Häxprocessen på Åland
Från Rilpedia
Häxprocessen på Åland, som utspelade sig på Åland i Finland mellan 1665 och 1668 var en av de största och mest kända häxprocesserna i Finland. Den är också viktig för den svenska historien, då den utspelade sig i dåvarande Sverige som den första stora häxprocessen strax före den stora häxjaktens utbrott 1668-76. Målet var banbrytande i Finland, eftersom det anses vara första gången trolldom sattes i samband med Satansförbund.
Innehåll |
Bakgrund
Häxprocessen på Åland var mer eller mindre ett ideologiskt projekt i gångsatt av häradshövding Nils Psilander. Psilander hade fått sin utbildning som präst vid det tyska universitetet i Dorpat i svenska Estland. Dorpat utexaminerade ett mycket stort antal präster och häxideologin var ett stort ämne vid lärosätet. Häxprocesser var också betydligt vanligare i Balticum än i Sverige-Finland. 1655 hade han utnämnts till häradshövding på Åland. Han tycks redan tidigt ha haft en önskan att bedriva häxprocesser enligt de riktlinjer som gavs vid Dorpats universitet, där studenterna uppmanats att rensa Östersjöområdet från trolldom.
Målet 1662
På Åland hölls, som i övriga Sverige-Finland, en del trolldomsmål som inte inkluderade Satan och som vanligen slutade med böter. 1662 stämdes Olof Hansson i Lemland och hans svärmor Kirstin Hansdotter för att ha skadat boskap med trollramsor. Det var ett typiskt trolldomsmål av den gamla sorten som inte blandade in Djävulen och därför brukade sluta med böter. Psilander försökte få dem att säga att Djävulen var inblandad och ville utdöma dödstraff, men de tillbakavisade all involvering av Satan och nämnden utdömde böter. Psilander lyckades dock lägga till, att de dömts för Pactum Implicitum, dvs indirekt/omedveten Djävulspakt, vilket var en ny syn på trolldomsmål; för första gången lade man nu samband mellan trolldom och Satan, precis som man gjorde på kontinenten i de länder där häxprocesser var vanliga.
Processen 1665-68
År 1665 blev Karin Persdotter anmäld för spådom. Hon brukade hitta borttappade föremål åt folk mot betalning och hade troligen anmäls av en missnöjd kund. Inför rätten sade hon att hon som barn ofta varit sjuk; sjukdomen hade orsakats av Satan, och som kompensation brukade han hjälpa henne att hitta borttappade saker åt folk. Hon kom från en släkt med många synska personer, och hade redan som barn varit speciell. Så fort Satan nämndes i sammanhang med magi had detta förvandlats från ett trolldomsmål till en häxprocess, och Psilander började genast hålla ett förhör enligt riktlinjerna från Dorpat. Han frågade om hon varit i Blåkulla eftersom hon kände Satan, och då hon medgav det gick han vidare och tvingade henne att säga att Satan gett henne sitt märke genom att bita henne i bröstet och suga blod från såret. Då hon upptäckte att dessa erkännanden förvärrade hennes fall försökte hon ta tillbaka allt, men hon dömdes till döden enligt Andra Mosebok 22:18 i bibeln "Du skall icke låta en trollkona leva". Hon fördes sedan till Kastelholm för att namnge de andra personer hon hade sett i Blåkulla. Hon namngav tretton personer.
En kedjeprocess kom nu igång på Åland som varade i tre år. Personer arresterades för att ha ingått pakt med Stan ch varit till Blåkulla, tvingades ange andra de sett på Blåkulla, som i sin tur arresterades. De fördes till Kastelholm, där de förhördes av Psilander och häxspecialisten pastor Bryniel Kjellenius. De fick genomgå en kroppsundersökning, och då man hittat något märke på deras kropp som kunde anses vara djävulsmärket torterades de tills de bekände och angav andra. I Mars 1668 hade sex personer på Åland blivit avrättade för häxeri.
Upplösning
Snart blev dock övriga myndigheter kritiska mot Psilanders verksamhet, särskilt nämnden. Kjellenius ville få tag på en häxsalva och hotade den anklagade Lisbeta med att han skulle bränna ned hennes hus om hon inte gav honom en sådan. Medfången Ebba fick då skokräm av en vakt, som Lisbeta gav till Kjellenius som "häxsalva". Nämnden påpekade att detta var ett exempel på en falsk bekännelse och att de erkännanden man fått genom tortyr kanske också var falska. Psilander importerade då ett verk ur kurslittersturen inom häxideologin på Dorpat, Prozese wider die hexen av häxideologen Michael Freude, och använde dess föreskrifter på Margret, som angetts av Persdotter. Nämnden vägrade dock att ge tortyrtillstånd för Margret trots att Psilander hittade djävulsmärke och utförde nålprovet och begärde ett utlåtande från högre kyrkliga myndigheter. Kyrkans svar var oklart, men nämnden valde att sätta punkt för häxprocessen 1668 genom att "ställa denna mörka sak under Guds dom", vilket innebar att fångarna frigavs.
Referenser
- Jan Guillou, Häxornas försvarare
