Rymdkapplöpningen
Från Rilpedia
Rymdkapplöpningen, engelska: Space Race, var en informell kapplöpning mellan USA och Sovjetunionen som kan sägas ha varat ungefär från 1957 till 1975. Rymdkapplöpingen innebar åtgärder från båda länderna att upptäcka rymden med satelliter, att sända människor ut i rymden och att landa på månen.
Kapplöpningen startade på allvar den 4 oktober 1957. Då skickade Sovjetunionen upp sin första rymdfarkost Sputnik 1 och rymdkapplöpningen mellan Sovjet och USA var i full gång. USA fick bråttom. På snabba tre månader hann de rita, bygga och skicka upp sin första rymdfarkost, Explorer 1. Men, till USA:s stora förtret, hann Sovjetunionen skicka upp en rymdfarkost till, Sputnik 2, som dessutom hade hunden Lajka ombord. 1960 sköt man upp en konstgjord "kosmonautdocka" i Sputnik 4, men det var det bara en docka, och färden misslyckades. Den 17 juli 1975 dockade för första gången USA:s och Sovjetunionens rymdfarkoster.
Själva planeringen inför rymdprogrammet hade börjat långt tidigare. Sovjetunionen hade 1949 börjat undersöka hur levande organismer skulle klara en rymdresa. Mellan 1949 och 1952 sköt man upp raketer med hundar till en höjd av 100 km. Det forskades i vad som hände när hundarna befann sig i tyngdlöst tillstånd. Även USA hade gjort en del experiment, till exempel X-serien. Redan 1952 hade USA skjutit upp apor och vita möss till en höjd av 130 km. ESA, Japan, Folkrepubliken Kina, Indien och Israel har också skjutit upp satelliter. Under 2000-talet har även Kina skjutit upp människor i rymden.
Sputnik, Vostok, Voschod och Sojuz tillhör Sovjetunionens rymdprogram, de övriga tillhör USA:s.
Innehåll |
Bakgrund
Tidig militär påverkan
Raketer har intresserat forskare och amatörer i mer än 2 100 år. Kineserna använde dessa som vapen redan under 1000-talet. Under 1880-talet lade rymdfartspionjären Konstantin Tsiolkovskij fram en teoretisk basis för rymdraket med flytande drivmedel, men det var inte förrän 1926 amerikanen Robert Hutchings Goddard designade den första brukbara raketen.
Goddard arbetade i hemlighet eftersom den vetenskapliga miljön, allmänheten och media skulle försvåra arbetet. Det dröjde ett krig innan hans arbete nådde fram till allmänheten.
Tyska bidrag
Under mitten av 1920-talet började tyska forskare att experimentera med raketer med flytande drivmedel. Raketerna hade relativt god höjd och räckvidd, och 1932 fattade Riksvärnet (föregångare till Wehrmacht) intresse. De ville använda raketer som artilleri med stor räckvidd. Wernher von Braun var en av forskarna som var med om att ge vapen till Nazityskland under andra världskriget. Von Braun baserade sig mycket på Robert Goddards forskning. Han förberedde raketerna, och 1942 blev A-4-raketen det första utkastet klart som nådde ut till allmänheten. 1943 påbörjades produktionen med efterföljaren, V-2. Detta var en raket med en radie på 300 kilometer och ett förråd med 1 000 kilo sprängämne. Tyskland avfyrade tusentals raketer mot de allierade, men fler slavarbetare dog under produktionen än vid angrepp.
I krigets slutfas försökte amerikanska, brittiska och sovjetiska trupper få tysk teknologi och arbetskraft från vapenprogrammets huvudkvarter i Peenemünde. Amerikanerna var de som lyckades bäst i jakten och under Operation Paperclip tog de med sig flera forskare till USA. Flera av forskarna (inkluderat Von Braun), var medlemmar av Nazistpartiet, men detta tystades ner.
Efterkrigstidens forskare använde raketer och Von Brauns expertis för att utforska bland annat atmosfären och kosmisk strålning.
