Mars (planet)

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Mars  

Mars sedd från Hubble Space Telescope
Omloppsbana[1]
Epok J2000
Aphelium	249 209 300 km 1,665 861 AU
Perihelium	206 669 000 km 1,381 497 AU
Halv storaxel	227 939 100 km 1,523 679 AU
Omloppstid	686,971 dygn 668,5991 sol
Synodisk omloppstid	779,96 dygn 2,135 julianska år
Medelhastighet i banan	24,077 km/s
Inklination	1,850° 5,65° mot solens ekvator
Longitud för uppstigande nod	49,562°
Periheliumargument	286,537°
Månar	2
Fysikaliska data
Ekvatorradie	3 396,2 ± 0,1 km[2] 53,3% av jordens
Polradie	3 376,2 ± 0,1 km[2] 53,1% av jordens
Avplattning	0,005 89 ± 0,000 15
Ytarea	144 798 500 km² 28,4% av jordens
Volym	1,6318×1011 km³ 15,1% av jordens
Massa	6,4185×1023 kg 10,7% av jordens
Medeldensitet	3,934 g/cm³
Ytgravitation vid ekvatorn	3,69 m/s² 0,376 g
Flykthastighet	5,027 km/s
Siderisk rotationsperiod	1,025 957 dygn 24,622 96 h[4]
Rotationshastighet vid ekvatorn	241,17 m/s
Axellutning	25,19°
Nordpolens rektascension	21 h 10 min 44 s 317,681 43°
Nordpolens deklination	52,886 50°
Albedo	0,15[3]
Yttemperatur    Kelvin    Celsius	min medel max 186 K 227 K 268 K[4] −87°C −46°C −5°C
Skenbar magnitud	+1,8 till −2,91[3]
Atmosfär
Tryck vid ytan	0,7–0,9 kPa
Sammansättning	95,72% koldioxid 2,7% kväve 1,6% argon 0,2% syre 0,07% kolmonoxid 0,03% vattenånga 0,01% kväveoxid 2,5 ppm neon 300 ppb krypton 130 ppb formaldehyd 80 ppb xenon 30 ppb ozon 10 ppb metan
Hitta fler artiklar om Astronomi med Astronomiportalen

Denna artikel handlar om planeten Mars, för andra användningar av ordet se Mars (olika betydelser)

Mars är den yttersta av de fyra stenplaneterna i solsystemet och är den planet som ligger närmast utanför jorden. Mars har fått sitt namn efter den romerske stridsguden Mars och kallas ibland för "den röda planeten" på grund av sitt rödaktiga utseende. Den röda färgen beror på stora mängder järnoxid (rost) som finns fördelat över ytan och i atmosfären. I de kinesiska, japanska, koreanska och vietnamesiska kulturerna kallas himlakroppen för 火星, vilket utläses "eldstjärna". Namnet refererar till den kinesiska filosofin om att naturfenomen kan delas upp i de fem elementen. Mars astrologiska symbol är ♂.

Mars har polarkalotter som innehåller vatten och frusen koldioxid, det största berget i solsystemet - Olympus Mons, solsystemets största kanjon - Valles Marineris, vidsträckta slätter, gamla flodbäddar och små bäckraviner ("gullies") som tros ha skapats för inte så länge sedan. Man kan se Mars med blotta ögat, dess skenbara magnitud når som mest -2,9 vilket endast överträffas av solen, månen och Venus. Vissa delar av året då Mars befinner sig långt från jorden kan även Jupiter vara ljusare.

Tidiga observatörer av Mars tolkade delar av dess morfologi med stor fantasi, kanske på grund av den mystisk som omgav planeten och i viss mån fortfarande gör det. Bland annat hade man sett konstgjorda kanaler, pyramider, skulpterade ansikten och regioner som säsongsvis täcktes med vegetation. Senare skulle det visa sig att allt detta var illusioner och att Mars är en obebodd och mycket torr planet. Det har dock funnits mycket vatten på Mars och gör det fortfarande men numera i form av is både över och under ytan.

Mars har två månar, Phobos och Deimos, vilka båda är små och har en oregelbunden form. Månarna, vars namn är grekiska och betyder skräck och fruktan, kan vara infångade asteroider.

