Dag Hammarskjöld

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Dag Hammarskjöld Nobelpristagare
Född 29 juli 1905
Sverige Jönköping, Sverige
Död 18 september 1961 (56 år)
Flag of Northern Rhodesia-1939.svg Ndola, Nordrhodesia
Yrke/uppdrag Förenta nationernas generalsekreterare
Maka Ogift

Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld, född 29 juli 1905 i Jönköping, död 18 september 1961 nära Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia), var en svensk nationalekonom, ämbetsman, diplomat och författare. Han var FN:s generalsekreterare från 1953 till sin död. Vidare var han ledamot av Svenska Akademien från 1953 samt tilldelades postumt Nobels fredspris 1961.

Innehåll

Tidiga år

Dag Hammarskjöld föddes i Jönköping 1905, som son till dåvarande ecklesiastikminister Hjalmar Hammarskjöld och Agnes (född Almquist), som var dotter till chefen för kungliga fångvårdsstyrelsen Gustaf Fridolf Almquist. Denne var halvbror till författaren Carl Jonas Love Almqvist. Dag Hammarsköld var brorson till Carl Gustaf Hammarskjöld.

Fadern Hjalmar Hammarskjöld utnämndes strax efter Dag Hammarskjölds födelse till diplomat i Köpenhamn, och var från 1907 landshövding i Uppsala län. Hammarskjöld växte huvudsakligen upp på Uppsala slott och såg det som sitt barndomshem. Fadern var senare landets statsminister åren 1914-1917.

Redan som barn visade Hammarskjöld en intellektuell läggning, och samlade pressade växter, fjärilar och uppstoppade djur. På privatskolan Tomtebo, vid Villavägen 3 i Uppsala, började han skolan 1911 med Hildur Akselsson som lärare. Hon skrev i ett brev till hans mamma att det var en glädje att undervisa honom och att han hade mycket lätt att lära. År 1916 skrevs han in på Uppsala högre allmänna läroverk som var förlagd i Katedralskolan. Han tog studenten 1923 med åtta A och två a, och påbörjade därefter sin utbildning vid Uppsala universitet; han studerade först litteraturhistoria och poetik, filosofi samt franska, vilka ingick i hans fil.kand., därefter nationalekonomi och slutligen samhällsvetenskapliga ämnen och juridiska studier.

Dag Hammarskjöld blev fil.lic. vid Uppsala universitet 1928, jur.kand. där 1930, docent 1933 och fil.dr 1934 vid Stockholms högskola i nationalekonomi. När han 1933 försvarade sin avhandling Konjunkturspridningen: en teoretisk och historisk undersökning vid Socialinsitutet, bröt han som den förste svenske ekonom traditionen att vid händelsen bära frack.[1]

Karriär i Sverige

År 1930 blev Dag Hammarskjöld sekreterare i arbetslöshetsutredningen, och 1935-1941 sekreterare i Riksbanken, 1936-45 sekreterare i Finansdepartementet, och 1941 riksbanksfullmäktiges ordförande. Han hade även tidigt internationella uppdrag. 1948-53 ingick han i huvuddelegationen i OEEC och blev då för ett år vice ordförande i dess exekutiva kommission, och var 1950 ordförande för den svenska delegationen Uniscansamarbetet till 1953. År 1947 och året därpå deltog han i delegationen vid Pariskonferensen.

Hammarskjöld var även en framstående nationalekonom, som ingick i Stockholmsskolan med Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin, och var under en tid sakkunnig vid utrikesdepartementet i finansiella frågor. I egenskap av nationalekonom var han ledamot av nämnden för Konjunkturinstitutet från 1937 och elva år framåt. Han anses ha varit den som myntade uttrycket planekonomi. Han spelade en stor roll i utformandet av den svenska ekonomiska politiken under tiden i Sverige.

