Från Rilpedia

Bo Gunnar Hägglöf Rickardsson, född 12 december 1904 i Helsingborg, död 12 januari 1994 i Stockholm. Svensk diplomat, ämbetsman och politiker. Son till bankiren Richard Hägglöf och hans hustru Sigrid, född Ryding. Gift med grevinnan Anna Folchi-Vici, dotter till greve Carlo Folchi-Vici från Rom. Hans bröder var Ingemar som var diplomat, Kjell, bankir, och Lars Gösta, överste.

Innehåll 1 Uppväxt och studier 2 Ämbetsmannen: diplomat och statsråd 2.1 Sveriges förste FN-ambassadör 2.2 Efter FN 3 Författarskap 4 Utmärkelser 5 Referenser

Uppväxt och studier

Gunnar Hägglöf kom från en högborgerlig miljö i Stockholm och Veckelnsberg i Södermland, och i hans barndomshem figurerade ledande personer i samhället som Ivar Kreuger, finansminister Theodor Adelswärd, och den ingifte farbrodern professor Tycho Tullberg. Efter studentexamen vid Nya elementarläroverket, tillsammans med Sven Grafström, studerade Hägglöf vid Uppsala universitet och hade bland andra Dag Hammarskjöld som kurskamrat, och tog juris kandidatexamen 1926. Under studietiden tog han bestämt avstånd från Axel Hägerström, sin professor, eftersom dennes lära enligt Hägglöf kunde tjäna som motivering för såväl bolsjeviker som fascister.^{[källa behövs]} Han var med och grundade en studentföreing för Nationernas Förbund; hans enda ambition under dessa år var att göra en insats i Genève och bli europé.^{[källa behövs]}

Ämbetsmannen: diplomat och statsråd

Den 13 november 1926 blev han attaché och var förutom på Regeringskansliet, verksam i Paris, London och Moskva. Därtill var han sekreterare i Nationernas Förbunds nedrustningskonferens 1932–1934, varpå han återvände till Sverige. Efter en undran av Per Albin Hansson, som Hägglöf stod på mycket god fot med, var Hägglöf hade sina politiska sympatier, svarade Hägglöf att han röstade på högern för att stärka mittenpartierna. Strax därefter blev Hägglöf konsultativt statsråd (opolitisk) 14 oktober 1939 men hade posten bara till 13 december samma år. Då Rickard Sandler avgick som utrikesminister, och Hansson skulle bilda samlingsregeringen var Hägglöf en av dem som föreslogs som efterträdare. I stället återgick han till diplomatbanan.

Under andra världskriget var han chef för UD:s handelsavdelning och i den rollen hade han flera särskilda uppdrag som förhandlare med bland annat Tyskland, Storbritannien och USA, och var bl.a. med och förhandlade fram lejdbåtstrafiken som kom igång i februari 1941. Han var den svenska regeringskommissionens (för handelsutbyte) förhandlingsledare med Tyskland från 1940 till 1944, i början tillsammans med Jacob Wallenberg. Han intog ofta en restriktiv hållning mot alltför stora eftergifter mot Tyskland, exempelvis utställande av krediter till Tyskland 1942. Tillsammans med Marcus Wallenbergvar han huvudförhandlare med västmakterna i London våren 1943, som ledde fram till Londonavtalet, som innebar en successiv påtvingad minskning av handeln med Tyskland. Under våren 1944 pågick handelsförhandlingar med Västmakterna i London och han utsågs då även till envoyé vid de belgiska och nederländska exilregeringarna i London. Från oktober 1944 var han huvudsakligen stationerad i Bryssel, där han var initiativtagare till ett svenskt-belgiskt avtal om hjälpleveranser till Belgien med krediter på 200 miljoner skr.

Åren 1946–1947 var han Sveriges ambassadör i Moskva.

Sveriges förste FN-ambassadör

I Sveriges första delegation till Förenta nationerna i november 1946 hade Herman Eriksson utnämnts till landets ständiga ombud där. År 1947 inrättades en post som svensk FN-ambassadör i högkvarteret i New York, och Gunnar Hägglöf blev då utnämnd till den förste att ha den befattningen. Vid det laget var han en mycket ansedd och erfaren diplomat med goda förbindelser med statschefer, diplomater och ledare inom näringslivet i hela världen. Han stannade dock endast drygt ett år vid FN, och efterträddes av Sven Grafström 1948.

Efter FN

Hägglöf blev då ambassadör i London 1948–1967 och i Paris 1967 till sin pensionering 1971. Vid sidan av det ämbetet var han med och instiftade Europarådet 1949, och var ombud vid den historiska FN-insatsen i Suezkrisen 1956.

Författarskap

Hägglöf utgav även böcker: Sveriges krigshandelspolitik under andra världskriget (1958), Kina som jag såg det (1978), och under pseudonymen Frank Burns Paradis för oss. 1960 utnämnd till jur.hedersdoktor i Birmingham. Efter sin pensionering utgav Gunnar Hägglöf sina memoarer i fem band, vilka brukar berömmas som något av det mest vederhäftiga skildringarna av svensk inrikes- och utrikespolitik under 1900-talet.

Utmärkelser

Hägglöf blev under sin framgångsrika karriär flera gånger dekorerad. Första riddarorden han erhöll var Isabella den katolskas orden, under det han tjänstgjorde vid Gustaf V:s statsbesök i Spanien hos Alfons XIII 1927.

Referenser

• Hägglöf, Gunnar:
  • Möte med Europa 1926-40 (Sthlm 1971)
  • Samtida vittne 1940-45 (Sthlm 1972)
  • Fredens vägar 1945-50 (Sthlm 1973)
  • Engelska år 1950-60 (Sthlm 1974)
  • Minnen inför framtiden 1961-71 (Sthlm 1975)

Företrädare: Herman Eriksson	Konsultativt statsråd i Sverige juristkonsult 1939–1939	Efterträdare: Thorwald Bergquist
Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren	Sveriges FN-ambassadör 1947–1948	Efterträdare: Sven Grafström
Företrädare: Rolf R:son Sohlman	Sveriges ambassadör i Paris 1967 - 1971	Efterträdare: Ingemar Hägglöf

Denna biografiska artikel behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.