Christian Günther
Från Rilpedia
Christian Ernst Günther, född 5 december 1886 i Stockholm, död 6 mars 1966, var en svensk författare och diplomat. Han var opolitisk utrikesminister under andra världskriget 1939-45.
Innehåll |
Ursprung och tidig karriär
Christian Günther var son till diplomaten Ernst Günther och Georgina Boltenhagen, och sonson till Claës Günther. Han hade fem syskon, bland annat Annie Löfstedt och gifte sig 1909 med Ingrid Sjöberg, dotter till regementveterinären Ernst Otto Sjöberg och Anna Henrika Morell, och blev också svåger med justitierådet Erik Lind, professor Einar Löfstedt, Dagens Nyheters kulturchef Torsten Fogelqvist och på hustruns sida poeten Anders Österling. Han var far till konstnären Lena Strååt och svärfar till skulptören Göran Strååt. Släkten Günther, som är adlig, hade en lång tradition av radikala politiker, ämbetsmän och diplomater. Christian Günthers far var envoyé i Oslo, den förste efter unionsupplösningen.
Christian Günther studerade först vid Uppsala universitet, och inskrevs i Lund 1909 och studerade ett tag i Heidelberg, tog fil.kand. vid Lunds universitet 1909 och jur.kand. där 1916. Samma år anlitades han till folkhushållningskommissionen, och blev 1918 notarie i lantbruksstyrelsen. 1920 var han sekreterare i tull- och traktatkommissionen.
1922 fick han sin första tjänst vid regeringen. Han blev då förste kanslisekreterare i handelsdepartementet och chef för departementets traktatbyrå. 1924 var han statsminister Hjalmar Brantings handsekreterare, och året därefter chef vid handelsavdelningen vid Utrikesdepartementet. 1930 utnämndes han till utrikesråd. 1931-1934 var han envoyé i Sydamerika, 1934-1937 kabinettsekreterare, och därefter envoyé i Oslo.
Författarkarriär
Christian Günther var vid sidan av sin diplomatkarriär författare och poet; han fick ett antal verk utgivna på Bonniers förlag samt satte även upp skådespelet Äfventyrens värld på Dramaten. 1939 verkade han fortfarande se sitt författarskap som en betydande syssla, då han titulerade sig "envoyé, författare" i "Vem är det". Men i praktiken hade han vid denna tid helt upphört med sin litterära verksamhet, som ansågs medelmåttig i kvaliteten.[källa behövs]
Utrikesminister under andra världskriget
Gradvis tog Günthers karriär på UD över och 1939 blev han opolitisk utrikesminister i samlingsregeringen. Detta föranleddes av att dåvarande utrikesminister Rickard Sandler och de övriga statsråden hade olika uppfattningar om ett eventuellt gemensamt svenskt-finländskt försvar av Åland, som resulterade i att Sandler avgick. Regeringen menade att det kritiska läget i Europa motiverade en yrkesdiplomat i stället för en partikamrat på posten, och efter att envoyén i Köpenhamn, Carl Hamilton påstås ha avböjt, föll lotten på Christian Günther, som var känd i regeringen. Günthers ministerperiod 1939-1945 anses allmänt ha varit den svåraste i Sveriges historia.
Under andra världskriget kritiserades Christian Günther för tyskvänlighet, framför allt under de kritiska åren 1940-41. Den svenska så kallade neutralitetspolitiken var Günthers ansvarsområde såsom utrikesminister, som med hans egna ord innebar "bevarandet av Sveriges fred och yttre och inre frihet". Det Günther kritiserats för är transiteringstrafiken av militär och krigsmateriel mellan Norge och Tyskland efter den tyska invasionen i april 1940, samt restriktioner i tryckfriheten, i vilket Torgny Segerstedt är den drabbade som kanske fått mest uppmärksamhet. Svenske sändebudet i Berlin 1937-1945, Arvid Richert, måste sägas ha varit en kraft bakom Günthers ställningstagande, då Richert varnade för konsekvenserna om Sverige nekade denna trafik eller uttryckte öppen kritik mot nazismen. Günther försvarade transiteringstrafiken med att "fientligheterna i Norge upphört", varför han inte kunde tillåta samma eftergift mot de allierades begäran att frakta trupper till Finland; mot detta anförde bland andra Segerstedt att kriget ännu pågick mellan Tyskland och England. Statsminister Per Albin Hansson la officiellt ansvaret på Günther året därpå, och Hansson gick tämligen fri från klander trots att han bar ansvaret för regeringen. Günther hade dock ett starkt stöd i riksdagen, då det allmänt ansågs att de åtgärder som krävdes för att säkra Sveriges måste vidtagas, eftersom Sverige med all sannolikhet inte kunnat klara sig om det blivit anfallet av Tyskland.
