Häxprocesser i Sverige
Från Rilpedia
Sverige var ett land med få häxprocesser i jämförelse med andra länder i Europa. I Sverige avrättades omkring fyrahundra personer för häxeri mellan 1492 och 1704. Av dessa inträffade nästan alla fall (trehundra) under en kort men intensiv period; de åtta åren mellan 1668 och 1676, då den häxhysteri som kallas "Det stora oväsendet" bröt ut och orsakade en stor mängd häxprocesser i landet. Det är denna berömda period av intensiv häxjakt som är mest känd och utforskad, och som brukar beskrivas i historieböckerna då man läser om häxprocesser i Sverige.
Innehåll |
Den första vågen; Svenska häxprocesser före 1668
Under medeltiden ansågs trolldom inte som ett allvarligt brott; endast den som hade begått ett mord med hjälp av trolldom fick avrättas, men det är inte känt om någon avrättades för trolldom i Sverige under medeltiden. Denna lag gällde fram till 1608. Före 1668 förekom några häxprocesser i främst Småland och Götaland. Under tiden från reformationen 1527 till 1596 förekom ca 100 häxprocesser i Sverige, som sammanlagt kan ha lett till ca. tio dödstraff. 1550 avrättades Lasses Birgitta från Öland, som möjligen var det första svenska fallet. Under biskop Abraham Angermannus visitationsresa genom landet 1596-97 förekom omkring 140 häxprocesser, särskilt i Götaland, som dock sällan ledde till dödstraff. 1597 anklagades tre kvinnor i Hälsingland för att kunna flyga över "berg och dal" till Blåkulla där de haft sex med Satan.
År 1608 fick Sverige en ny, sträng häxlag som föreskrev dödsstraff för alla former av trolldom grundad på bibelns bud "du skall icke låta en trollkona leva", och under 1610-talet avrättades flera "häxor" i Östergötland på order av prinsessan Maria Elisabet; Lussi från Svarttorp i Hällestad bekände att hon farit till Blåkulla och haft sex med Satan, sju kvinnor avrättades i Finspång 1617. 1619 stod två "singerskor" fängslade i Gävle för att ha haft sex med Satan i Blåkulla. År 1633 dömdes "Olof Fets hustru" till att halshuggas och brännas i Örebro av Svea Hovrätt sedan hon bekänt att hon varit i Blåkulla en gång och haft samlag med Satan.
Före 1668 var det mycket vanligt att den anklagade friades, eller fick ett annat straff än dödsstraff; av de 14 personer (3 män och 11 kvinnor) som stod inför rätta för trolldom (3 för lövjeri, 7 för skadegörelse på människa eller djur) i Dalarna under tiden 1631-67 fick nästan alla milda straff, som en tids förvisning från bygden, böter eller liknande, 16 trolldomsmål (5 mot män, 11 mot kvinnor), hölls 1630-71 i Frykdals övre tingslags häradsrätts domböcker, varav de flesta inte ledde till dödstraff. Det är talande, att det allvarligaste trolldomsmålet i Dalarna före 1668 anses vara det mot Håll Karin 1663, vilket resulterade i förvisning från bygden och inte i dödstraff. Den första processvågen i Sverige, som inträffade mellan 1590-talet och 1610-talet (vilket också var den intensivaste perioden ute i Europa), avstannade på 1620-talet, och de följande 40 åren var trolldomsfall som ledde till avrättning mycket sällsynta i Sverige. Dessa första förföljelser var få jämfört med den stora hysterin som skulle bryta ut 1668. År 1635 utrykte riksdagen, som skulle bekräfta dödstraffen som avkunnats av de lokala domstolarna, sin lättnad över att inget trolldomsfall hade rapporterats på flera år.
Häxprocesser förekom knappt under drottning Kristinas regeringstid. År 1648 hölls den principielt viktiga processen mot Olof Månsson, som slutade med en mild dom. Vintern 1649 gav hon order om att den påbörjade häxprocessen i den svenska provinsen Bremen-Verden i Tyskland skulle upphöra för att den inte skulle utveckla sig till en massprocess. Det förekom dock dödstraff även vid trolldomsfall under denna tid. År 1650 hade två gamla kvinnor från Umeå erkänt att de rest til Blåkulla och använt trollkatter för att mjölka andras kor och dömts till döden enligt Bibelns text "du skall inte låta en trollkona leva"; då Hovrätten, som befäst domen till halshuggning med efterföljande bål refererade målet för Kristina godkände hon dödsdomen. År 1653 dömdes också en kvinna från Lit i Jämtland till döden för att ha dödat boskap med magi. Det anses som den sista dödsdomen för trolldom i Sverige före 1668. Mellan 1596 och 1668 beräknas något under hundra avrättningar för häxeri ha inträffat i Sverige.
