Götar
Från Rilpedia
Götar eller göter är dels en protohistorisk benämning på järnålderns invånare i Västergötland och Östergötland, dels en nationalromantisk beteckning på svenskarnas forntida förfäder, "de gamble göter". I äldre litteratur förekommer allmänt uppfattningen att järnålderns götar i någon mening skulle vara identiska med goterna på kontinenten. Dessa hade faktiskt en ursprungsmyt där de föreställde sig att de skulle härstamma från Skandinavien. Detta uppfattas av dagens forskning som sagor och intresset för frågan har avtagit. Under stormaktstiden och romantiken ville man gärna tro på den gotiska kopplingen för att skänka Sverige en mera lysande historia (se göticism).
Bakgrunden till ordet göt anses vara densamma som till gjuta, det vill säga 'hälla ut vätska'. Detta syftar möjligen på sädesvätska, vilket innebär att folkslagsnamnet kan vara en omskrivning eller eller ett heiti för 'män' (jämför de besläktade orden gutar/goter, och svear som sannolikt betyder 'vi själva').
När de skriftliga källorna om Sverige börjar flöda något rikligare i och med medeltiden är västgötarna och östgötarna tydligt åtskilda, har varsin landskapslag och väljer kung oberoende av varandra. Det finns inte mycket som talar för att de i ett tidigare skede har utgjort en stor politisk enhet. Götarna kan i likhet med svearna ha varit en lös etnisk gemenskap under järnåldern, indelad i många småkungadömen som slogs inbördes. Den äldre forskningens föreställning om forntida storskaliga krig mellan svear och götar har till stor del övergivits.
Till det äldsta dokumenterade Götaland hörde utöver de båda götalandskapen även Dalsland, men inga andra omgivande landskap.
Innehåll |
Götarna i de nordiska sagorna
Om götar kan man läsa i Saxo Grammaticus Gesta Danorum, liksom i de isländska fornaldarsagorna, som inte kan tas på allvar av historieforskningen, men som likväl är av litterärt och kulturellt intresse. Götarna förekommer t ex i Götrikssagan, Rolf Götrikssons saga och i Herröds och Boses saga. Dessa berättar att götarna härstammade från Göte, vilken sades vara son till Oden. Göte fick sonen Götrik den milde som blev kung av Västergötland och Kung Ring av Östergötland. Götrik hade i sin tur sonen Rolf Götriksson vilken blev en berömd kämpe. Han "erövrade" den svenska krigarprinsessan Torborg, dotter till kung Erik och ärvde tillfälligt Svealand. Ring å sin sida hade sonen Herröd, vilken även han blev en berömd kämpe. Herröds dotter var den Tora Borgarhjort, som Ragnar Lodbrok tog till hustru.
I Ynglingasagan av Snorre Sturlasson berättas det om hur den svenske kungen Ingjald Illråde brände inne ett flertal småkungar, däribland Algöt av Västergötland, vars dotter Göthild var hans hustru, och tillägnade sig dennes land. Östergötlands kung Högne och hans son Hilder försvarade dock sitt rike och behöll sin självständighet. Detta förhållande skall ha varat fram till Bråvallaslaget mellan den svenske kungen Sigurd Ring och den danske kungen Harald Hildetand, där Östergötland befann sig på den danske kungens sida. Sigurd Ring blev segrare och Östergötland kom därvid att bli en del av Sverige.
Geaterna
Göterna identifieras ibland med geaterna, ett folk som förekommer i Beowulfkvädet och som verkets hjälte räknar sin härstamning från. Geaterna uppträder även i det anglosaxiska diktverket Den Vittfarne där de placeras jämte svearna. Identifieringen bygger bl a på att ordet etymologiskt motsvarar götar, att de tycks ha bott grannar med svearna samt en förutsägelse om att geaterna skall duka under i kamp med dessa, vilket var i överensstämmelse med vad man traditionellt trott sig veta om Sveriges uppkomst. Dock har även andra folkslag föreslagits som motsvarigheter till geaterna baserat på andra detaljer i Beowulfkvädet, och frågan har inte gått att slutgiltigt besvara.
Se även
Litteratur
- Maja Hagerman (1996) Spåren av kungens män. Stockholm.
- Dick Harrison (2002) Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige. Stockholm.
- Henrik och Fredrik Lindström (2006) Svitjods undergång och Sveriges födelse. Stockholm.
- Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003.
