Kubakrisen
Från Rilpedia
Kubakrisen betecknar de dagar i oktober 1962 då supermakterna USA och Sovjetunionen stod på randen till kärnvapenkrig efter att Sovjet placerat kärnvapenbaser på Kuba.
Innehåll |
Bakgrund
Det är viktigt att veta att anledningen till att de händelser som beskrevs ovan kunde resultera i en så allvarlig situation inte enbart ligger i själva händelserna i direkt anslutning till krisen. Ända sedan andra världskrigets slut hade det pågått en kylig och spänd maktkamp mellan Sovjetunionen och de allierade (främst USA och England, senare övervägande USA) som i sin början kretsade kring hur efterkrigstidens Europa skulle hanteras. Mest påtagligt var detta i Berlin, som hade delats i Östberlin under sovjetiskt inflytande respektive Västberlin under allierat inflytande. Båda sidorna hade stor militär närvaro och här inleddes det Kalla kriget, som slutligen ledde till utspel som bland annat Kubakrisen och Vietnamkriget.
1952 tog Fulgencio Batista makten i Kuba efter en militärkupp. Han hade då redan varit president i Kuba under perioden 1940-44. Batista var en diktatorisk ledare och det rådde nolltolerans för kritik mot staten.
Kommunistpartiet med Fidel Castro i ledningen tog makten på Kuba 1959 efter en resning mot Fulgenico Batista. I samband med maktövertagandet nationaliserade Fidel Castro alla amerikanska företag och näringar inom Kuba utan att betala någon ersättning till ägarna. USA bröt som svar på detta all handel med landet. Ernesto (Che) Guevara med hjälp av Fidel Castro skaffade sig då istället förbindelser med Sovjetunionen och Kuba och Sovjetunionen inledde ett samarbete. Bland annat på grund av detta kom USA senare att genomföra ett invasionsförsök med hjälp av underrättelsetjänsten CIA. Man utbildade kubaner i exil militärt för att de skulle kunna sättas in istället för amerikansk militär. Invasionen skedde i Grisbukten, men misslyckades.
Händelserna
Efter USA:s attack sökte Castro även militär hjälp från Sovjetunionen. Den 14 oktober 1962, flög amerikanska spaningsflygplan över Kuba och tog flygbilder där det visade sig att Sovjetunionen höll på att bygga baser för kärnvapenbärande raketer. Om de färdigställdes, analyserna sade att vissa kunde vara avfyrningsklara efter 10 dagar[1], skulle det innebära att Sovjetunionen skulle få räckvidd över stora delar av den Nordamerikanska kontinenten, något som amerikanerna ville förhindra. Länge var ett flyganfall följt av ytterligare en invasion ett alternativ som låg nära till hands, men man fruktade motåtgärder som snabbt kunde leda till ett fullskaligt krig. USA trodde att om de ingrep militärt skulle Sovjetunionens första motåtgärd ske i Berlin, och att upptrappningen därefter snabbt skulle leda till ett kärnvapenkrig. Detta satte igång en 13 dagar lång diplomatisk konflikt mellan USA och Sovjetunionen som flera gånger höll på att eskalera.
Inom den amerikanska regeringen fanns det många militärer i höga positioner som var mycket positiva till ett militärt ingrepp och friskt drev på ett sådant. Men den amerikanske presidenten John F. Kennedy valde, efter planering med sitt säkerhetsråd, att istället blockera all sjöfart till Kuba så att sovjetiska fartyg inte kunde föra in mer utrustning och färdigställa samtliga raketramper. Då en blockad är en krigshandling valde USA, efter att ha diskuterat frågan med OAS (Organisation of American States), att istället att kalla handlingarna för en karantän. Denna plan offentliggjordes tillsammans med faktumet om sovjetiska mediumdistansrobotar på Kuba i ett direktsänt TV-tal, den 22:a oktober och karantänen kom att träda i kraft den 24:e oktober.
26 oktober så orsakade svensken Nils Carlsson, kapten på fraktfartyget Coolangatta, uppståndelse hos amerikanerna. Carlsson hade skeppat ut från Sankt Petersburgs hamn och var på väg till Havanna med sill och potatis. En amerikansk jagare satte efter Coolangatta, men Carlsson ignorerade jagarens order om inspektion och fortsatte vidare. USA:s försvarsminister Robert McNamara larmade som i sin tur kontaktade John F. Kennedy som gav Coolangatta fri passage.[2]
När de sovjetiska fartygen som var på väg mot Kuba nådde karantängränsen var läget extremt spänt och ett krig var mycket nära. Under dessa dagar höll hela världen andan. De sovjetiska fartygen vände dock och återvände till Sovjetunionen.
Men krisen var inte över ännu. USA trodde att vissa av raketramperna redan var färdigställda så hotet kvarstod. Det världspolitiska läget var nu också så spänt att någon öppen lösning inte fanns. Men efter en trevare från den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjov slöts ett avtal att ramperna skulle monteras ned under förutsättning att USA lovade att aldrig militärt angripa Kuba. Vidare begärde Chrusjtjov att Jupitermissilerna utplacerade i Turkiet skulle nedmonteras, så blev emellertid aldrig fallet.
Efterspel
I augusti 1963 ingick länderna ett avtal om att inte göra några kärnvapenprov i området, och för att förhindra framtida missförstånd och förhastade beslut upprättades den heta linjen mellan stormakterna.
Trots att man lovat att inte angripa Kuba militärt igen var relationen mellan USA och Kuba mycket kylig, vilket bland annat inneburit att USA sanktionerat Kuba mycket hårt ända sedan krisen. På Kuba kallas händelsen för Oktoberkrisen. Av vissa bedömare anses Kubakrisen vara en av orsakerna till att Chrusjtjov senare avsattes.
Referenser
Noter
- ↑ Kumm, Björn: Kalla Kriget, Historiska Media, Falun 2006, 2, sid. 243. ISBN 978-91-88930-93-4.
- ↑ Kumm, Björn: Kalla Kriget, Historiska Media, Falun 2006, 2, sid. 244. ISBN 978-91-88930-93-4.
Kosta Thodis (1993)
Litteratur
- Allison, Graham and Zelikow, P. Essence of Decision: Explaining the Cuban Missile Crisis; New York: Longman, 1999, anses av statsvetare och historiker vara en av de bästa analyser som gjorts av Kubakrisen.
- Gustafsson, Thomas: Kuba, Carlsson Bokförlag, Stockholm 2006. ISBN 91-7203-789-X. innehåller en rejäl genomgång av krisens förlopp.
- Filmen Tretton dagar ger en skildring av krisen från Vita Husets perspektiv. Den bygger på en bok med samma namn, skriven av president Kennedys rådgivare Kenny O'Donnell.