Kalla kriget, rymdkapplöpningens rötter
I andra världskrigets efterspel drabbade USA och Sovjetunionen ihop i det kalla kriget med mycket spionage och propaganda. Rymdutforskning och satellitteknologi kunde stötta kriget på bägge sidor. Spionsatelliter kunde ta bilder på fienden, och rymdfarten kunde användas som propaganda för att demonstrera vetenskapliga framsteg och militär potential. Samma raketer som kunde träffa en specifik plats på månen, kunde också träffa en specifik stad hos fienden med en atombomb. Många av framstegen kunde likaväl användas i militära vapen som interkontinentala ballistiska missiler.
Rymdkapplöpningen användes som ett demonstrationsfönster för att visa ekonomiska och teknologiska framsteg under egen ideologi.
De två supermakterna arbetade intensivt för att leda forskningen, utan att egentligen veta vem som skulle få genombrott först. De hade båda utgjort grunden för rymdkapplöpningen, och väntade bara på startskottet.
Satelliter startar kapplöpningen
Sputnik
Den 4 oktober 1957 skickades Sputnik 1 från Sovjetunionen ut som den första satelliten att nå omloppsbanan. Detta var grunden i kapplöpningen. Det kom som en chock för USA, som länge trott att de var ledarna i den stora "tävlingen" och att de låg långt före Sovjetunionen i utvecklingen. Satelliten var också ett bevis på att Sovjet kunde nå det amerikanska fastlandet med raketer försedda med atombomber. I Sovjet sågs detta som ett viktigt tecken på de vetenskapliga möjligheterna som landet hade.
Sputnik och de följande rymdprogrammen motiverade befolkningen, som precis avklarat ett mycket stort krig. Världen hade nu kommit till en ny ålder. von Brauns motpart i Sovjet, chefsingenjör Sergej Koroljov, hade designat R-7-raketen, som tog Sputnik till rymden, och senare N1-raketen, som skulle ta sovjetiska kosmonauter till rymden. Som svar på Sputnik ökade USA insatsen betydligt för att ta igen det teknologiska gapet till Sovjet. Bland annat sattes högre prioritet på de naturvetenskapliga ämnena i det amerikanska skolsystemet.
Lyndon B. Johnson skrev följande i ett brev till president John F. Kennedy:
- In the eyes of the world, first in space means first, period; second in space is second in everything.[1]
- I världens ögon betyder först till världsrymden först, punkt; nummer två i rymden är nummer två i allt.
Den amerikanska befolkningen blev först skrämda av Sputnik, men engagerade sig senare i de amerikanska projekten. Barnen följde uppskjutningarna i skolan, och modellraketer var en populär hobby. President Kennedy höll flera tal där han bad befolkningen att stötta rymdprogrammet. Skeptikerna till programmet menade att pengarna hellre borde användas för känd teknologi eller att bekämpa världens fattigdom.
Efter flera misslyckade uppskjutningar på Cape Canaveral, lyckades amerikanerna skjuta upp Explorer I, nästan fyra månader efter Sputnik.
Både Sputnik och Explorer I användes för vetenskapliga föremål, de var båda bidrag till det internationella geofysiska året mellan 1957-58. Sputnik undersökte tätheten långt ut i atmosfären, Explorer I gjorde att man fann Van Allen-bältena.
Satellitkommunikation
Den första kommunikationssatelliten, Project SCORE, skickades upp den 18 december 1958. Den sände en julhälsning från president Dwight David Eisenhower till världen. Andra exempel på kommunikationssatelliter från denna tid är:
- 1962: Telstar: Den första "aktiva" kommunikationssatelliten (experimentell).
- 1972: Anik 1: Den första nationella kommunikationssatelliten (Kanada).
- 1976: MARISAT: Den första mobila kommunikationssatelliten.
