Från Rilpedia

Majestätsbrott, brott i ord eller gärning mot statsöverhuvud. Termen majestätsbrott förekommer inte längre i svensk lagstiftning utan har ersatts med högmålsbrott.

Vanligen avses med majestätsbrott sådana brott som hänförs till högförräderi. Mordförsök på statsöverhuvud skulle hänföras till högförräderi, men lindrigare angrepp som smädelse eller förtal av statsöverhuvud skulle rubriceras majestätsbrott. Alla former av våld eller misshandel mot kunglig person stadgade tidigare dödsstraff eller livstids straffarbete. Under denna tid var det dessutom förbehållet kungen själv att döma i saken, allmän åklagare fick inte åtala i sådana fall om inte kungadråp ägt rum.

Inom den kanoniska rätten ansågs med stöd av påven Innocentius III kätteri vara ett majestätsbrott då gärningen riktades mot Gud. Den tyske kejsaren Fredrik II fastställde 1238 straffet till bränning på bål. Därigenom kom straffet att ingå i den så kallade kejsarrätten och fick stor spridning i Europa.^[1]

Fotnoter

1. ↑ Lauritz Weibull: Nordisk historia. Forskningar och undersökningar. Del III. Från Erik den helige till Karl XII, Natur och kultur, Stockholm 1949, sid. 203. ISBN 9968047465.