Kremering
Från Rilpedia
Kremering (eldbegängelse, likbränning), ett alternativ till jordbegravning, där den döda kroppen förbränns och endast de kalcinerade skelettdelarna återstår, vilket i dagligt tal kallas aska.
Kremering har använts i olika kulturer i tusentals år, men först i mitten på 1800-talet började man konstruera speciella kremationsugnar. Dessa ugnar kan värmas med koks, olja, gas eller elektricitet. I dag kremeras cirka 70 procent av de avlidna i Sverige, och i storstadsområdena är andelen långt över 80 procent. Samtidigt har dock antalet jordbegravningar i Sverige ökat något den senaste tiden. Det bör också påpekas att kremering inte är lika vanligt överallt. I exempelvis Norge och Finland dominerar jordbegravningarna.
Innehåll |
Kremeringsprocessen
Moderna kremationsugnar av den typ som används i Europa är av sk varmstart-typ, dvs ugnen förvärms innan användning med gas (vanligare i södra Europa) eller oljebrännare (vanligast i Sverige). När ugnen förvärmts till 700-800 grader förs kistan in och antänds av värmen som då finns upplagrad i den eldfasta infodringen. I ex.vis USA är sk kallstartugnar vanligare. I dessa sätts kistan i en betydligt kallare ugn. Efter insättningen värms denna ugnstyp upp av gasbrännare som med en pulserande effekt skickar lågor på kistan och dess innehåll, vilket då bränns upp och omvandlas till aska. Själva kremationen tar normalt 70-90 minuter med moderna Varmstart-ugnar och längre med Kallstart-ugnar. Tiden är även beroende på kroppsvikt, kistmodell med mera och om den avlidne har varit nedfrusen av sanitära skäl. Föremål som pacemaker och insulin-dosor som sitter inopererade i kroppen som ska kremeras, tas ut av sjukhuspersonal redan vid bårhuset om man vet att kroppen ska kremeras. Anledning till att dessa föremål tas bort är att föremålen kan explodera då de utsätts för den värme som uppstår i kremationsugnen under kremeringen. En sådan explosion orsakar ett ljud som ett hagelskott och kan ge personalen allvarliga hörselskador.
Innan man startar ugnen kör man in kistan i ugnen och lägger med en keramikplatta med ett id-nummer för att förhindra förväxling av aska efter själva kremeringen. Denna id-bricka följer alltid med askan även ner i graven.
Efter kremeringen rakas de brända benen ned i ett metallkärl, som sedan får svalna. Obrända ting som spikar, höftproteser med mera plockas därefter bort, och skelettdelarna pulveriseras sedan i en speciell apparat, benkvarn. Askan kan därefter hällas i urna eller annat förvaringskärl i väntan på begravningsplats i jord, i en nisch, i ett kolumbarium, eller att "spridas" (grävas ned) i minneslund (anonymt gravskick), eller efter särskilt tillstånd från länsstyrelsen om "egen spridning" spridas på en annan plats än kyrkogård. Som annan plats räknas naturområden och hav med 100 meters avstånd från land. Regler gällande hantering av askan är i Sverige relativt stränga; exempelvis får man som privatperson tillhandahålla askan endast samma dag som urnsättning eller spridning sker för att ingen skall behålla askan av en avliden hemma istället för att låta askan komma "i jord".
En annan regel är att askan inte får delas om det inte finns mycket speciella förhållanden till att göra detta, något som oftast drabbar skilda föräldrar som vill begrava ett avlidet barn i båda familjegravarna eller invandrare som vill begrava en del av askan i hemlandet. Den vanligaste anledningen till att få dela på askan är dock att den avlidne var hindu och ville bli spridd i den heliga floden Ganges.[källa behövs]
De första kremeringarna i Sverige
I Sverige hade Svenska Likförbränningsföreningen utfört sex stycken förbränningar vid krematoriet i Gotha, men kostnaderna för transporter med mera styrde över verksamheten till en ny anläggning[1] i Hagalund. Den första kremeringen i Sverige ägde rum den 15 oktober 1887 kl. 09.30 när stoftet efter disponenten Ernst Kjellerstedt, Örebro, förbrändes i den provisoriska likbränningsanstalten.
Avrättningsmetod
Under kommunisteran användes i Sovjetunionen kremering som avrättningsmetod av säkerhetstjänsten. Ett exempel är spionen Oleg Penkovskij som bands fast med pianotråd på en planka. Hans närmaste vänner tvingades sedan se på när han långsamt sköts in i en kremeringsugn med fötterna före. Händelsen filmades och visades senare för GRU-officerare i karriären för att de skulle ha klart för sig vad som väntade förrädare.[2]
Källor
Fotnoter
- ↑ Oscar II och hans tid 1872-1907, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13375-5 s.212
- ↑ Volkman, Ernest, Spies: The Secret Agents Who Changed the Course of History. New York: Wiley 1994. ISBN 9780471025061
Se även
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Kremering
