Pilkorsrörelsen
Från Rilpedia
Pilkorsrörelsen (ungerska Nyilaskeresztes Párt), ungersk fascistisk och antisemitisk organisation, grundad 1939 av flera radikala högergrupper.
Rörelsens ledare, Ferenc Szálasi, utsågs i oktober 1944 av tyskarna till Ungerns premiärminister. Vid det laget stod det klart för de flesta att Tyskland skulle förlora andra världskriget. Den ungerske riksföreståndaren Miklós Horthy hade just därför, den 29 augusti 1944, avsatt den dåvarande regeringen, ledd av Döme Sztójay och ersatt honom med sin egen bundsförvant Géza Lakatos, som han anförtrodde uppdraget att ta Ungern ur kriget. En hemlig delegation skickades till Moskva med uppdraget att förhandla fram Ungerns kapitulation. Resultatet blev istället att Tyskland fängslade Horthy och installerade Pilkorsrörelsen under Szálazi i regeringsställning i vad som av tyskarna kom att kallas Operation Panzerfaust. Szálazi var fortfarande övertygad om att Hitlers hemliga vapen, med vars hjälp krigslyckan skulle vändas, snart var färdigt.
Pilkorsrörelsen hade redan, tack vare sina ambitiösa sociala program, sin radikalism och sin nationalistiska och antisemitiska retorik, växt till en betydande politisk kraft i Ungern. I valen 1939 blev de näst största parti och hade då över 300 000 medlemmar. Men deras inflytande hade aldrig varit stort nog för att ta över regeringsmakten utan tyskt stöd och support. Efter röda arméns framstötar i oktober 1944 var Pilkorsrörelsens styre i praktiken begränsat till Budapest och Dél-Dunántúl (Transdanubien).
Deportationen av judar från Ungern, i synnerhet Budapest, till förintelselägren i Polen, som stoppats av Miklos Horthy efter att han avsatt Döme Sztójays regering, återupptogs efter Pilkorsrörelsens maktövertagande. Vid det laget hade över 400 000 ungerska judar redan deporterats till Auschwitz, men de som bodde i Budapest hade tack vare omständigheterna klarat sig undan. Adolf Eichmann, som lett dessa operationer under Sztójays tid, men tvingats lämna Ungern efter hans avgång, återvände den 17 oktober 1944. Under Eichmanns ledning tvingades 60 000 av Budapests judar marschera till den österrikiska gränsen för att gräva skyttegravar. 70 000 av de som blivit kvar låstes in i ett getto. Över 30 000 judar som tilldelats de skyddspass som Raoul Wallenberg blivit så känd för att ha delat ut (men som också delades ut av andra neutrala länder som Schweiz) gömde sig i s.k. skyddade hus.
Innan Röda armén hade omringat Budapest hade Szálazi och hans regering förflyttat sig till Dél-Dunántúl i västra Ungern. De tyska och ungerska arméerna försvarade Budapest som en fästning - bl.a. sprängdes alla stadens broar - och belägringen av staden, som varade från julen 1944 till 13 februari 1945 orsakade fruktansvärd förödelse och lidande. Minst 25 000 civila dödades och 10 000 hus - en fjärdedel av alla bostäder - förstördes.
Ungern hade vid Pilkorsrörelsens maktövertagande redan förlorat minst 40 000 man och sett 70 000 andra tas till fånga i kriget. Man beräknar att den totala militära mobilisering, till stöd för Tysklands redan förlorade krig, som Pilkorsrörelsen tvingade fram, och den terror mot sin egen befolkning som rörelsen utövade för att kväsa all opposition, ökade antalet ungerska offer i andra världskriget med tiotusentals.
Pilkorsrörelsen upplöstes vid krigets slut, och Szálasi och flera av hans ministrar och medarbetare, bland andra László Endre, László Baky och Károly Beregfy, avrättades genom hängning. Ett stort antal lägre tjänstemän inom rörelsen, såväl som politiska mördare, gick direkt över till det ungerska kommunistpartiet, och dess säkerhetstjänst PRO (senare ÁVO) som tacksamt tog emot dem. Eftersom kommunistpartiet aldrig haft samma stora medlemsantal som Pilkorsrörelsen, var de i behov av folk för att administrera landet och förfölja oliktänkande. Många före detta nazister från Pilkorsrörelsen fick dock senare betala priset för sitt kappvändande när de själva greps och avrättades under de interna utrensningar som gjordes inom kommunistpartiet.
Se även
Källor
- Terror Háza / House of terror museum, Budapest, 1062, Andrássy utca 60 [1]
- Molnár, Miklós: A concise history of Hungary, Cambridge University press 2001, kapitel 6
