Från Rilpedia

Beväring är en beteckning för värnpliktigt manskap inom det militära. Ordet är inlånat från tyskans Bewehrung, ett ord som betyder "beväpning" (men också "armering").

I Finland kallas de värnpliktiga beväringar under den tid de utför sin militärtjänst.

I Sverige var beväringen en del av militären bestående av yngre värnpliktiga som kunde kallas in i en beredskapssituation. Utöver beväringen kunde även landstormen kallas in. Som officiell term inom den svenska militären avskaffades ordet 1941, även om det ibland fortfarande används i dagligt tal om värnpliktigt manskap.^[1]

Heraldik

Inom heraldiken används ordet beväring för att beteckna ett djurs klövar, klor, tunga och andra delar av kroppen, som ofta får en annan tinktur (färg) än djuret i övrigt i vapenskölden. En synonym till denna betydelse av ordet kan även vara beväpning.^[2]

Källor

1. ↑ Nordisk familjebok, andra bandet Asura-Biz, Förlagshuset Norden AB, Malmö 1951, uppslagsordet beväring
   ^ Nationalencyklopedin, band 2 Asb-Bis, Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs 1990, uppslagsordet beväring (1)
2. ↑ Nationalencyklopedin, band 2 Asb-Bis, Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs 1990, uppslagsordet beväring (2)