Bränning på bål
Från Rilpedia
Bränning på bål har använts både som dödsstraff och som begravningsritual. Som dödsstraff förekom det i Europa från medeltiden och ungefär fram till 1700-talet. Det användes det bland annat vid kätteri, däribland under häxjakterna på 1500- och 1600-talet. Under yngre järnåldern var bränning på bål en begravningsritual i Sverige, något som förekommer i andra kulturer även in i våra dagar.
Innehåll |
Avrättningsmetod
Bränning på bål anses ha varit en ytterst plågsam avrättningsmetod. Vissa forskare hävdar dock att offret ofta avled eller blev medvetslöst av kolmonoxidförgiftning eller syrebrist innan kroppen började brinna.
Ofta ströps eller halshöggs den dömde före bränningen. Detta utfördes inte alltid av humanitära skäl, utan sågs som en skärpning av straffet grundat på religiösa skäl och religiös tro. Länge ansågs inom den kristna tron att kroppen bör vara hel eller odelad vid begravningen eftersom hela kroppen skulle återuppstå på domedagen. Humanitära metoder har emellertid använts för att åtminstone minska offrets tid med de outhärdliga plågorna. Ibland användes exempelvis krut för att förkorta den dömdes lidande; antingen hängdes en krutpåse runt den dömdes hals, eller placerades en större mängd krut mellan dennes ben.
I Europa har bränning på bål använts främst för kätteri, från 1200-talet och framåt; den sista kättaren avrättades år 1782; att häxeri sedan fick samma straff beror på att det ansågs vara en form av kätteri, liksom även homosexualitet. I England stadgades detta straff också för falskmynteri (dock endast för kvinnliga pengaförfalskare); då myntslagning var kungens privilegium i hans egenskap av kung av Guds nåde, det vill säga Guds representant som härskare, ansågs även detta i förlängingen vara kätteri, och den sista människa som brändes levande på bål i Europa var också pengaförfalskaren Catherine Murphy i London år 1789.
I Sverige var det ytterst sällsynt att avrätta en människa genom bränning. Däremot förekom det att man brände liket på bål offentligt efter avrättningen. Den sista gång detta förekom i Sverige var i Stockholm år 1829, då Helena Katarina Löv halshöggs och brändes på Skanstull för barnamord.
Svenska exempel
I Sverige var detta straff ovanligt; nedan följer en lista på kända svenska fall.
- 1311, Gottröra : Botulf, för kätteri.
- 1350, Visby : Tidericus, för förgiftning; ytterligare mellan nio och fem män kan ha avrättats på samma sätt vid samma tillfälle.
- 1477, Stockholm: Katarina Eskilsdotter, för mord.
- 1492, Stockholm : Eric Clauesson, för trolldom, djävulspakt och hedendom.
- 1546, Stockholm : Magdalena, Jörgen asktappares fru, för mord- metoden kan dock ha varit levande begravning.
- 1617, Finspång : Sju kvinnor, för trolldom och häxeri, vid häxprocessen i Finspång.
- 1629, Stockholm : Olof Nilsson, för homosexualitet. [[1]].
- 1676, Stockholm : Malin Matsdotter, för trolldom.
- 1693, Norrvastebyn i Arjeplog : Lars Nilsson, samisk shaman, för hedendom.
Begravningsritual
Under yngre järnåldern (550 - 1100 e.Kr.) var det vanligt i Sverige att bränna den avlidne på likbål. De brända benen samlades ihop i ett lerkärl, ofta tillsammans med personliga föremål som kammar, spännen, hängen, olika redskap och till och med vapen. Slutligen begravdes den döde, ofta tillsammans med äldre generationer på gravfält. Först vid kristendomens införande i Sverige, vid slutet av 1000-talet, infördes begravning på kyrkogårdar och likbål övergavs som en begravningsritual.
I Indien är bränning på bål fortfarande den traditionella formen för kremeringen, en person som kremerades på detta sätt var Mahatma Gandhi.
Källor
- http://www.richard.clark32.btinternet.co.uk/burning.html
- "Sveriges Siste Skarprättare A. G. Dalman – Föregångare och Förrättningar" i Skandinaviska Pressförlaget, Stockholm, 1934
- Hanns v. Brott och straff i Sverige: Historisk kriminalstatistik 1750-1984 Sthlm 1985 (SCB).
