lévai Jenö, Raoul Wallenberg – hjälten i Budapest, s. 242
14. ↑ Se Bajusz vittnesmål i Raoul Wallenberg-projektets arkiv, F2C, intervju 316, UUA, Uppsala Universitetsbibliotek.
15. ↑ Lévai, 1988, s. 226-227.
16. ↑ Se en utförlig, men lite annorlunda analys av uppgifterna kring Wallenbergs försvinnande i Schiller, s. 116-123
17. ↑ Lévai 1988, s. 226 – 227.
18. ↑ Redovisning, s. 46 – 47
19. ↑ Redovisning, s. 47 – 50
20. ↑ Petös berättelse återges av Lévai 1988, s. 232 – 234; uppgiften om den stora pennigsumman i Redovisning s. 51
21. ↑ Lévai, 1988, s. 230
22. ↑ Se Lajos, 2004, s. 213; Redovisning, s. 54 – 55 och 58 - 60 samt bilaga 12, s. 365.
23. ↑ Redovisning, s. 365.
24. ↑ Se Lars Bergs brev till Rudolph Philippe i Raoul Wallenberg-arkivet, 1:5 i RA.
25. ↑ Se Mia Leche-Löfgrens redogörelse i Raoul Wallenberg-arkivet, Nina Lagergrens deposition om Raoul Wallenberg i RA
26. ↑ Brevet i Raoul Wallenberg-arkivet, Handlingar och anteckningar 1944 – 1958 i RA; se även Redovisning, s. 59 – 62
27. ↑ Schiller, s. 115.
28. ↑ Nylander & Perlinge, s. 104
29. ↑ s. 173
30. ↑ s. 152
31. ↑ Se Carlbäck-Isotalo, Helene, ”Arkivdokument kontra fria fantasier: Wallenberg fallet färdigdiskuterat?” eller Glasnost and the opening of Soviet archives: time to conclude the Raoul Wallenberg case?.
32. ↑ Lévai, 1988, s. 252-255. Dessa sidor utelämnades ur den svenska versionen av Lévais bok
33. ↑ Szekeres, 1997, 232-235
34. ↑ Se Szekeres, 1997, s. 189-193.
35. ↑ Båda dokumenten i K 150 – XXI – 1944 –45, Ungerska Riksarkivet
36. ↑ Gosztonyi Péter, Magyarország a második világháborúban, s. 186 – 187.
37. ↑ Drygt 700 män, bestående av tyska soldater, poliser och pilkorsare. Se Lévai 1988, s. 251
38. ↑ (SOU 2003:18)
39. ↑ Website of the Raoul Wallenberg Institute (engelska)
40. ↑ Raoul Wallenberg Academy for Young Leaders - RWA

Se även

• Förintelsen i Ungern
• Harald Edelstam
• Valdemar Langlet
• Oskar Schindler
• Chiune Sugihara

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Raoul Wallenberg
  Bilder & media
• Testimony from the family Jakobovics in 1947, Holocaust Memorial Budapest
• Witness: "Karoly Szabo played a determining role among Wallenberg’s supporters"
• [4]
• Databas över vittnesmål och dokument rörande Raul Wallenberg, från svenska Utrikesdepartementet
• Dokumentär om Wallenberg, från Sveriges Radio P3
• http://online.wsj.com/article/SB123207264405288683.html "The Wallenberg Curse" artikel i Wall Street Journal 28 februari 2009.