Fidel Castro

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Fidel Castro
Fidel Castro
Ämbetsperiod(er):
16 februari 1959-

2 december 1976 (premiärminister)
2 december 1976-

24 februari 2008 (president)
Företrädare: José Miró Cardona (prem.)
Osvaldo Dorticós Torrado (pres.)
Efterträdare: Raúl Castro (pres.)
Födelsedatum: 13 augusti 1926
Födelseplats: Birán, Holguín-provinsen, Kuba
Maka: 1: Mirta Diaz-Balart

2: Dalia Soto del Valle
Politiskt parti: Kubas kommunistiska parti

Fidel Alejandro Castro Ruz, född 13 augusti 1926 eller 1927[1] i Birán, Holguín-provinsen, Kuba, var Kubas ledare mellan 1959 och 2008.

Castro tog makten 1959 efter ett inbördeskrig mot den dåvarande presidenten, Batista. Hans formella maktställning utövades 1959-1976 genom ämbetet premiärminister, sedan 1965 förste sekreterare i Kubas kommunistiska parti och 1976–2008 även president. År 2006 var Castro den politiske ledare i världen som suttit längst vid makten i ett land.

Castro, som kom från en bättre bemedlad familj, lyckades ta en juridisk examen som privatist på bara två och ett halvt år. Tillsammans med bland andra sin bror Raúl Castro och argentinaren Che Guevara grundade Castro gerillarörelsen 26 juli-rörelsen. Efter några års kamp i Sierra Maestra på östra Kuba störtade gerillarörelsen presidenten Fulgencio Batista, vilket inledde den kubanska revolutionen.[2]

Han stödde Sovjetunionens invasioner av Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979.[1] 1983, till följd av pågående reformer i Sovjetunionen, drog sovjetledaren Jurij Andropov in militära säkerhetsgarantier till ön, och Kuba vidtalades att sköta sitt eget försvar,[3] och efter Sovjetunionens och östblockets upplösning upphörde det ekonomiska stödet till Kuba helt, av Boris Jeltsin[3] liksom av de nya icke-kommunistiska regeringarna i Mellan- och Östeuropa.

Castros regering har ofta framhållits som ett exempel av latinamerikanska men också västerländska vänsterintellektuella som välordnat med utbyggda sociala rättigheter för landets breda lager, bland annat gratis utbildning och sjukvård. Kritik har dock riktats mot att denna samhällsservice införts och utbyggts på helt odemokratisk väg, att den kubanska socialvården var förhållandevis hög redan 1959, att den ekonomiska situationen försämrats kraftigt under Castros tid vid makten samt att dessa ofta framhållna rättigheter systematiskt förnekas de som motsätter sig regimens politik.

Uppskattningsvis 7 000 anhängare till den föregående regimen ska ha mördats i samband med revolutionen, och vissa historiker placerar antalet mördade och försvunna under Castros tid vid makten till 75 000, inräknat tusentals flyktingar som drunknat under försök att fly till fastlandet. Senast våren 2003 greps sammanlagt 75 anhängare av den USA-finansierade, underjordiska subversiva rörelsen och dömdes summariskt till sammanlagt 1 456 år i fängelse (se Kubavåren).[4]

Innehåll

Biografi

Tidigt liv

Castro föddes den 13 augusti, men det är inte säkert om det var år 1926 eller 1927. Han föddes i en förmögen familj och inledde sitt politiska engagemang under universitetstiden.[1] Efter Fulgencio Batistas statskupp 1952 ansåg han att en väpnad kamp för förbättrade levnadsvillkor var nödvändig.[1] Den 26 juli 1953 angrep han och några hundra kamrater således kasernen Moncada i Santiago de Cuba. Försöket att ta makten misslyckades den här gången och många av upprorsmännen dödades.

