Från Rilpedia

François Certain Canrobert, fransk fältmarskalk, född 1809 i departementet Lot (Guienne), blev 1828 underlöjtnant, deltog som kapten i stormningen av Constantine (1837), tjänstgjorde sedan i Frankrike och kommenderades 1841 åter till Algeriet, där han deltog i en mängd äventyrliga expeditioner. 1847 blev han överste och chef för 3:e zuavregementet. 1850 beordrades han såsom brigadgeneral till Paris, där han blev presidenten Louis Napoléons adjutant. Vid statskuppen 1851 var han ett kraftigt verktyg till undertryckande av resningen, och sedermera fick han i uppdrag att göra en rundresa i provinserna för att undersöka den politiska stämningen. 1853 blev han divisionsgeneral och vid krigsutbrottet 1854 skickades han till Krim som divisionschef. Efter S:t Arnauds död samma år blev han överbefälhavare över den franska armén på Krim och var såsom sådan anförare i slagen vid Inkerman, Balaklava och Eupatoria (samma år). 1855 avsade han sig överbefälet sedan den engelske befälhavaren, lord Raglan, vägrade att gå in på hans operationsplan, och ett par månader därefter återvände han till Frankrike. Samma år sändes han såsom ambassadör till Stockholm där han mottogs på ett lysande sätt och förberedde den s.k. novembertraktaten (21 november 1855), varigenom Sverige gick in i en allians med Frankrike och Storbritannien mot Rysslands eventuella inkräktningsförsök. 1856 utnämndes Canrobert till marskalk av Frankrike. Under kriget i Italien 1859 förde han 3:e armékåren och utmärkte sig därunder i slaget vid Solferino. 1870 blev han chef för 6:e armékåren och deltog i slagen vid Metz 16 och 18 augusti. Inspärrad i nämnda fästning, blev han tillfångatagen vid kapitulationen och sänd till Tyskland. Först efter fredsslutet (1871) återvände han till Frankrike. 1879 och 1885 valdes Canrobert till senator. Han avled den 28 januari 1895.