Parkinsons sjukdom
Från Rilpedia
 |
|
|---|---|
| Teckning av drabbad | |
| ICD-10 | G20. |
| ICD-9 | 332 |
| DiseasesDB | 33481 |
| MedlinePlus | 000755 |
| eMedicine | neuro/304 |
Parkinsons sjukdom, lat. paralysis agitans, är en progressiv neurologisk sjukdom som kännetecknas av rörelsearmod, stelhet och skakningar. Den finns nämnd i tidiga verk i medicinhistorien, bland annat hos Galenos, men fick sin första noggranna beskrivning 1817 i boken An Essay on the Shaking Palsy av den brittiske läkaren James Parkinson (1755-1824).[1]
Innehåll |
Symptom och diagnostik
Symptomkombinationen rörelsearmod, stelhet och skakningar kallas med ett gemensamt namn för parkinsonism. Den vanligaste orsaken till parkinsonism är Parkinsons sjukdom, men andra orsaker som förekommer är biverkningar av läkemedel (neuroleptika), kärlsjukdomar i hjärnan och en grupp av sjukdomar kallad atypisk parkinsonism (tidigare kallad parkinson plus-syndrom).
Diagnosen Parkinsons sjukdom kan aldrig ställas med hundraprocentig säkerhet utan är en sannolikhetsdiagnos utifrån att man observerar symptom, förlopp och effekten av behandling. Utredningar som datortomografi och magnetkamera kan inte påvisa sjukdomen men kan utesluta andra orsaker till parkinsonism. Ett viktigt led i diagnostiken är att pröva behandling med läkemedel, som skall ha god effekt vid Parkinsons sjukdom.
Parkinsons sjukdom kan ge många olika symptom men är i första hand en rörelsesjukdom.
Motoriska symtom
De klassiska symtomen vid Parkinsons sjukdom är hypokinesi, rigiditet och tremor. Hypokinesi eller rörelsehämning yttrar sig som att kroppens rörelser blir långsamma och svåra att klara av, trots att muskelkraften kan vara normal. Det kan vara svårt att sätta igång en rörelse, t ex att ta det första steget när man ska börja gå. Rigiditet eller muskelspänning yttrar sig som en allmän stelhet i kroppen och kan leda till att patienten måste gå lätt framåtlutad. Tremor är ofrivilliga skakningar som brukar vara mest uttalade i vila.
Icke-motoriska symptom
På senare tid har man alltmer kommit att uppmärksamma att det är vanligt med så kallade icke-motoriska symptom vid Parkinsons sjukdom. Många av dessa beror på att sjukdomen påverkar autonoma nervsystemet. Balanssvårigheter är mycket vanligt, liksom trötthet, sömnproblem, blodtrycksfall och svårigheter med avföringen och vattenkastningen. Psykiska eller kognitiva symptom som depression och demens förekommer ofta tillsammans med Parkinsons sjukdom.[2]
Orsaker
Orsaken till Parkinsons sjukdom är förlust av nervceller i substantia nigra, en del av basala ganglierna. De kvarvarande nervcellerna innehåller ofta så kallade Lewykroppar, som är inlagringar av ett särskilt protein (alfasynuklein). Skadorna i substantia nigra drabbar signalöverföringen till neostriatum (putamen och nucleus caudatus), vilken använder sig av signalsubstansen dopamin. Vad skadorna beror på vet man inte. Vissa virusinfektioner och vissa typer av kemikalier har visat sig kunna ge upphov till parkinsonliknande symptom och skador i substantia nigra, men det finns inga bevis för att något sådant är orsaken vid vanlig Parkinsons sjukdom. I en del familjer verkar Parkinsons sjukdom finnas som en ärftlig variant, men oftast kan man inte identifiera något sådant samband.[3]
Behandling
Det finns idag ingen botande behandling mot Parkinsons sjukdom, utan man måste inrikta sig på att minska symptomen.
Läkemedelsbehandling
Det finns tre huvudgrupper av läkemedel mot Parkinsons sjukdom.
- Det viktigaste läkemedlet är levodopa (L-dopa), som började användas på 1960-talet. Levodopa omvandlas till dopamin efter att det har passerat blodhjärnbarriären och fyller på mängden dopamin i substantia nigra.
- Olyckligtvis minskar effekten av levodopa och blir mer kortvarig i takt med att fler dopaminproducerande nervceller dör. Man har därför utvecklat ett flertal läkemedel som jämnar ut koncentrationen av levodopa i blodet. Entakapon (Comtess) och tolkapon (Tasmar) hämmar enzymet COMT som bryter ner dopamin. Selegilin (Eldepryl) och rasagilin (Azilect) hämmar enzymet monoaminoxidas som också bidrar till nedbrytningen av dopamin.
- En annan grupp av läkemedel "härmar" effekten av dopamin i kroppen. Hit hör bromokriptin (Pravidel), kabergolin (Cabaser), ropinirol (Requip) och pramipexol (Sifrol), som alla verkar lite olika på dopaminreceptorerna. Till denna grupp hör också apomorfin som upptäcktes redan 1869 men kom till användning i Parkinsonbehandlingen först på 1970-talet då man lyckats bemästra biverkningarna, främst illamående och blodtrycksfall. Patienter som fluktuerar mycket i sina symptom trots dopabehandling kan komma ifråga för apomorfinbehandling för att bryta s k "off"-perioder med uttalad stelhet. Behandlingen ges subkutant (under huden), antingen genom en injektionspenna eller genom kontinuerlig infusion.
Neurokirurgi
Vissa neurokirurgiska ingrepp kan göras vid svår Parkinsons sjukdom. Hjärnkirurgi vid svår Parkinson innebär antingen att elektriskt styrda implantat opereras in i det hjärncentra, basala ganglierna som är skadat av sjukdomen, eller att en mindre skada framställs i talamus. Försök har även gjorts med att injicera dopaminproducerande celler i substantia nigra med blandad framgång.
Övrig behandling
Sjukgymnastisk behandling är ett viktigt komplement för att bevara muskelstyrka och rörlighet.
Externa länkar
- ”Parkinsons sjukdom”. Sjukvårdsrådgivningen. http://www.sjukvardsradgivningen.se/artikel.asp?CategoryID=23369.
- ParkinsonFörbundet. Patient- och anhörigförening för Parkinsons sjukdom
- Parkinson's Disease : symptoms, diagnosis, biochemistry, causes, treatments, history, prevalence, organisations, toxic causes, genetic causes
Källor
- ↑ Parkinson J: An Essay On The Shaking Palsy. London: Sherwood, Neely, Jones 1817. Omtryckt i J Neuropsychiatry Clin Neurosci 14:2, Spring 2002
- ↑ Chaudhuri K J, Healy D G, Schapira A H V: Non-motor symptoms of Parkinson's disease: diagnosis and management. Lancet Neurology Vol 5 March 2006, 235-245
- ↑ Fagius J, Aquilonius S-M (red.) Neurologi. Libris 2006. ISBN 91-47-05313-5
- Wikimedia Commons har media som rör Parkinsons sjukdom