Hammarskjöld var kabinettssekreterare 1949 till 1951, och sedan konsultativt statsråd 1951-1953. Trots att Hammarskjöld ingick i flera socialdemokratiska regeringar gick han aldrig med i partiet. Ideologiskt menar Ernst Wigforss att han till en början var modern tory-demokrat. Hammarskjöld kunde sympatisera med den socialdemokratiska fördelningspolitiken och planhushållningen, var konservativt präglad i synen på den statliga byråkratin som skulle skydda människor mot särintressen och vårda gemensamma värden, och människosynen enligt Wigforss inte olik hans egen. Denna ideologiska blandning kunde enligt Wigforss även återfinnas inom partiet. Han höll såväl i politiken som kulturen en balans mellan gammalt och nytt, och "just det balanserade omdömet, jämvikten mellan olika sidor hos en stor naturlig begåvning" var Wigforss starkaste minne av Hammarskjöld från hans tid i regeringen. I ett brev till Wigforss 1950 med anledning av dennes memoarer, beskrev Hammarskjöld i stället skillnaden dem emellan som en generationsfråga: "Det som kanske slår mig starkast och som jag sett så klarast i våra diskussioner, är värdenas katastrofala förfall under det kvartssekel som skiljer oss. Utan att förfalla till dramatisering skulle jag vilja vid jämförelsen mellan den idédebatt jag upplevat och den du skildrar, likna den värdemiljö där den förra utspelats vid en bombad stad, där invånarna få vara glada att av ruinsplitter foga samman ett tillfälligt skydd utan tanke på sammanhang, plan eller permanens".[2]

När fadern avled 1953 valdes Dag Hammarskjöld till hans efterträdare på stol 17 i Svenska akademien. Att skönlitteraturen var en viktig källa för Hammarskjöld var uppenbart, då han gärna citerade favoritpoeter vid offentliga anföranden. Han kunde lika gärna analysera klassisk musik, franska impressionister och diskutera kristen teologi. Han hade även ett starkt intresse för naturliv, och var ordförande i Svenska Fjällklubben 1946-51. Hammarskjöld, trots att han varit Axel Hägerströms student, hade svårt att acceptera den ateism som utbredde sig under hans samtid, och var djupt intresserad av William James, Ernest Renan, Rudolf Otto, Carl Gustaf Jung och Martin Buber. Till denna sida av hans personlighet hörde det att han lät inreda att meditationsrum i FN-huset.[3]

Generalsekreterare i FN

Hammarskjöld utanför FN-byggnaden i New York.

Dag Hammarskjöld föreslogs 31 mars 1953 av säkerhetsrådet med 10 röster av 11 till FN:s generalsekreterare, den 7 april 1953 valdes han till posten av generalförsamlimgen med 57 röster av 60; efter fyra år omvaldes han 1957. Han hade vid tillträdandet vunnit anseende genom sitt arbete för OEEC, och posten hade blivit ledig då Sovjetunionen bojkottat företrädaren Trygve Lie. Faktum är att Dag Hammarskjöld var FN:s femte kandidat; då Sovjet vägrat godkänna de fyra tidigare kandidaterna föreslog Anthony Eden Hammarskjöld. Det var en överraskning för de flesta att Hammarskjöld fick posten, eftersom han var en lågmäld person som inte verkade göra några karriäranspråk. Företrädaren välkomnade honom med orden: "Dag Hammarskjöld, ni övertar världens omöjligaste jobb."