Det stora oväsendet 1668-1676
De svenska häxprocesserna tog fart år 1668 under Karl XI:s regering, då den hysteri som kallades det stora oväsendet bröt ut och ledde till en stor mängd häxprocesser som under de följande åtta åren fram till 1676 ledde till hundratals avrättningar. Lars Elvius, kyrkoherde i Älvdalen, förhör med den unga vallflickan Gertrud Svensdotter och processen mot Märet Jonsdotter kom att ses som startskottet. 1668 hölls en stor rättegång i Dalarna (i Mora), där 17 personer dömdes till döden. Även barnen som agerade vittnen och angivare straffades - i Mora dömdes 148 barn med ris eller gatlopp.
Den svenska häxhysterin 1668-76 var vad man kallade "endemisk", dvs den spred sig ryktesvägen från bygd till bygd och utspelade sig inte isolerat inom en specifik bygd, som de gjorde i exempelvis Norge. De svenska häxprocesserna 1668-76 hade alla samma mönster; barnen anklagade vuxna för att ha kidnappat dem och fört dem till Blåkulla om nätterna. De utpekade arresterades och anklagades.
En särskild kommission tillsattes för att hantera häxprocesserna. Dess regler fastställdes av kungen 1673 och 1674. 1673 sades det, att endast de som varit "ledande" och som själva hade erkänt fick avrättas. 1674 tilläts avrättning av dem som inte hade erkänt, men tortyr rekommenderades för att få dem att erkänna. Kommissionen delades i två avdelningar under överinseende av guvernör Carl Larsson Sparre, som ville bekräfta alla avrättningar. 1675 inträffade det värsta skedet, när ca 110 avrättades i Ångermanland och Gästrikland. 1675 kom hysterin till Stockholm, där en stor mängd personer sattes i fängelse; åtta kvinnor avrättades 1676; Anna Sippel, Brita Sippel (Näslösan), Anna Måndotter (Vipp-Upp-Med-näsan), Anna Persdotter Lärka (Lärkan), Maria Jöransdotter, Margareta Matsdotter, Anna Simonsdotter Hack (Tysk-Anna) och Malin Matsdotter (Rumpare-Malin), varav en brändes levande.
Den svenska häxhysterin var ingalunda begränsad till de nedre befolkningsskikten, även högutbildade och välbeställda var inblandade- dock sällan som anklagade. Det offer som hade högst samhällsposition var sannolikt Katarina Bure, "prästfrun från Gävle". Som exempel på omfattningen av den svenska häxjakten avrättades i Häxprocesserna i Torsåker i Ångermanland 71 personer: 65 kvinnor (var femte kvinna i Torsåkers pastorat), 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675 (enligt vissa källor avrättades 9 redan den 28 mars och resterande 62, den 1 juni) på ett berg i gränstrakten mellan Torsåkers, Dals och Ytterlännäs socknar.
Under häxprocessen i Stockholm 1676 avslöjades dock flera av vittnerna med lögn och erkände inför domstolen att de hade avgett falska vittnesmål. Som en följd av detta avbröts häxprocesserna tvärt i både Stockholm och i resten av landet. 1677 arbetade i stället trolldomskomissionen med att förhindra häxprocesser, och samma år beordrades landets alla präster att hålla tacksägelsebönder för sina församlingar med budskapet att landet nu för alltid var rensat från häxor, för att förhindra ytterligare anklagelser. En del präster framhöll dock att häxerierna trots allt varit verkliga, och de läxades då upp av kommissionen.
Efter 1676
Anklagelser - och i vissa fall även domar - om häxeri förekom alltjämt då och då, även senare, men det var framför allt under perioden 1668-76 som de flesta avrättades för trolldom i Sverige. Sammanlagd avrättades omkring 300 personer i de berömda svenska häxprocesserna mellan 1668-76, [1], vilket är betydligt färre än antalet män som under samma tid avrättades för tidelag. I de svenska häxprocesserna som helhet, då även de som skedde utanför perioden 1668-1676 räknas, kan omkring 400 personer totalt ha avrättats för häxeri i Sverige; omkring elva personer under perioden 1492-1596, omkring hundra personer under perioden 1596-1668, omkring trehundra under de berömda häxprocessernas period 1668-1676, och tre personer under perioden 1676-1779 (sista gången 1704) innan dödstraffet för satanspakt avskaffades 1779. Då har man dock inte räknat med de landområden som hörde till Sverige under 1600-talet, som Estland, Finland och Pommern, och inte heller de områden, som nu är svenska men inte var det då; i det då danska Malmö i Skåne, som blev svenskt 1658, hölls 63 häxprocesser mellan 1553 och 1663 som ledde till att 41 personer brändes levande på bål (I Danmark brändes man, till skillnad från i Sverige, levande för häxeri); i den då svenska provinsen Estland hölls 100 häxprocesser 1610-1650 med 55 avrättade, och i det då svenska Finland avrättades 115 personer mellan 1526-1701 (22 bara under 1674-78). Siffran för de som avrättades för häxeri i alla områden under det svenska stormaktsväldet på 1600-talet bör alltså ha varit betydligt högre än de 400 som avrättades i det egentliga Sverige; och även den siffran bör stiga något om man räknar in sifforna från de då danska landskap, som nu ingår i det nuvarande Sverige, som Skåne och Bohuslän.
