Från Rilpedia

Staffan John Söderblom, född 14 juli 1900 i Paris, död 11 december 1985, var en svensk diplomat.

Staffan Söderblom föddes i Paris som son till Nathan Söderblom, sedermera ärkebiskop av Svenska kyrkan och mottagare av Nobels fredspris, och dennes hustru Anna Forsell. Han tog fil.kand. och jur.kand., varefter han 1921 värvades av Utrikesdepartementet som attaché. Under 1920-talet hade han sin tjänst förlagd i flera större europeiska städer, som Antwerpen, London, Wien, Bern och Moskva. 1936 utnämndes han till byråchef, och 1938 till utrikesråd och chef för UD:s politiska avdelning. På UD var han främst sysselsatt med förhållandet mellan Sverige och Tyskland, och upprättade därför nära förbindelser med tyske legationsrådet Werner Dankwort. 1943 utsågs han till envoyé, och året efter utnämningen sändes han till Moskva som Vilhelm Assarssons efterträdare, och efter andra världskriget till Bern och sedan Peking. Från 1954 var han i disponibilitet.

Söderblom var sekreterare i den svenska delegationen i Nationernas förbund, och bistod Östen Undén när denne såsom skiljedomare skulle lösa tvisten mellan Grekland och Bulgarien om gränserna vid Central-Rhodopien.

1946 gifte han sig med Margary Fullerton-Carneige, född Lacey.

Söderblom och fallet Raoul Wallenberg

I den omfattande utredningen SOU 2003:18 ^[1] riktas stark kritik mot Staffan Söderblom i hans egenskap av svensk envoyé i Moskva. Det konstateras i den omfattande utredningen att Söderblom hade underrättats den 17 januari 1945 av Sovjetunionens vice utrikeskommissarie Vladimir G. Dekanozov att Raoul Wallenberg påträffats och tagits i beskydd av sovjetiska militärmyndigheter i Budapest. Söderblom underlät emellertid att driva ärendet utifrån den erhållna informationen. Istället lät han något senare de sovjetiska myndigheterna förstå, att man från svenskt håll utgick från att Wallenberg hade omkommit i en bilolycka på vägen från Budapest. Därmed var i praktiken Wallenbergs öde beseglat. Bilden av att Sveriges uppfattning – mot bättre vetande - att Wallenberg var död skulle prägla Sveriges handläggning av ärendet Raoul Wallenberg fram till 1952. Därefter blev den svenska inställningen en helt annan och med en intensiv diplomatisk aktivitet som följd med bl.a. statsminister Tage Erlanders besök i Moskva 1956 som ett av inslagen. Vid denna tid förekom det även flertal vittnesmål av personer som påstod att de sett Wallenberg i sovjetiska fångläger men också vittnesmål som förmedlas av bland annat Nanna Svartz.

Källor

1. ↑ (SOU 2003:18; Ett diplomatiskt misslyckande: Fallet Wallenberg och den svenska utrikesledningen http://www.regeringen.se/content/1/c4/14/55/eea4918e.pdf)

• Gunnar Hägglöf, Samtida vittne 1940-1945, P.A. Norstedt & Söners Förlag Stockholm 1972, s.68, 101-102
• Vem är det 1961, red. I. Burling, P.A. Norstedt & Söners Förlag Stockholm 1960, s.1014

Företrädare: Vilhelm Assarsson	Sveriges envoyé i Moskva 1944-1946	Efterträdare: Gunnar Hägglöf
Företrädare: Torsten Hammarström	Sveriges ambassadör i Peking 1951-1952	Efterträdare: Hugo Wistrand