Gerillakriget 1955-1959

Efter två år i fängelse (Castro släpptes 1955)[1] och flera år som revolutionär var det nu tid att ta sig an Kuba. Fidel Castro och en styrka ursprungligen på sammanlagt 80 man, inklusive honom själv och Ernesto 'Che' Guevara, färdades med båt i december 1956 från ett utbildningsläger i Mexiko till Kuba i fartyget Granma. Då de anlände väntade polisen på dem, och bara 12 man lyckades levande undkomma till Sierra Maestra för att där bilda kärnan i en gerillarörelse.[5]

Fidel Castro 1959

I en intervju med New York Times under sin tid som gerillaledare bedyrade Castro att hans mål inte var att själv gripa makten utan endast att återge Kuba dess konstitution. Under denna tid hade Castro ett starkt stöd bland stora delar av Kubas befolkning, som såg positivt på att byta ut Batistas korrupta styre.

Efter att regeringen Batista fallit 1959 påstod Castro att han var emot klasskampen och diktatur, och skulle göra sig av med alla kommunister. [6] Hans ledstjärna var José Martí (en kubansk rebell från 1800-talet) och inte Marx, Engels eller Lenin.[7] Castro kom på kollisionskurs med USA:s president Eisenhower när han talade om Kubas revolution som den första i vår Amerika och utmanade USA:s dominans i området. Stöd från utlandet för mindre kontrarevolutionära uppror spädde på schismen och Castro intog mer anti-amerikansk ståndpunkt. USA:s inställning blev negativ efter att amerikanska egendomar på Kuba förstatligats. Castro tog över Kubas kommunispartiet och ersatte dess ledande veteraner. Castro tog titeln Máximo Líder. En sovjetdelegation anlände 1960 till Havana och det sovjetiska inflytandet började göra sig tydligt. Snart började Castro kalla sig kommunist. CIA-organiserade och misslyckade invasionsförsöket av exilkubaner vid Grisbukten (1961) öppnade för Kuba som en kommunistisk stat med band till Sovjetunionen.[8]

Castro utropade en socialistisk stat och införde ett kommunistiskt enpartivälde.[9]

Kalla kriget

Amerikanska bolag meddelade att de kände sig hotade och antydde att Castro bröt mot internationell lag när han ville genomföra förstatligandet av privatägda egendomar. Utrikesdepartementet i USA visade också de sitt missnöje men nationaliseringen genomfördes ändå. Castro angrep USA genom att hävda att de tillät och uppmuntrade dessa bombflygningar. Internationellt och på Kuba vann Castro en propagandaseger då han visade hur USA inte lyfte ett finger för att förhindra flygbombningarna över Kuba.

Från att från början ha varit svagt positiv till Castro övergick inställningen i USA först till en period av likgiltighet över vad som hände på Kuba. Senare började USA vidta åtgärder som skulle hindra utvecklingen av den nya, fientliga staten. USA inledde sin embargopolitik och försökte fälla Kuba genom ekonomiska sanktioner. Politiken gick ut på att all export till Kuba skulle stoppas, och två år senare, 1962, även all import från Kuba.

Den ekonomiska utvecklingen blev svår för Kuba, men knappast överraskande. Kuba var tvunget att söka hjälp från annat håll. Valet föll på den andra stora supermakten vid den här tiden: Sovjetunionen.

Kubas handel som tidigare helt hade dominerats av USA bytte nu tyngdpunkt. På en kort tid flyttades landets handel över till Sovjetunionen och Kina. Sovjets avtal gick ut på att de köpte en viss mängd socker och andra kubanska exportvaror till ett pris som översteg världsmarknadspriset samt exporterade olika varor som Kuba behövde till ett pris under världsmarknadspriset. Detta avtal var på femårsbasis och innebar en ekonomisk uppoffring för Sovjetunionen. Bevekelsegrunden var att Kuba utgjorde en strategiskt viktig punkt för Sovjet i kalla Kriget. Denna framtvingade utveckling medförde att Kuba började föra en allt starkare kommunistisk politik.

Mordförsök på Castro

I Fabian Escalantes bok 638 Ways to Kill Fidel Castro : The Basis of a New Channel Four UK Documentary (publicerad i september 2006)[10] hävdar författaren att CIA har planerat och/eller utfört 638 mordförsök på kommunistledaren, och då räknas inte försöken att störta hans regering med (varav det mest kända är invasionsförsöket vid Grisbukten).[11] Fidel Castro själv har uppgett siffran 734. Denna siffra är den som anges i den svenske Kubakännaren Thomas Gustafssons bok Kuba (publicerad i oktober 2006 på Carlsson Bokförlag).