Endast en person under de stora häxprocesserna 1668-1676, Malin Matsdotter, blev bränd levande på bål - i de andra fallen var personerna redan avrättade genom halshuggning och endast kroppen brändes upp. Däremot såg bilden annorlunda ut i de svenska häxprocesserna före år 1668. Mellan år 1608 och 1640 tillät lagen uttryckligen att man brändes levande på bål för häxeri, även om det är oklart hur denna lag tillämpades. År 1611 blev en kvinna dömd till att brännas på bål i Söderköping, anklagad för att ha försökt förgöra hertigparet av Östergötland av parets kaplan Claudis Prytz. Vid bikten grep hon tag i Prytz prästkappa och hade sånär lyckats dra in honom i det brinnande bålet om mästermannen inte lyckats få loss honom. År 1635 blev tre kvinnor, "Trulkonor som hafua bekent sigh kunna trulla och hafva warit till Blåkulla", dömda till "elden" av Svea Hovrätt. Det finns också fall med dödsdomar från 1610-talet, där avrättningsmetoden inte anges, och eftersom levande bränning för trolldom var tillåtet enligt lag, kan det alltså teoretiskt ha förekommit vid dessa fall. En häxprocess där de dömda faktiskt blev brända levande i Sverige före 1668 var vid Häxprocessen i Finspång 1617.
Under 1700-talet förekom, liksom i övriga Europa, en del ströfall som sällan ledde till fällande domar, eller också till milda straff. Häxprocesser i Malung 1708 och Leksand 1714 avslutades med frikännande i brist på bevis. Den 15 juni 1704 halshöggs i Stockholm Anna Eriksdotter, den sista i Sverige som avrättats för häxeri. Den sista gången någon blev dömd för häxeri i Sverige var dock i Häxprocessen i Södra Ny 1724; dessa domar var inte dödsdomar utan spöstraff. 1733 anklagades en dräng för trolldom; han dömdes till döden, men inte för trolldom utan för "Hädelse och gudsförmädelse". År 1748 dömdes en bonde i Uppland att piskas sedan han erkänt att han gjort andras hästar sjuka genom trolldom. Sveriges sista häxprocess, Häxprocessen i Ål utspelade sig 1757; 18 personer blev då förklarade oskyldiga efter att ha utsatts för tortyr. Den sista gången en anklagelse riktades mot en person för häxeri och togs på någorlunda allvar av myndigheter torde ha varit 1778, då Greta Norström i Älvdalen anklagade "Solder Nils Jonssons hustru" för att ha fört hennes till Blåkulla, vilket avfärdades, men dock ledde till ett förhör av myndigheterna. 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom och satanspakt. Satanspakt var dock fortfarande straffbart, även om dödstraff inte längre kunde utmätas. Så sent som 1796 dömdes två smeder av Nora tingsrätt i Västmanland som skyldiga till att ha försökt sluta en pakt med Djävulen. 1858 bröt en häxhysteri kallad Blåkullafärderna i Mockfjärd, som illustrerar hur länge de gamla föreställningarna höll sig kvar.
Externa länkar
- Carles Mackay (1841). ”The Witch Mania, section VII”. Extraordinary popular delusions and the madness of crowds. http://www.worldwideschool.org/library/books/relg/socialeccltheology/MemoirsofPopularDelusionsV2/chap17.html.
- En bok om Söder
Referenser
- Birgitta Lagerlöf-Génetay: De Svenska häxprocessernas utborttskede 1668-1671, Akademitryck AB, Stockholm 1990. ISBN 91-22-01382-2.
- Bengt Ankarloo, Satans raseri
- Alf Åberg, Häxorna. De stora häxprocesserna i Sverige 1668-1676
- http://www.kkuriren.se/hermes/article/KK_19970327_SID_11_1_2.html
- Andreas Ösborn, Dalarnas häxprocesser
- Jan Guillou, Häxornas försvarare
