Från Rilpedia

Novembertraktaten är den vanliga benämningen på det fördrag som den 21 november 1855 slöts i Stockholm mellan Sverige-Norge å ena samt Frankrike och Storbritannien å den andra.

Krimkriget medförde ett livligt intresse från västmakternas sida att dra Sverige-Norge till sig, varvid Frankrike väsentligen leddes av önskan att snabbt avsluta kriget, medan Storbritannien mer allmänt avsåg att varaktigt försvaga Rysslands makt i Östersjön och att förekomma dess utvidgningstendenser åt Ishavskusten. Erfarenheten av Rysslands pretenderade inflytande på Sveriges utrikespolitik, särskilt under den holsteinska krisen efter 1848, samt av dess missnöje med den svenska neutralitetsförklaringen av december 1853 gjorde Oscar I böjd att söka motstöd på annat håll, och i samma riktning påverkades han även genom den från liberala kretsar inom Sverige framförda skarpa kritiken av 1812 års politik.

Västmakternas alliansanbud 1854 förklarade Oscar I sig emellertid kunna ta i allvarsamt övervägande endast under bestämda villkor, främst att Österrike skulle komma att aktivt inträda i kriget. Då det under förra hälften av 1855 blev fullt klart att denna förutsättning inte skulle uppfyllas, erbjöd i juli 1855 Storbritannien och Frankrike Oscar I ett fördrag varigenom dessa makter skulle garantera skydd mot ryska utvidgningsplaner mot norska Finnmarken. Förebild torde varit västmakternas fördrag med Österrike i december 1854 om Italiens integritet; vinsten var att det ryska inflytandet i Norden hejdades och att Sverige-Norge åtminstone skenbart anslöt sig till koalitionen mot Ryssland. Oscar I, som vid denna tidpunkt var övertygad att kriget skulle komma att fortsättas energiskt, mottog anbudet med tillfredsställelse, men begärde att fördraget skulle garantera hela Sverige-Norges integritet gentemot Ryssland. På denna basis undertecknades fördraget å Frankrikes och Storbritanniens vägnar av dessa makters sändebud i Stockholm, Victor Lobstein och Arthur Magenis, å Sverige-Norges av utrikesstatsministern friherre Gustaf Algernon Stierneld. I detsamma förband Sverige-Norge sig att inte till Ryssland avstå eller med Ryssland utbyta eller låta Ryssland besätta någon del av de Förenade rikenas områden samt att inte heller åt Ryssland medge betes-, fiske- eller annan dylik rätt inom sagda områden eller utmed svensk-norska kusten. Ryska förslag i sådan syftning skulle genast kommuniceras med Frankrike och Storbritannien, vilka då till lands och sjöss skulle bistå Sverige-Norge med tillräckliga stridskrafter för att kunna avvisa alla dylika anspråk; dessa stridskrafters storlek skulle casu eveniente bestämmas genom särskilt avtal. I noter av samma datum förklarade Storbritanniens och Frankrikes underhandlare att de till Sveriges disposition eventuellt ställda stridskrafterna skulle underhållas av de hjälpsändande makterna.

Traktaten uppfattades allmänt som ett tecken till Sverige-Norges snart förestående direkta anslutning till Rysslands fiender; trots sina vid denna tidpunkt långt drivna fredsförberedelser lät ockdå kejsar Napoleon III general François Certain Canrobert, som strax före traktatens undertecknande vistades i Stockholm, men inte deltog i dessa underhandlingar, med Oscar I diskutera om vidsträckta krigsoperationer i Östersjön för 1856. Under intrycket härav skyndade Ryssland att definitivt antaga västmakternas fredspropositioner (januari 1856), varpå Pariskongressen sammanträdde. Ratifikationerna utväxlades 17 december 1855. Den vid traktatens avslutande förefintliga avsikten om politisk samverkan mellan Sverige-Norge och västmakterna tillintetgjordes snart genom inträdande förändringar i dessa makters politik. Formellt ägde emellertid traktaten fortfarande bestånd, tills den för Norges del ersattes genom den nya norska integritetstraktaten av november 1907, medan den för Sveriges räkning förklarades upphävd genom en i samband med Nord- och Östersjödeklarationernas avgivande 23 april 1908 i Stockholm undertecknad akt.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).