Erikskrönikan

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Krönikans hjälte Erik Magnusson

Erikskrönikan är den äldsta i den svit av medeltida rimkrönikor som utförligt skildrar medeltidens politiska historia i Sverige. Den är Sveriges äldsta berättande källa, i betydelsen ett skriftligt dokument som framställts med syftet att ge läsaren, eller snarare lyssnaren, en detaljerad version av ett längre händelseförlopp. Som alla berättande källor har den en viss tendens, i detta fall en karaktär av politisk partsinlaga. Erikskrönikan tar klart ställning för en part; krönikans hjälte och huvudperson är, som redan namnet antyder, hertig Erik Magnusson.

Erikskrönikan är skriven på knittelvers och omfattar i sin äldsta version 4543 versrader. Den börjar under kung Erik Erikssons regeringstid men tyngdpunkten ligger i ett försök av författaren att ge en samlad bild av Sveriges politiska historia från ca 1250 till kungavalet 1319, då den treårige Magnus Eriksson utsågs till kung. Författaren är okänd men olika omständigheter antyder att han bör ha varit en drotsen Mats Kettilmundsson närstående person.

Exempel ur Erikskrönikan:

Birger jerl, þen wise man.
Han loot Stockholms stad at byggia
'med digert with oc mykin hyggia,
eþ fagerþ hus ok en goðan stað
alla leð swa gjort som han bað.
Þet er laas fore þen sio,
swa at karela göra þem enga oroo.
Þen sio er god, iak sigher for whi:
nittan kyrkiosokner liggia þer i
ok um kring sion siu köpstäde.

Innehåll

Handskrifterna

Originalkrönikan har inte bevarats. Erikskrönikan är känd från sex olika handskrifter från 1400-talets andra hälft, vilka brukar betecknas med bokstäverna A-F, och dessutom i 14 senare versioner (G-T), de nyaste från 1600-talets början. Filologiska undersökningar har gett vid handen att A (Codex Holmensis B2) är den äldsta bevarade versionen, skriven omkring 1450-70.

Enligt en äldre uppfattning, företrädd av Klemming, var det handskrift B, Codex Verelianus, som var äldst. Klemmings uppfattning byggde dock uteslutande på att B daterar sig själv till 1457. Klemming antog dock att det hur som helst var färre led mellan originalet och A än mellan originalet och B/C vilka dessutom uppvisar ett inbördes beroende. Hans granskning omfattade samtliga handskrifter utom T (påbörjad 1576) som var okänd för honom och först undersöktes av Rolf Pipping.

Pipping visade i sin avhandling att texten i den förlaga som A direktkopierats från har passerat ytterligare två led (kopieringar) innan B och C tillkommit. Oavsett datering kan man alltså med säkerhet säga att A texthistoriskt är två generationer äldre än B och C och därför betydligt närmare innehållslig identitet med originalet. Både Klemming och Pipping valde därför att trycka sina vetenskapliga utgvåvor efter Codex Holmensis B2.

Helge Toldberg kritiserade senare Pippings slutsatser gällande vissa av handskrifterna D-T och menade att den version av Erikskrönikan som finns i dem i vissa avseenden säger mer om "arketypen" än A-C. Även Toldberg höll dock med om att A är den bästa versionen. Till denna uppfattning har även Kjell Kumlien och den senaste utgivaren av krönikan, Sven-Bertil Jansson, anslutit sig.

Av den svenska krönikesviten ingår i handskrifterna A-C endast Erikskrönikan, medan D-F innehåller även Karlskrönikan. De två krönikorna har i D-F sammanskrivits med hjälp av den s k förbindelsedikten. I det sammanhanget har det också skrivits en ny inledning som för tillbaka händelseförloppet till Erik den heliges tid. Av inledningen framgår tydligt att dess syfte varit att försöka bevisa kung Karl Knutssons härstamning från Erik.

Handskrifterna D-F som samtliga tillkommit efter 1480 är upppenbarligen kopior av versioner som framställts i Karl Knutssons kansli. En av dessa, som tillhört franciskankonventet i Stockholm och nu förvaras i Uppsala universitetsbibliotek, är innehållsligt identisk med den som Ericus Olai använt som förlaga till sin krönika som han troligen skrev på 1460-talet.

Originalets tillkomst

Originalets datering försvåras givetvis av att det inte längre existerar men en allmänt accepterad uppfattning är att Erikskrönikan har författats under 1320-talet eller i början av 1330-talet. Eftersom riddaren Bo Nilsson omnämns som död i krönikan och man vet att han dog 9 september 1322 ger detta den tidigaste möjliga tidpunkten för krönikans tillkomst.