I juni 2007 offentliggjorde CIA hundratals hemligstämplade dokument som internt kallas Familjejuvelerna och som innehåller information om organisationens olagliga operationer. Där beskrivs bland annat hur CIA i september 1960 anlitade maffiamännen Johnny Roselli, Sam Giancana och Santos Trafficante för att mörda den kubanske ledaren. Giftpiller levererades till en kontaktperson på Kuba, Juan Orta, som maffian hade en hållhake på, men efter flera veckors försök att förgifta Castro fick Orta kalla fötter och avsade sig uppgiften. Orta föreslog en annan person, som också gjorde ett antal misslyckade försök. Uppdraget gick sedan vidare till en av ledarna för Kubas exiljunta, Anthony Verona, men det avbröts strax efter det misslyckade invasionsförsöket vid Grisbukten, och giftpillren lämnades tillbaka till CIA.[12][13][14]

Efter Kalla kriget

Vad varje svensk bör veta skriver om Castro såhär - citat - "Efter Sovjets fall förlorade Castro både sin roll i världen och möjligheterna att med stöd utifrån upprätthålla sin tidigare ganska välmående diktatur"[15] När Bill Clinton blev USA-president 1994 försökte han mildra något de ansträngda relationerna med Kuba och fyra år senare välkomnades expresidenten Jimmy Carter av Castro på ön.[3] Vid påven Johannes Paulus II:s besök på Kuba 1998 skedde ett visst närmande till den katolska kyrkan.[3]

Den 31 juli 2006 överlämnade Castro tillfälligt ansvaret för landets styre till vicepresidenten Raúl Castro på grund av sjukdom efter hemkomsten från en längre rundresa i Latinamerika. Orsaken sades vara att Castro skulle genomgå en tarmoperation. Den 19 februari 2008 meddelade Castro att han inte tänker ställa upp som presidentkandidat efter valet samma år.


Företrädare:
José Miró Cardona		 Kubas premiärminister
1959-1976		 Efterträdare:
Posten avskaffad
Företrädare:
Osvaldo Dorticós Torrado		 Kubas president
1976-2008		 Efterträdare:
Raul Castro
Företrädare:
Fulgencio Batista		 Kubas ledare
1959-		 Efterträdare:
Innehåller fortfarande makten


Se även

Referenser

Källor och litteratur

Noter

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Uppslagsordet Castro, Fidel från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-02-19.
  2. ↑ "Den kubanska revolutionen förknippas med framför allt de satsningar som gjorts på det sociala området. Bl.a. ledde en omfattande jordreform på 1960-talet till att levnadsvillkoren på den starkt eftersatta landsbygden förbättrades." Uppslagsordet Cuba->Sociala förhållanden från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-02-19.
  3. ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 Robert Service Comrades s.350, s.352
  4. ↑ Illustrerad världshistoria, Bokia, Latinamerika - sidan 647
  5. ↑ Bonniers Världshistoria, Förstelektor Ole Kristian Grimnes, band 18, Mot avgrunden/Kongo och Kuba, sidan 238
  6. ↑ R. Lopéz-Fresquiet 14 Months with Castro s.24-25
  7. ↑ F. Castro Humanismo. Revista de un capitán rebelde Havana 1959, s.329-337
  8. ↑ Robert Service Comrades. Communism: A World History s.343-346
  9. ↑ Illustrerad världshistoria, Bokia, Latinamerika - sidan 647
  10. ↑ Fabian Escalante - "638 Ways to Kill Fidel Castro : The Basis of a New Channel Four UK Documentary", 2006
  11. ↑ Guardian: What happens after Fidel Castro?, 2006-08-02
  12. ↑ "Mordförsök på Castro inte längre hemligt", sr.se;
  13. ↑ "Maffian skulle mörda Castro åt CIA", svd.se;
  14. ↑ "Subject: Johnny Roselli" Noia 64 mimetypes pdf.png PDF, tillgängligt via BBC.
  15. ↑ Vad varje svensk bör veta, BonnierAlba, Uppslagsordet Castro, Fidel - sidan 16

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Fidel_Castro"
Personliga verktyg