Kritiken mot censuren under kriget har drabbat Günther i högre grad än andra statsråd, men även justitieminister Westman brukar hållas fram som ansvarig. Denna skuldbeläggning bestrider emellertid Olof Rydbeck, som påpekar att statsminister Per Albin Hansson förordade censur, och har gett konkreta exempel på detta. Politiken bestämdes inte på pressavdelningen, utan i regeringen.[1] Censuren påbörjades redan i krigets inledning, och ett organ för detta hade redan inrättats på Slottsbacken när Günther tillträdde posten.
Under krigets slutskede verkade Günther för att släppa danskar och norrmän fria ur tyska koncentrationsläger. Redan 1943 hade han själv upprättat kontakter med finska medicinalrådet Felix Kersten som hade nära förbindelser med Heinrich Himmler. Under slutet av 1944 började planen kunna verkställas, och greve Folke Bernadotte blev inkallad som representant för Röda Korset (se vidare denne). Efter kriget låg den klandrade baltutlämningen på hans bord, och den verkställdes efter hans avgång under Östen Undén.
Själv var Günther av den uppfattningen att hans främsta insats som utrikesminister var under Finska vinterkriget, då han avvärjde de allierades planer på att skapa en front mot Tyskland i Sverige. Det var Günther som myntade orden "Finlands sak är vår". Han hade goda kontaker med den ryske envoyén i Stockholm, Aleksandra Kollontaj, och lyckades hålla Sverige neutralt mot trycken från alla håll, till 22 juni 1941 då han yrkade bifall att division Engelbrecht transiterades från Norge till Finland via Sverige. Detta drev han igenom med stöd av bland annat kungen, men blev orsaken till den så kallade Midsommarkrisen juni 1941. För denna eftergift, och uppenbara brott mot neutralitetspolitiken, har Günther blivit skarpt kritiserad. Officiellt framhölls att det var en engångsföreteelse, och senare liknande krav från Tyskland avslog Günther omedelbart. En transport om 500 sjuka tyska soldater medgavs dock genomresa mellan Torneå och Helsingborg årsskiftet 1941-42.
Trots att Sverige fått mottaga mycket kritik för transiteringstrafiken, var Günther i allmänhet mycket ansedd i Sverige då han lämnade posten som utrikesminister 1945, och fick 200 000 kronor som företag och enskilda personer samlat till en extra pension. Några landsmän som var kritiska till den svenska politiken som förts, klandrade dock förr Günther än statsministern som var mer folklig.
Efter andra världskriget
Efter kriget utsågs han till minister i disponibilitet. Han hade först blivit utnämnd till envoyé i Köpenhamn, men den danske kungen förklarade att de inte ville se honom där. Han var verksam i Rom 1946-1950 som sändebud. 1942 blev han Serafimerriddare.
Som person var Günther distanserad, liberal intellektuell fastän han oftast röstade på Socialdemokraterna, och la ner energi på vad han ansåg vara väsentligt medan han överlät annat på sina medarbetare vid UD, där särskilt utrikesrådet Staffan Söderblom gjorde stora insatser för förbindelserna med Tyskland. Erik C:son Boheman uttalade sig om Günther när han var kabinettsekreterare, och sa att han var "inte särskilt effektiv i administrativt hänseende men omdömesgill i politiska och handelspolitiska frågor". På senare år har Günther kritiserats, bland annat i Wallenbergutredningen 2003 om Raoul Wallenbergs försvinnande. [2]
Referenser
Källor
- Svenska diplomatprofiler under 1900-talet, red. Gunnar Artéus (FHS) och Leif Leifland (UD) [1]
- Brandell, Ulf, artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon hft 85 (Sthlm 1969)
- Dahl, Tore, Artikel i Svenska Män och Kvinnor 3 (Sthlm 1946)
- Olof Rydbeck, I maktens närhet (Sthlm 1990)
- Segerstedt, Torgny, När stormen klarar sikten. Artiklar 1933-45, förord av Ingrid Segerstedt Wiberg (Sthlm 1980)
- Wahlbäck, Krister, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-41 (Sthlm 1972)
Noter
- ↑ Olof Rydbeck, I maktens närhet, s.72
- ↑ se vidare utredningen
Litteratur
| Företrädare: Carl Hamilton |
Kabinettssekreterare 1934–1937 |
Efterträdare: Erik C:son Boheman |
| Företrädare: Rickard Sandler |
Sveriges utrikesminister 1939–1945 |
Efterträdare: Östen Undén |