Erikskrönikans författare har varit väl förtrogen med den samtida europeiska litteraturen, såsom t ex de franska Chanson de geste. Stilistiskt finns det stora likheter med ungefär samtida krönikor i Livland och Braunschweig.

Vad gäller sakinnehållets tradering har oenighet rått inom forskningen om den muntliga traditionens betydelse. Medan till exempel Ingvar Andersson hävdat att det framför allt är annalerna som tjänstgjort som författarens huvudkällor, har till exempel Salomon Kraft fört fram en rakt motsatt uppfattning. Forskningens nuvarande ståndpunkt är närmast en kompromiss. Man menar att krönikeförfattaren delvis har byggt sin framställning på de äldsta annalerna medan de nyare i sin tur hämtat stoff från Erikskrönikan i ett slags rundgång. Man anser det klart bevisat att 1400-talsannalerna, till exempel Chronologia anonymi, starkt påverkats av Erikskrönikan.

Under diskussionen om författarens källor uppmärksammades tidigt en märklig lucka i framställningen, omfattande åren 1314-17, som man inte hittat någon säker orsak till. Eftersom de första versraderna efter luckan verkar handla om avslutningen på ett möte av något slag, har man velat dra slutsatsen att luckan uppstått av politiska skäl. Någon med befogenhet att göra det antas alltså eventuellt ha censurerat krönikan. En mer prosaisk förklaring är att de saknade styckena helt enkelt skadats i ett tidigt skede.

Stor enighet råder inom forskningen om att Erikskrönikan har tillkommit på initiativ av en eller flera aktiva anhängare till hertig Erik. Orsaken till att Mats Kettilmundsson särskilt utpekas är den framträdande roll han får i krönikan. Enighet råder också i stort sett om att krönikan endast har en författare.

Erikskrönikan som politiskt dokument

Krönikan framställer hertig Erik som det förkroppsligade riddaridealet medan de samtida dokumenten snarare ger en bild av en kallt beräknande realpolitiker som med alla medel försökte skapa ett nordiskt rike med sig själv som kung. Den stormannakrets som slöt upp kring honom var nog inte så intresserad av hertig Erik som ny kung, snarare handlade sidvalet om en reaktion mot den starka centraliserade kungamakt som etablerats av Magnus Ladulås. Krönikans skildring av kungavalet 1319 är belysande. Den understryker aristokratins bestämda uppfattning om Sverige som ett valrike.

Erikskrönikan har som berättande källa också blivit ett problem för den politiska historieskrivningen gällande tiden före kampen mellan Birger Magnusson och hans bröder. Det framgår tydligt att för krönikeförfattaren var redan Erik Erikssons regeringstid några få generationer tidigare en rätt så dunkel tidsperiod om vilken hans kunskaper var mycket begränsade. Inte mycket bättre är läget för Birger jarls tid. Ur de omkring 400 versrader som handlar om Birger jarls verk kan man endast få ut ett tiotal historiska faktauppgifter om jarlen, resten är diktning. Krönikeförfattarens detaljkunskaper blir påtagligt bättre först när han kommer till tiden efter Magnus Ladulås död 1290.

Det kanske största problemet för den historiska forskningen är att flera sakuppgifter från den tid som Erikskrönikan behandlar inte är kända från någon annan källa, till exempel hur valet av Valdemar Birgersson till kung och Nyköpings gästabud gick till. Med tanke på krönikans politiska tendens och författarens uppenbart dimmiga kunskaper om tiden före Magnus Ladulås är dessa uppgifter mycket svårbedömda vad gäller sanningshalten. Den strängt källkritiska weibullska historietraditionen har tenderat att avfärda vissa av krönikans uppgifter som sagostoff, invävt som utfyllnad i krönikan av en fantasifull författare som inte vill avslöja att han helt enkelt inte vet hur en del av det han vill berätta om har gått till.

Tryckta versioner

  • Svenska medeltidens rimkrönikor, del I, utgiven av Gustaf Edvard Klemming (Stockholm 1865).
  • Erikskrönikan enligt cod. Holm. D2, utgiven av Rolf Pipping (Uppsala 1921), med komplett filologisk variantapparat, d v s att skillnader mellan olika handskrifter redovisas och kommenteras sida för sida. Nya utgåvor 1963 och 1992.
  • Erikskrönikan, utgiven av Sven-Bertil Jansson (Stockholm 1986), med delvis moderniserad ortografi.

Källor

Se även

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Erikskr%C3%B6nikan"
Personliga verktyg