Från Rilpedia

Miklós Kállay, född 23 januari 1887 i Nyíregyháza, Ungern, död 14 januari 1967 i New York, USA, var en ungersk diplomat och politiker; premiärminister 1942-1944.

Efter premiärminister László Bárdossys entledigande den 7 mars 1942 utsåg statschefen Horthy Kállay till efterträdare. En del antijudiska åtgärder infördes under Kállays styre; bl.a. sändes tusentals ungerska judar till den ukrainska fronten där de stupade. Dock vägrade Kállay att bistå Nazityskland i "den slutgiltiga lösningen".

1943 sökte Kállay Ungerns utträde ur kriget, men detta ledde endast till intensifierade påtryckningar från Nazityskland, som i mars 1944 ockuperade landet. Horthy övertalades att avskeda Kállay som regeringschef och utnämnde Döme Sztójay till efterträdare.

Kállay fann en fristad på den turkiska legationen i Budapest, men tvingades överlämna sig till Pilkorsrörelsen när dess ledare Ferenc Szálasi utsetts till premiärminister i oktober 1944. Kállay deporterades till Mauthausen men överlevde. Efter krigsslutet bosatte han sig i Rom för att 1951 emigrera till USA. 1954 publicerade Kállay sina memoarer: Hungarian Premier: A Personal Account of a Nation's Struggle in the Second World War.