Omloppsbana och rotation

Mars befinner sig ungefär 1,5 AU (230 miljoner km) från solen och har en omloppsbana med en relativt hög excentricitet på 0,093. Detta kan jämföras med jordens 0,016 och är den näst högsta excentriciteten av alla planeter i solsystemet efter Merkurius. Ett dygn på Mars är marginellt längre än på jorden: 24 timmar, 39 minuter och 35 sekunder (det sideriska dygnet är cirka 2 minuter kortare); ett år på Mars är 687 jord-dygn och 668,6 mars-dygn.

Axelns lutning på 25,19° gör att Mars precis som jorden har årstider, även om de är dubbelt så långa på grund av det längre året. Till skillnad från jordaxelns lutning som är ganska stabil tack vare jordens stora månes dragningskraft varierar Mars axellutning kraftigt med tiden. Den anses för bara drygt fem miljoner år sedan ha varit på över 45° och kan tidigare ha varit på mycket mer än så^[5]. En sådan kraftig lutning resulterar i att polerna får betydligt högre maxtemperaturer än ekvatorn och det spekuleras i att Mars omfattande polarisar i större eller mindre omfattning sublimerar och förflyttas till ekvatorn under perioder av hög axellutning^[6][7].

Den 27 augusti 2003, ett dygn före opposition, hade Mars den största skenbara storleken och ljusstyrkan som planeten haft på 60 000 år och sken då med magnituden -2,9. Detta beror på att Mars och jorden då befann sig ovanligt nära varandra. Avståndet var som minst 55,76 miljoner km. Dock var de båda planeterna nästan lika nära varandra 22 augusti 1924. Som mest kan avståndet mellan jorden och Mars vara 400 miljoner km. Mars passerade aphelium i juni 2006 och sen fortsatte den på väg mot dess perihelium vilket inträffade juni 2007.

Mellan Mars och Jupiter finns ett bälte av asteroider, kallat asteroidbältet.

Fysiska egenskaper

Uppkomst

En konstnärs uppfattning av en protoplanetarisk skiva

I likhet med alla de andra planeterna bildades Mars av rester från det gasmoln och det stoft som gav upphov till solen. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp det stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. De blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra tills sig mer materia och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra. På jorden bildades skorpan långsamt och bröts upp i väldiga skivor som kallas plattor. På Mars bildades aldrig några plattor, varför planetens yta inte har rört sig på länge. Frånvaron av plattor förklarar många av särdragen på Mars. Eftersom berg bildas av plattkollisioner har det inte bildats några berg på Mars, men detta är bara en av orsakerna. Astronomerna vet nu att Mars har en tjockare skorpa under de sydliga högplatåerna än under de nordliga slätterna. De tror att skälet är att den södra skorpan svalnade snabbt och stelnade innan den hann plattas ut. De norra slätterna förblev smälta längre och blev därmed jämnare. Skillnaden i avsvalningstakt kan ha förorsakats av att en stor planetesimal träffade norra halvklotet på Mars och alstrade en mängd värme. Det unga Mars skilde sig mycket från den nutida planeten. Vattenånga och koldioxid som frigjordes från vulkanerna gav Mars en tät atmosfär som jordens. Vattnet regnade ner från himlen och bildade oceaner, sjöar och floder.

Mars inre

I genomskärning urskiljes planetens tre skilda lager. Det översta lagret kallas skorpan. Under skorpan finns en 1 600 km djup mantel. I mitten av planeten finns kärnan, ett jättelikt järnklot. Astronomer vet inte hur stor kärnan är, eller om den är flytande som jordens eller fast. En ledtråd kommer av det faktum att Mars inte har något magnetfält. Jordens magnetfält orsakas av smält järn som roterar i kärnan. Därför borde det vara så att Mars har en stelnad järnkärna. De bergarter som bygger upp Mars är något av ett mysterium. Teoretiskt sett borde alla de inre planeterna, Merkurius, Venus och Jorden, ha samma uppbyggnad. Men rymdsonder som landat på Mars, har visat att den är mindre tät än jorden och att berggrunden på ytan innehåller mindre järn än jordens klippor, och mer av grundämnet kisel. De flesta bergarterna på Mars förefaller vara magmatiska bergarter. De bildades av smält berg som stelnade under avsvalning. Rymdsonder har observerat horisontella linjer på kullar på Mars som antyder att det även kan finnas sedimentära bergarter, vilket är ett tecken på att Mars en gång haft vatten. Det kan ha funnits liv på mars.

