Häxjakt
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
Häxprocess eller häxjakt kallas de händelser framför allt under 1400- till 1600-talet, runt om i den kristna världen, där människor, i de flesta områden framför allt kvinnor - häxor - anklagades för samröre med Satan.
I överförd betydelse används båda termerna om tillstånd av upphetsning i samhället, en organisation eller ett samfund, då en energisk aktivitet utbryter för att utrota eller oskadliggöra motståndare av någon typ. Orden används ofta med negativ laddning för att påskina att jakten på något sätt saknar relevans eller legitimitet.
Innehåll |
De första häxprocesserna
Irländska botgöringshandböcker från 600-talet och kyrkomötet i Paderborn 785 visar att föreställningen att det skulle kunna existera häxor avvisades av den kristna kyrkan under tidig medeltid. Om någon anklagades för häxeri försvarade kyrkoledare de anklagade och ålade anklagarna botgöring. Om någon mördade någon i tron att denna var en häxa dömdes mördaren till döden.
En kraftig omvälvning inträffade genom Påven Gregorius IX som 1233 förklarade att det var gudi behagligt att söka upp och ålägga häxor botgöring. De första belagda häxprocesserna inom den kristna världen hölls på 1230-talet (i Trier), vid en tidpunkt då botgöringshandböcker brukade föreskriva en mild botgöring. Gregorius IX var också skyldig till att tillåta avrättning av heretiker och grundandet av inkvisitionen.
I äldre litteratur förekommer skildringar av häxprocesser i Toulouse 1275, men Norman Kohn och Richard Kieckhefer kunde på 1970-talet visa att dessa berättelser grundar sig på en roman utan historisk bakgrund författad av Etienne Leon deLamothe-Langon 1829.
De första avrättningarna av häxeridömda inträffade efter domar i världsliga domstolar i Schweiz och Kroatien på 1360-talet.
På många håll lades häxprocesserna under inkvisitionen, vilket dock var bättre än den folkliga lynchjustisen. Häxerianklagelser blev ett bekvämt sätt att göra sig av med motståndare. Nya påvliga bullor utfärdades i ämnet 1317 och 1327. Jeanne d'Arc dömdes för häxeri i en engelsk domstol 1431.
Häxhammaren
Under påven Innocentius VIII ökade häxförföljelserna. Samma år som denna gav sin välsignelse till brännandet av häxor, 1487, utkom också Malleus maleficarum, mer känd som Häxhammaren, författad av Heinrich Institoris (Kramer) och Jakob Sprenger. Boken avsågs som en vägledning vid sökandet, avslöjandet och oskadliggörandet av häxor. Den är ett synnerligen kvinnofientligt verk och är i modern juridisk mening fullkomligt förkastlig - bland annat förordas förfalskning av rättegångsprotokoll för att få till stånd fällande domar.
Med Häxhammaren som stöd skred särskilda kättardomare till verket. Balthasar Voss dömde på detta sätt på 19 år omkring 700 häxor (även manliga). Remigius var en häxdomare under senare delen av 1500-talet som lyckades få 900 häxor brända inom loppet av 16 år, bara för att slutligen själv dömas och brännas. Det ansågs önskvärt att uppvisa nit i sitt sökande efter häxor, vilket fick stiften att söka döma så många som möjligt. Würzburgs stift ska ha bränt mer än 200 häxor 1627-1629, Strassburg 1615-1635 inte mindre än 5000. Andra områden som nitiskt bedrev häxjakt var Schweiz, England, Skottland och Frankrike.
Häxjakterna avslutas
Bland de första som sökte påvisa att häxjakterna var tvivelaktiga var Johann Weier (omkring 1560). Anton Praetorius publicerade 1602 boken Gründlicher Bericht von Zauberey vnd Zauberern (”Grundlig Redogörelse om trolleri och häxmästare”) som var riktad mot häxjakt och tortyr. Senare skulle den reformerte prästen Balthasar Bekker i Amsterdam 1691 angripa vidskepligheten, och hans verk fick en framgångsrik efterföljare 1707 i Christian Thomasius' verk. Preussen var bland de första att förbjuda häxprocesser (1721). 1734 års svenska lag föreskrev halshuggning, stegel och bål för häxeribrott.