Andra viktiga satelliter
Den första satelliten som blev sänd i geostationär bana, Syscom-2, skickades ut den 26 juli 1963. Detta betydde att en rölig parabolantenn inte längre behövdes för att följa satelliten, något som gjorde att TV-signaler kunde sändas via satellit till fasta paraboler med rätt konfigurering.
Fler sovjetiska framsteg
Djur i världsrymden
Tekniskt sett blev bananflugor uppskjutna på V-2-raketer av amerikanerna 1946, och dessa var de första djuren i rymden. Flugorna användes i vetenskapliga studier. Det första däggdjuret, hunden Lajka, flög upp i Sputnik 2 1957. Dåtidens teknologi var inte tillräcklig för att rädda hunden Lajka, och hon dog snart efter att den drabbades av stress och värmeslag. 1960 gick hundarna Belka och Strelka i omloppsbana runt jorden med framgång. Det amerikanska rymdprogrammet använde schimpanser. Minst två schimpanser skickades upp innan försök med människor gjordes. Senare har flera djur använts i rymdrelaterad forskning, men motståndet bland befolkningen gjorde att de sista experimenten med djur gjordes under slutet av 1990-talet. I september 1968 blev sköldpaddor på den sovjetiska expeditionen Zond 5 de första djuren att flyga runt månen.
Människor i rymden
Jurij Gagarin blev den första kosmonauten då han gick i omloppsbana i Sovjets Vostok 1 den 12 april 1961 (en dag som är helgdag i Ryssland idag). 23 dagar senare blir Alan Shepard den första amerikanen i rymden med Freedom 7. John Glenn blev den 20 februari 1962 den första amerikanen i omloppsbana runt jorden.
Sovjetiskan Valentina Teresjkova blev den 16 juni 1963 världens första kvinna i rymden, då hon var med på Vostok 6. Det var egentligen planerat med fler uppdrag med Vostok, men då amerikanerna lanserade Apolloprogrammet krävde Nikita Chrusjtjov att Sovjet måste få in fler än en passagerare i ett rymdskepp. Detta gjorde att Voskhod 1, ett modifierat vostokfartyg, tog med sig Vladimir Komarov, Konstantin Feoktistov och Boris Jegorov till rymden den 12 oktober 1964. Detta var också det första uppdraget där kosmonauterna inte hade på sig rymddräkter.
Aleksej Leonov i Voskhod 2-expeditionen blev den första människan att göra en rymdpromenad den 18 mars 1965. Uppdraget blev nästan en katastrof. Leonov klarade nästan inte att komma tillbaka till rymdskeppet. Under återresan till jorden fungerade inte raketerna som de skulle, något som gjorde att Voskhod 2 körde totalt 1 600 kilometer på landningsområdet.
Andra framgångar
Uppdrag till andra planeter
Sovjet sände sina första planetariska uppdrag både till Venus och Mars år 1960. Den första rymdsonden att lyckas med att göra en förbiflygning av Venus var den amerikanska Mariner 2, som gjorde det den 14 december, 1962. Den sände tillbaka överraskande data om den höga yttemperaturen och luftdenisiteten på Venus. Eftersom den inte bar med sig några kameror, så uppmärksammades dess upptäckter inte lika mycket av allmänheten som den hade gjort om den hade sänt bilder, vilka skulle vara mycket bättre än de man får från teleskop på jorden.
Den sovjetiska Venera 7, uppskjuten 1971, blev det första fordonet att landa på Venus. Venera 9 sände tillbaka de första bilderna från en annan planets yta. Dessa två rymdsonder representerade några av de många lyckade flygningar i de sovjetiska Veneraprogrammet.
USA sköt upp Mariner 10, som flög förbi Venus på dess väg mot Merkurius 1974. Den blev den första och den hittills enda rymdsonden att ha flugit förbi Merkurius.
Mariner 4, uppskjuten 1974 av USA, blev den första rymdsonden att flyga förbi Mars. Rymdsonden sände helt oväntade bilder. Den första rymdsonden att landa på Mars blev den sovjetiska Mars 3, den fungerade endast i 20 sekunder och kunde därför bara sända hem lite data. Det amerikanska Vikingprogrammet blev de första 1976 att sända bilder från Mars yta.
