Från Rilpedia

Krut är ett samlingsnamn på olika explosivämnen med egenskapen att kunna brinna (och därigenom utveckla gaser) i slutna utrymmen utan yttre tillförsel av syre/oxidationsmedel.

Krut var också en äldre benämning för ört eller krydda. Krutet lär ha fått sitt namn p g a att svartkrut till utseendet tycktes påminna om mald peppar.

Krut används främst till framdrivning av projektiler och raketer, och allt mera sällan för sprängning. Krut finns i olika former för en mängd olika ändamål. Förutom den kemiska sammansättningen har även sådana aspekter som struktur och kornstorlek en stor inverkan på krutets egenskaper.

Krut indelas i:

• Mekaniska krut – svartkrut och kompositkrut – är blandningar av olika ämnen.
• Kemiska krut – röksvagt krut – är kemiska föreningar i vilka det oftast ingår nitrocellulosa.

Krut upptäcktes i Kina på 800-talet av taoistiska munkar.^[1]

Innehåll 1 Krut och sprängämnen 2 Etymologi 3 Källor 4 Referenser

Krut och sprängämnen

Den snabba förbränningen som ger krutet dess användningsområden benämns vanligen deflagration. Deflagrationshastigheten (utbredningshastigheten för krutets förbränning) varierar med trycket i inneslutningen och mäts i enheter som mm/s eller inches/sec. Hastigheten överskrider dock sällan, eller aldrig, 1000 mm/s. Detta kan ställas i kontrast till detonation hos sprängämnen där detonationshastigheten (detonationsfrontens utbredningshastighet inom detonationszonen) kan ligga i storleksordningen 10 000 m/s! Vid användning av sådana sprängämnen utnyttjas den höga hastigheten/chockvågen direkt för själva ändamålet, som ju då är att spränga sönder någonting. Vid den betydligt långsammare deflagrationsprocessen hos krut drar man i stället nytta av den dramatiska tryck- och temperaturhöjningen som uppstår vid deflagrationen, för att indirekt åstadkomma en explosion genom inneslutning eller för att driva iväg en projektil/raket. För det senare ändamålet är dock detonerande sprängämnen värdelösa eftersom den kemiska reaktionen där är så snabb att den i praktiken inte går att "tämja". Ingen gevärspipa är tillräckligt stark för att stå emot kraften hos detonationen av ett sådant sprängämne.

Krut brinner från ytan. Uppbyggnad och varaktighet av förbränningen kan styras genom att man utformar krutkornen på olika sätt så att förhållandet yta/massa styrs. Det kan varieras på olika sätt, t ex:

• malningsgrad, större eller mindre korn (sfäriskt krut)
• bladkrut
• kubiskt krut
• prismatiskt krut
• rörkrut
• hålkrut, speciellt flerhålskrut eller månghålskrut

Alla med olika förbränningskurvor.

Exempelvis brinner bladkrut avstannande, eftersom ytan minskar alltefter det förbränningen fortgår. En projektil som drivs av detta krut får sin rörelseenergi mer eller mindre i form av en stöt (impuls i början av dess bana genom loppet, och ett avstannande tillskott under passagen mot mynningen. Vapnet får en kraftig rekyl.

Månghålskrutet är däremot accellererande (progressivt), eftersom den sammanlagda brinnytan ökar allteftersom förbränningen fortskrider inuti hålen (brinnkanalerna), det vill säga hålen vidgas genom förbränningen och ger då en allt större brinnyta och därmed en ännu snabbare förbränning. Det ger en "mjukare start". I en kanon blir utrymmet bakom projektilen större och större allt eftersom projektilen drivs framåt i loppet. Om då krutet samtidigt brinner snabbare och snabbare kompenserar detta det vidgade rummet, så att det tryck som driver projektilen framåt blir mera jämnt under projektilens hela passage genom eldröret. Projektilens rörelseenergi ökar hela tiden under passagen genom eldröret.

Etymologi

Som ovan nämnts har ordet krut med ört och krydda att göra. Närmare bestämt kan det härledas till lågtyska krût (motsvarande tyskans Kraut) som betyder just ört. Medan svenskans ord 'krydda' kommer från lågtyskans krûde.^[2]

Det märkliga talesättet "Ont krut förgås inte så lätt" kan förklaras av att tyskans Unkraut betyder ogräs. På modern svenska skulle man alltså kunna säga "Det är inte lätt att bli av med ogräs" och därmed i överförd bemärkelse syfta på något missförhållande som "rotat sig".

Källor

1. ↑ Buchanan 2006, s. 2 "With its ninth century AD origins in China, the knowledge of gunpowder emerged from the search by alchemists for the secrets of life, to filter through the channels of Middle Eastern culture, and take root in Europe with consequences that form the context of the studies in this volume."
2. ↑ Bergman, Gösta: Ord med historia, sid 320, Bokförlaget Prisma (Stockholm, 1977).

Referenser

Buchanan, Brenda J., red. (2006), Gunpowder, Explosives and the State: A Technological History, Aldershot: Ashgate, ISBN 0754652599 .