Hammarskjöld inledde sin tid som generalsekreterare med att få några amerikanska piloter som sedan Koreakriget suttit som fångar frisläppta från Kina; han sade själv att han fått frigivningen i födelsedagspresent av Kina 1955. Detta skedde efter att Hammarskjöld genomfört en större omorganisation inom kansliet, då han fick ett slut på tendenserna till McCarthyism som präglat företrädaren Lies ämbetstid, med USA-ledda rannsakningskommissioner och uppsägningar av personal. Han blev redan tidigt förknippad med "den tysta diplomatins strategi", om vilket han redogjorde för i sin årsrapport 1955. Bland de mera märkliga uppdragen han hade var 1960 då han lyckades övertala Fidel Castro att ta in på hotell i stället för att övernatta med sina mannar i FN:s trädgård i New York.[4]

Förvisso var Hammarskjölds tid som generalsekreterare präglad av djupgående konflikter i världspolitiken. I botten låg kalla kriget med dess motsättning mellan östblocket och västblocket, som spred sin oroshärd över jorden. Detta påverkade utvecklingen i Suezkrisen, Laos, Algeriet, och spelade en än mer avgörande roll i Tyskland vars militära förhållanden utreddes, i revolutionen i Irak när kung Faisal II av Irak mördades vid republikens utropande 1958, att Fidel Castro tog makten i Kuba 1959, Kongokrisen, och det blodiga upproret i Ungern 1956. Han var framgångsrik i Suezkrisen, då han under stor tidspress lyckades bilda en särskild fredsstyrka med trupper från neutrala länder, men i Ungern fick han erkänna ett misslyckande. När Kofi Annan höll sitt berömda Dag Hammarskjöld-tal i Uppsala i september 2001 konstaterade han att den politiska kontexten visserligen förändrats, men att det FN som Hammarskjöld varit med och utformat ännu hade lika svåra frågor att handskas med.

Vid Kongokrisen spelade kalla kriget en avgörande roll: Patrice Lumumba sökte Sovjets stöd, och utbrytarstaten Katanga under Moise Tshombe sökte västblockets. Då Lumumba mördades i januari 1961 höll Sovjet Hammarskjöld ansvarig för dådet; senare har det visat sig att det egentligen var Tshombe men Sovjet förklarade officiellt posten som generalsekreterare som vakant. Vid flera tillfällen efter 1957, då Hammarskjöld blev enhälligt omvald, försökte Sovjet få Hammarskjöld avsatt, för påstådda sympatier med västblocket. Hösten 1960 tilltog kritiken och Nikita Chrusjtjov krävde i generalförsamlingen att generalsekreteraren skulle bytas ut mot en trojka, detta då han menade att Hammarskjöld "missbrukat rättvisans principer" i Kongo.[5] Hammarskjölds svarsanförande brukar ses som höjdpunkten på hans karriär, då han förklarade att det inte var stormakter som Sovjet som han företrädde, utan FN:s organisation framför allt fanns för de andra staterna. Hammarskjöld fortsatte: "Det är mycket lätt att avgå; det är inte lika lätt att stanna. Det är mycket lätt att böja sig för stormakternas önskemål; det är en annan sak att göra motstånd" och fick stående ovationer av alla i generalförsamlingen, utom den sovjetiska delegationen.[6] Hösten därpå gick det så långt som till en företroendeomröstning där Hammarskjöld fick ett oerhört stöd, med 83 stater för honom. Några länder i västblocket röstade dock blankt, då de ansåg att Hammarskjöld svikit dem, och några länder i östblocket röstade emot honom. Därmed hade dock samtidigt Chrusjtjov lyckats splittra FN, eftersom Hammarskjölds stöd minskat sedan omvalet.[7]

En av Hammarskjölds insatser var att anordna två konferenser i Genève för nedrustning av atomvapen.

Genom en nytolkning av FN-stadgans artikel 99, kom han att stärka generalsekreterarens ställning och öka sina befogenheter. Därmed kunde han själv ingripa när det uppstod dödlägen på grund av att stormakterna lade in sina veton i Säkerhetsrådet, och ta initiativ med egna möten med olika länders respektive statschefer vid konflikter.