De sista häxbränningarna kan ha varit 1749 nära Würzburg, där Maria Renata Saenger von Mossau avrättades, och Anna Göldis avrättning 1782 i Glarus, Schweiz. Barbara Zdunk avrättades så sent som 1811 i Preussen.
Straffen
De dömda för häxeri avrättades med olika metoder i olika länder. Nedan följer en förteckning på de vanligaste metoderna i respektive länder.
- Belgien : Garrottering följt av bränning på bål.
- Danmark : Bränning på bål.
- England : Hängning. Bränning på bål förekom dock i enstaka fall. Detta gällde även USA, som då var en brittisk koloni.
- Frankrike : Bränning på bål eller halshuggning. Den förstnämnda metoden för de "värsta" häxorna.
- Island : Bränning på bål (för män), eller dränkning (för kvinnor).
- Nederländerna : Bränning på bål.
- Norge : Bränning på bål.
- Polen : Bränning på bål.
- Portugal : Bränning på bål. Ibland levande, ibland efter garrottering (strypning).
- Schweiz : Bränning på bål eller halshuggning.
- Skottland : Hängning eller Bränning på bål. Det senare straffet för de "värsta" häxorna.
- Spanien : Bränning på bål. Ibland levande, ibland efter strypning. Detta gällde även det spanska Latinamerika.
- Sverige : Halshuggning följt av bränning.
- Tjeckien : Bränning på bål.
- Tyskland : Hängning, halshuggning eller Bränning på bål. Metoden berodde på region, myndighet, och offrets grad av skuld.
- Ungern: Bränning på bål
- Österrike : Bränning på bål, halshuggning eller hängning.
Häxprocesser i Sverige
Sverige var ett land med få häxprocesser i jämförelse med andra länder i Europa. De begränsar sig dessutom till en kort med intensiv period; de åtta åren mellan 1668 och 1676, då den häxhysterin som kallas "Det stora Oväsendet" bröt ut och orsakade en stor mängd häxprocesser i landet. Det är också denna häxjakt som är mest utforskad och som brukar beskrivas i historieböckerna.
Anklagelser - och i vissa fall även domar - om häxeri förekom alltjämt då och då, även senare. Sammanlagt avrättades omkring 300 personer i de svenska häxprocesserna, [1], vilket är betydligt färre än antalet män som under samma tid avrättades för tidelag. Den 15 juni 1704 halshöggs i Stockholm Anna Eriksdotter, den sista i Sverige som avrättats för häxeri. Den sista gången någon blev dömd för häxeri i Sverige var dock 1724; dessa domar var inte dödsdomar utan spöstraff. Sveriges sista häxprocess utspelade sig 1757; 18 personer blev då förklarade oskyldiga efter att ha utsatts för tortyr. 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom.
Häxjakt som metafor
I vår tid förekommer ibland att rättsväsen, massmedia och allmänheten beslutar att bekämpa ett oönskat fenomen, till exempel pedofili, rasism eller terrorism. Den som tycker kampen får överdrivna proportioner och slår mot oskyldiga människor talar ibland om en "häxjakt". Sålunda säger till exempel den bedrägerimisstänkte VD:n Tomo Razmilovic i en intervju från DI den 13 mars 2006 att "Jag är offer för en amerikansk häxjakt på företagsledare".
Övrigt
Sången Häxprocess av Kjell Höglund handlar om häxprocesser i överförd betydelse.
Se även
Referenser
- Birgitta Lagerlöf-Génetay: De Svenska häxprocessernas utborttskede 1668-1671, Akademitryck AB, Stockholm 1990. ISBN 91-22-01382-2.
- Bengt Ankarloo, Satans raseri
- Alf Åberg, Häxorna. De stora häxprocesserna i Sverige 1668-1676