USA skickade också upp Pioneer 10 som gjorde en lyckad förbiflygning av Jupiter 1973. Detta överskuggades dock av förbiflygningen av Saturnus som genomfördes av Pioneer 11 1979, och de första, och hittills enda, förbiflygningarna av Uranus och Neptunus gjordes av Voyager 2.
Uppskjutningar och sammankoppling
Det första mötet i rymden skedde 15 december 1965 då Gemini 6 och Gemini 7 möttes i rymden. De var 30 centimeter från varandra som närmast. Gemini 8 genomförde den första framgångsrika sammankopplingen med Agenas i rymden den 16 mars 1966.
Den första automatiska sammankopplingen skedde den 30 oktboer 1967 mellan sovjetiska Kosmos 186 och Kosmos 188.
Den första uppskjutningen från havet skedde den 16 mars 1967 med den amerikanska Scout B.
Den första dockningen mellan två bemannade farkoster genomfördes den 16 januari 1969 och var mellan Sojuz 4 och Sojuz 5.
Den första rymdstationen, Saljut 1, kom i drift 7 juni 1971.
Militär konkurrens i rymden
Både Sovjetunionen och USA utvecklade samtidigt som rymdfarkoster, även teknologi som kunde användas militärt i rymden. Redan innan Sputnik var i rymden hade de börjat utveckla spionsatelliter. Det sovjetiska Zenitfartyget, som senare också användes i Vostok, började som en spionsatellit tillsammans med sin amerikanska motsvarighet, Corona.
Rymdkapplöpningens slut
Det som avslutade tävlingen i rymden och även rymdkapplöpningen var det första gemensammma uppdraget Apollo-Sojuz-Testprojektet där man gjorde en dockning mellan en amerikansk och en sovjetisk rymdfarkost i omloppsbana. Det primära syftet var ett mer symboliskt och början på en ny framtoning mellan supermakterna i rymden.
Tidslinje (1957-1975)
- För en mer detaljerad tidslinje, se Tidslinje för rymdutforskningen
Se även
Referenser
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från norskspråkiga Wikipedia.
Lästips
- An Unfinished Life: John F. Kennedy, 1917-1963, Robert Dallek (2003). ISBN 0-316-17238-3
- Arrows to the Moon: Avro's Engineers and the Space Race, Chris Gainor (2001). ISBN 1-896522-83-1
- Fallen Astronauts: Heroes Who Died Reaching for the Moon, Colin Burgess, Kate Doolan, Bert Vis (2003). ISBN 0-8032-6212-4
- Light This Candle: The Life & Times of Alan Shepard--America's First Spaceman, Neal Thompson (2004). ISBN 0-609-61001-5
- The New Columbia Encyclopedia, Col. Univ. Press (1975).
- The Right Stuff, Tom Wolfe (pocketutg. 2001). ISBN 0-553-38135-0, ISBN 0-613-91667-0
- Russia in Space: The Failed Frontier?, Brian Harvey (2001). ISBN 1-85233-203-4
- The Soviet Space Race With Apollo, Asif A. Siddiqi (2003). ISBN 0-8130-2628-8
- Soyuz: A Universal Spacecraft, Rex Hall, David J. Shayler (2003). ISBN 1-85233-657-9
- Space for Women: A History of Women With the Right Stuff, Pamela Freni (2002). ISBN 1-931643-12-1
- Space Exploration, Carole Scott, Eyewitness Books (1997)
- Sputnik and the Soviet Space Challenge, Asif A. Siddiqi (2003). ISBN 0-8130-2627-X
- Stages to Saturn: A Technological History of the Apollo/Saturn Launch Vehicles, Roger E. Bilstein (2003). ISBN 0-8130-2691-1
- Yeager: An Autobiography, Chuck Yeager (1986). ISBN 0-553-25674-2