Hammarskjölds död

Hjalmar Hammarskjölds familjegrav på Uppsala gamla kyrkogård.
Dag Hammaskjölds gravsten på Uppsala gamla kyrkogård.
Dag Hammarskjöld center, Uppsala

Natten mellan den 17 och 18 september 1961, var Dag Hammarskjöld på väg till ett möte med Tshombe i Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Planet var en DC 6:a med svensk besättning från Malmö, och Hammarskjöld hade sällskap med 15 personer från FN varav 8 svenskar. Med på planet fanns även Sture Linnér, Hammarskjölds närmaste man, men innan planet startade sa Hammarskjöld att det vore ett misstag om de båda reste tillsammans, så Linnér steg ur planet. En mil från landningsbanan havererade planet, och endast en person överlevde, den amerikanske sergeanten Harold Julian som var medlem av FN:s säkerhetstjänst men han avled i sviterna av olyckan kort därefter. Planet uppgavs i svenska nyheter ha blivit nedskjutet av ett katangesiskt plan.

Hammarskjölds kvarlevor flögs till Sverige, och han fick en TV-sänd statsbegravning i Uppsala domkyrka. Han gravsattes i familjegraven på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Den 16 oktober 1961 tillsatte FN en undersökningskommission för att utreda orsaken till olyckan. De teorier kommissionen testade var bland andra sabotage, flygangrepp, tekniska fel på planet, och den mänskliga faktorn. Rapporten lades fram 2 maj 1962, och den fastslog att de inte kunde finna bevis för någon teori men att de heller inte kunnat avfärda någon av dem. [8] Trots misstankarna om att FNs generalsekreterare Hammarskjöld blivit mördad, har frågan stora frågetecken. Frågan huruvida det var ett mord är fortfarande oklar, och i så fall vilka som skulle ha legat bakom är en gåta. Enligt en undersökning som Utrikesdepartementet lät göra under början av 1990-talet, verkar det mesta tyda på att piloten felbedömt höjden och flugit in i skogen. Sedan dess har andra uppgifter lagts fram, bland annat av en säkerhetskommission i Sydafrika som under slutet av 1990-talet påstod att det fanns uppgifter om att Dag Hammarskjöld blivit mördad.

Efter Dag Hammarskjölds bortgång

Vid Dag Hammarskjölds död fann man med ett brev till kabinettsekreterare Leif Belfrage en lösbladspärm med titeln Vägmärken. Det var en samling maximer och fria verser; fastän själv kallade Hammarskjöld samlingen för en dagbok, eller vitbok, "rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud". Vägmärken har blivit utgivet flera gånger. Texterna handlar trots hans egen beskrivning inte alls om vardagliga händelser, utan är små notiser om onämnda människor, om Gud, moral och livsinsikter.

Bland Hammarskjölds maximer bemärks denna:

Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare – den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning – ditt öde – är HÄR och NU.

Just de teologiska aspekterna av fenomenet Hammarskjöld har varit ett bärande tema i det sentida intresse detta har ägnats av bland annat Mats Svegfors, som i sin bok Dag Hammarskjöld - den förste moderne svensken bland annat reder ut begreppen kring den medeltida tyska religionsmysticism, som var en viktig inspirationskälla för Hammarskjöld. Hammarskjölds översättning av Martin Buber är ett annat signum på samma karaktärsdrag.

En bok av Rolf H. Lindholm - Huvudlinjer i Dag Hammarskjölds Vägmärken - underlättar förståelsen av verket.

Hammarskjöld, som förblev ogift och saknade arvingar, testamenterade sin gård Backåkra i Skåne till Svenska Turistföreningen. Gården hade han köpt 1955, och låtit rusta upp enligt egna detaljerade beskrivningar.

Hammarskjöld tilldelades Nobels fredspris 1961 postumt. Året därefter bildades Dag Hammarskjöldfonden. Dag Hammarskjöldsstiftelsen bildades 1982 för att verka för globala fredsfrågor. 2005 utropades till Dag Hammarskjölds år av regeringen och Svenska FN-förbundet för att uppmärksamma hundraårsminnet av hans födelse.

Kuriosa

Tåget Y32 1408 som trafikerar Krösatågen i Småland och Halland, har fått namnet Dag Hammarskjöld.

