Malin Matsdotter
Från Rilpedia
Malin Matsdotter eller Mattsdotter, även känd som Rumpare-Malin, född 1613, död 1676, var en kvinna som avrättades för häxeri i Stockholm, och en av de få personer i Sverige som avrättades genom att brännas levande på bål. Hon är den enda person som brändes levande för häxeri under den stora häxjakten Det stora oväsendet mellan 1668 och 1676.
Matsdotter var av finskt ursprung och beskrivs som barsk och stursk. Hon var en av de sista som anklagades och avrättades för att ha bortfört barn till häxsabbaten hos Satan i Blåkulla i häxprocessen i Stockholm, där åtta (7 eller 9, beroende på hur man ser på saken då 2 av dem begick självmord innan, enligt http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_stora_ov%C3%A4sendet - se avsnittet om Stockholm) kvinnor avrättades för häxeri varav de mest kända är systrarna Britta Sippel och Anna Sippel. Hon anklagades av sina egna vuxna döttrar, efter att hennes barnbarn sagt sig ha blivit bortförda av henne.
I Sverige, till skillnad från i Danmark, Norge och andra länder, brändes häxor nästan aldrig levande utan halshöggs innan de brändes. Malin dömdes att brännas levande för att hon trots tortyr vägrade erkänna. En annan häxa, Anna Lärka, hade också fått denna dom men den drogs tillbaka då hon slutligen erkände, men i Malins fall skulle domen utföras. Malin Matsdotter är den enda person som brändes levande för häxeri under den stora häxjakten mellan 1668 och 1676. På grund av detta har man trott att hon är den enda som bränts levande i Sverige för häxeri, men det är troligen ett missförstånd grundat på det faktum att de berömda häxproceserna under 1668-1676 är de som är mest kända och diskuterade i historien.
Avrättningen utfördes på Hötorget i Stockholm den 5 augusti 1676. Urban Hjärne yrkade att hon skulle torteras med glödgade tänger innan hon brändes, vilket dock inte gjordes ("nypas" och detta för att hon skulle tuppa av eftersom det skulle vara bättre än att hon blev levande bränd, se källan Fogelström nedan). Enligt vittnesmål uppförde sig Malin under hela avrättningen med stor värdighet; hon "tycktes inte stort frukta sig för döden, stigandes friskt uppför bålet". En påse krut band om hennes hals för att döden skulle komma snabbare. Hon talade lugnt med bödeln, "låtande sig av honom till händer och fötter järnslås", och kom med svar på tal då prästerna kom med sina förmaningar. Då en av hennes döttrar ut i publiken ropade till henne att bekänna sina brott "gav Malin sin dotter i den ondes våld och förbannade henne för evig tid." Sedan tändes bålet. Det sägs att hon dog utan att skrika och utan smärta, vilket togs som ännu ett bevis på hennes skuld, eftersom häxor inte troddes kunna känna smärta. Detta är med största sannolikhet färgat av sin tid och skrivet i intresse att rättfärdiga avrättningen.
Efter avrättningen av Rumpare-Malin ändrade bland andra Hjärne och Erik Noraeus, präst i Storkyrkoförsamlingen, inställning till häxprocesserna. Hon blev den sista häxan som avrättades i Stockholm och den näst sista i Sverige. Hon är också en av de få som brändes (levande) på bål i Sverige; andra kända fall är kättaren Botulf Botulfsson i Gottröra år 1311 och Lars Nilsson, en samisk shaman.
Se även
Läsning
- Peter Englund: Förflutenhetens landskap
- En bok om Söder (Per Anders Fogelström, 1953)
- Nättidningen Rötter- Avrättade personer
- Bengt Ankarloo: Satans raseri
