Från Rilpedia

Lantmannapartiet var ett riksdagsparti i andra kammaren i Sveriges riksdag, 1867-1912. Från början var det närmast ett intresseparti för landsbygsbefolkningen, men det utvecklades under 1890-talet i ideologiskt konservativ riktning.

Tullstriden ledde till att partiet 1888 splittrades i det frihandelsvänliga Gamla lantmannapartiet och det protektionistiska Nya lantmannapartiet. Efter att tullstriden hade avslutats slogs de båda partierna samman 1895 under sitt gamla namn. År 1912 slogs det ihop med Nationella framstegspartiet till Lantmanna- och borgarepartiet, som kom att kallas andrakammarshögern. Det är därmed ett av Moderata samlingspartiets historiska föregångare.

Historik

När den första tvåkammarriksdagen samlades 1867 började genast olika partier att formeras. En grupp liberaler ville samla sig för att stödja regeringen under justitiestatsminister Louis De Geer. Lantmannapartiet grundades främst av riksdagsledamöter som inte delade dessa liberalers åsikter. Partiet hade från början ingen uttalad ideologi, men innehöll inslag av såväl liberalism som konservatism och var dessutom i någon mån ett intresseparti för jordbrukarna. De ledande personerna i partiet var från början den konservative men frihandelsvänlige Arvid Posse och den liberale Emil Key samt en skara riksdagsledamöter som hade tillhört bondeståndet före representationsreformen. Även om Posse var frihandelsvänlig, innehöll partiet redan från början även många protektionister. Bland de ledande bönderna i partiet fanns i början Eric Ersson i Valla, Carl Ifvarsson och Jöns Rundbäck. Key författade det första partiprogrammet och partiet antog det namn, Lantmannapartiet, som egentligen torde ha myntats av deras motståndare redan innan partiet formellt konstituerade sig.

Från början var partiet i minoritet i kammaren, men lyckades redan 1868 få en svag majoritet i valen till riksdagens olika utskott. 1868 hade Nyliberala partiet bildats, och Lantmannapartiet såg i utskotsvalen 1869 till att utmanövrera detta parti från något egentligt inflytande. Sedan Nyliberala partiet hade splittrats på försvarsfrågan 1871, en fråga som snarare stärkte Lantmannapartiets sammanhållning, blev Intelligenspartiet Lantmannapartiets huvudmotståndare.

Posse var andra kammarens talman 1876-1880 och efterträdde Louis De Geer som Sveriges statsminister 1880. Som statsminister väntades han förstås ha Lantmannapartiets stöd, och kunde från början också räkna med stöd från andra som hade varit i oppostion mot den de geerska ministären. Politiska partier var emellertid inte lika fasta sammanslutningar på 1800-talet som de har blivit senare, och det visade sig efter några år att regeringens politik inte stöddes av alla medlemmar av Lantmannapartiet.

Posse avgick som statsminister 1883 och de slitningar inom partiet som hade gjort sig gällande under hans tid som statsminister innebar så småningom att partiet splittrades 1888. Huvudsakligen gällde splittringen tullfrågan, där protektionisterna kom att bilda Nya lantmannapartiet tillsammans med ett antal protektionistiska riksdagsledamöter som inte hade tillhört Lantmannapartiet; detta parti var tämligen konservativt i sin politik. Den återstående delen av Lantmannapartiet omkonstiturerade sig som Gamla lantmannapartiet, förde en frihandelsvänlig politik och upptog i huvudsak Lantmannapartiets liberala tradition.

Redan 1895 återförenades dock Gamla och Nya lantmannapartierna under namnet Lantmannapartiet. Tullfrågan var inte längre den stora frågan på dagordningen, och i städerna hade flera mer radikala riksdagsledamöter valts in vid 1893 års val, och de båda lantmannapartierna förenades av en vilja att motverka dessa radikala krafter. Detta ledde så småningom till att partiet utvecklades från att inte längre så mycket vara ett intresseparti för landsbygdsbefolkningen utan fick en tydligare gemensam ideologisk profil och således blev andra kammarens högerparti.

För att motverka en radikalisering av politiken var Lantmannapartiet inte särskilt intresserade av att medverka till reformer av rösträtten, men rösträttsreformen 1902 drevs inte minst av den ledande lantmannapartisten Ivar Månsson i Trää och partiet ställde sig bakom denna reform. Partiet saknade länge en rikstäckande kampanjorganisation, något som skulle komma att behövas då rösträtten utökades. Därför bildades Allmänna valmansförbundet år 1904, en riksorganisation som var gemensam för flera högergrupper i riksdagens båda kamrar.

Partiet splittrades på nytt 1906, när ett 40-tal riksdagsledamöter under ledning av Hans Andersson i Nöbbelöv lämnade Lantmannapartiet och bildade Nationella framstegspartiet. Detta nya parti kom dock att stå Lantmannapartiet nära, även om Lantmannapartiet nu återigen fick karaktär av bondeparti. Bägge partierna stöddes av Allmänna valmansförbundet. Ledande företrädare för Lantmannapartiet var vid denna tid Carl Persson i Stallerhult och Lars Johan Janssoni Djursätra.

Från och med riksdagen 1912 återförenades Lantmannapartiet med Nationella framstegspartiet. Vid återföreningen antogs namnet Lantmanna- och borgarepartiet. Partiet uppgick 1935 i Högerns riksdagsgrupp, som numera heter Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp.

Litteratur

• Nordisk Familjebok, Förlagshuset Norden AB, 4:e upplagan, Malmö 1953