Se även: Dag Hammarskjölds väg

Bibliografi

  • Vägmärken, postumt
  • Att föra världens talan : tal och uttalanden
  • Dag Hammarskjölds Uppsala : med Slottsbacken
  • Ungdomsårens vittnesbörd : brev och uppteckningar 1925-1931
  • The poet and the diplomat : the correspondence of Dag Hammarskjöld and Alexis Léger
  • Correspondance 1955-1961
  • "Är detta icke vänskapens innersta väsen" : tre brev till Rutger Moll
  • The international civil servant in law and in fact : a lecture
  • Inflationsfrågan i Sverige. : Foredrag i Nationalökonomisk Forening den 16. Februar 1943.
  • Svensk natur : en antologi (som redaktör)
  • Together in our concern, our hopes, and our determination.
  • Sveriges internationella kreditgivning åren 1944 och 1945. (1945)
  • Svenska finansproblem. (1941)
  • Sweden's international credit accomodation in 1944 and 1945. (1946)
  • Från Bretton Woods till "full employment". (1945)
  • Hjalmar Hammarskjöld : inträdestal i Svenska akademien (1954)
  • The United Nations : an apparaisal (1956)
  • The Linnaeus tradition and our time (1957)
  • Kring Linnéminnet : direktörstal vid Svenska akademiens högtidssammankomst den 20 december 1957
  • Politik och ideologi (1952)
  • Levande bygd (medverkan)
  • Arbetslöshetsutredningens betänkande, SOU 1933:29
  • Konjunkturspridningen : en teoretisk och historisk undersökning (diss. 1933)

Därtill har flera offentliga anföranden och rapporter från FN utgivits.

Referenser

Källor

Sök efter mer information om Dag Hammarskjöld på Wikipedias systerprojekt:
Wiktionary-logo-sv.png Ordbok & definitioner från Wiktionary
Wikibooks-logo.svg Böcker från Wikibooks
Wikiquote-logo.svg Citat från Wikiquote
Wikisource-logo.svg Orginalverk från Wikisource
Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: delegate failed `"rsvg-convert" -o "%o" "%i"' @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1065.
convert: unable to open image `/tmp/magick-2BnskTxU': No such file or directory @ error/blob.c/OpenBlob/2641.
convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285.
convert: unable to open file `/tmp/magick-2BnskTxU': No such file or directory @ error/constitute.c/ReadImage/583.
Bilder & media från Commons
Wikinews-logo.svg Nyhetsartiklar från Wikinews

Noter

  1. Henrik Klackenberg, "Hågkomster", Dag Hammarskjöld : En minnesbok, Bonniers 1961, s.40
  2. Ernst Wigforss, "Hågkomster", Dag Hammarskjöld : En minnesbok, Bonniers 1961, s.99
  3. Henrik Klackenberg, "Hågkomster", Dag Hammarskjöld : En minnesbok, Bonniers 1961, s.58f
  4. FN - Globalt uppdrag, s.130
  5. FN - Globalt uppdrag, s.130f
  6. ibid; Petrén, s.198
  7. Dag Hammarskjöld : En minnesbok, del 4, s.150f
  8. FN - Globalt uppdrag, red. Lars Eriksson, s. 135

Se även

Externa länkar


Företrädare:
Hans Gustaf Beck-Friis
Kabinettssekreterare
1949–1951
Efterträdare:
Arne S Lundberg
Företrädare:
'
Sveriges konsultativa statsråd
utrikeshandelsminister

1951–1953
Efterträdare:
Ulla Lindström
bistånds -och invandrarminister
Företrädare:
Trygve Lie
Förenta nationernas generalsekreterare
1953–1961
Efterträdare:
U Thant
Företrädare:
Hjalmar Hammarskjöld
Svenska Akademien,
Stol nr 17

1954-1961
Efterträdare:
Erik Lindegren


Personliga verktyg