Inbördeskriget i Grekland

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Inbördeskriget i Grekland
Gr-map.png
Karta över Grekland.
Datum december 1944 - 16 oktober 1949
Plats Grekland
Utfall Seger för kung Paul av Grekland och regeringen.
Stridande
Flag of Greece (1828-1978).svg Grekiska armén
Mall:Landsdata Storbritannien Storbritannien
Hammer and sickle.svg Greklands kommunistparti (ELAS)
Befälhavare
Flag of Greece (1828-1978).svg Alexandros Papagos
Flag of Greece (1828-1978).svg Thrasyvoulos Tsakalotos
Hammer and sickle.svg Markos Vafiadis
Hammer and sickle.svg Nikos Zachariadis
Styrka
150 000 man 50 000 man
Förluster
14 000 stupade
30 000 sårade eller försvunna
25 000 stupade

Inbördeskriget i Grekland (grekiska: Ελληνικός εμφύλιος πόλεμος) utkämpades mellan åren 1946 och 1949, och var det första fallet av ett kommunistiskt gerillakrig under efterkrigstiden. Segern för Greklands kung Paul:s och den grekiska regeringens antikommunistiska armé ledde till att Grekland 1952 blev medlem av NATO, och bidrog till att kalla krigets ideologiska maktbalans fastställdes för Egeiska havets del.

Inbördeskrigets ena part var den huvudsakligen konservativa och centristiska civilbefolkningen, och den reguljära armén under kungen och regeringen, stödd av USA och Storbritannien. Den andra parten var huvudsakligen grekiska kommunister, och nyckelpersoner från den största antifascistiska motståndsrörelsen (ELAS), under ledning av Greklands kommunistparti (KKE).

Krigets förfas ägde rum 1942-1944. Motståndsrörelsens vänster- och högerflyglar kämpade inbördes mot varandra om ledningen över den Grekiska motståndsrörelsen. Under den andra fasen (1944) konfronterades de segrande kommunisterna, vilka kontrollerade större delen av Grekland, med den återvändande exilregeringen under Georgios Papandreou, som hade bildats med hjälp av de allierade i Kairo. I en tredje fas (1946-1949) stred en regeringskoalision med höger- och centerpartier, som valts under abnorma förhållanden, mot beväpnade styrkor som leddes av Greklands kommunistparti. Fastän kommunistpartiets inblandning var känd i hela världen, fortfor partiet att vara lagligt till 1948, och fortsatte att organisera attacker från sitt kontor i Aten tills proskriptionen. Vändpunkten i kriget inträffade 1949, när Alexandros Papagos blev överbefälhavare över den reguljära armén, och i oktober samma år tvingades gerillan att kapitulera.

Under konflikten försökte grannländer att göra territoriella anspråk på Grekland. Många medlemmar av ELAS var slavisktalande makedonier från norra Grekland, vilka grundade Nationella frihetsfronen (NOF) 1944, med stöd av den jugoslaviske ledaren Tito som hade planer för grekiska Makedonien. KKE var mycket positivt inställda till tanken om att bilda "Den socialistiska republiken Makedonien", som skulle omfatta grekiska Makedonien. Senare blev ELAS och SNOF oense om politiska frågor, och splittrades.

Inbördeskriget efterlämnade ett arv av politisk polarisering i Grekland, och medföljande instabilitet; som en följd av detta ingick Grekland en allians med USA och blev medlem av NATO, medan relationerna med de Sovjet-allierade grannländerna i norr blev ansträngda.

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från en annan språkversion av Wikipedia.
Personliga verktyg