Geologi

Kap verde, Viktoriakratern, Meridiani Planum. Bilden är tagen av roboten Opportunity. Klippan är ungefär 6 meter hög.

Marsytan består framförallt av basalt, detta grundas på de marsmeteoriter man har samlat in samt observationer från rymdfarkoster. Det finns vissa tecken som tyder på att en del av Mars yta kanske är mer silikatrik än typiskt basalt och att dessa mineral skulle kunna påminna om andesit på jorden. En stor del av ytan täcks av ett djupt lager finfördelat stoft som bland annat innehåller mycket järn(III)oxid vilket ger Mars dess rödaktiga färg.

Observationer utförda av Mars Global Surveyor av Mars magnetfält visar att en del av planetens yta är magnetiserad trots att Mars inte idag har något globalt magnetfält. Denna magnetisation har blivit jämförd med jordens magnetiska linjemönster funna på havets botten. En hypotes, publicerad 1999^[8], är att denna magnetism är bevis för att det har funnits tektoniska plattor på Mars under dess tidigaste period. År 2005 kunde man efter fortsatta kartläggningar av magnetfältet förstärka fallet för tektonism^[9] men det ännu inte fastställt om Mars verkligen hade en tidig period med tektonik eller inte.

Enligt modeller av planetens inre består kärnan till större delen av järn med 15-17% svavel. Den 2 960 km stora kärnan anses vara delvis smält med ungefär dubbelt så mycket lätta ämnen som jordens kärna. Runt kärnan finns en tjock mantel av silikater som har skapat många av de tektoniska och vulkaniska särdrag Mars uppvisar. Numera tycks dock Mars vara nästan eller helt geologiskt död även om vissa tecken finns på att sparsam vulkanisk aktivitet fortfarande förekommer. Den genomsnittliga tjockleken på skorpan, som är det yttersta lagret, är ungefär 50 km och som tjockast är den 125 km.^[10]

Dessa småkulor av hematit, även kallade "blåbär", hittades av roboten Opportunity på Mars. De anses vara bland de starkaste bevisen för att vatten flutit på Mars yta.

Det finns övertygande bevis om att det en gång har runnit stora mängder vatten på Mars. Nyckelupptäckter som har hjälpt forskare dra den slutsatsen inkluderar fynd av olika mineral som hematit och goethit. Dessa kan vanligen bara bildas med hjälp av vatten^[11].

Geologiska epoker

Den geologiska historien på Mars delas normalt in i tre epoker:

• Den noakiska epoken (namngiven efter Noachis Terra): Ytor från den noakiska epoken är mellan 3 800 och 3 500 miljoner år gamla. De är ärrade av många stora kratrar från kollisioner med asteroider. Tharsis-platån tros ha bildats under den noakiska epoken och katastrofala översvämningar skedde under den senare delen av perioden.

• Den hesperiska epoken (namngiven efter Hesperia Planum): 3 500 miljoner till 1 800 miljoner år sedan. Under den hesperiska epoken bildades många omfattande lavaflöden och vulkaner.

• Den amazoniska epoken (namngiven efter Amazonis Planitia): 1 800 miljoner år sedan till idag. De amazoniska regionerna har få eller mycket få nedslagskratrar men är annars ganska varierade. Under den tidiga amazoniska epoken hade Mars en betydande vulkanisk aktivitet och de väldiga vulkanerna på Tharsis-platån växte till dagens giganter under den här perioden.

Areografi (Mars geografi)

Topografisk karta över Mars.

Läran om Mars yta kallas areografi. De första "aerograferna" anses vara Johann Heinrich von Mädler och Wilhelm Beer även om de är mer kända för kartläggandet av månen. De började med att en gång för alla fastställa att större delen av Mars yta var permanent samt bestämde Mars rotationsperiod. År 1840 kombinerade Mädler tio års observationer och ritade den första kartan över Mars. Istället för att ge namn till de olika särdrag på ytan som de kartlade betecknade de dem helt enkelt med bokstäver, Sinus Meridiani blev till exempel "a". I september 1877 gjorde den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli sina första detaljerade kartor över Mars. Dessa kartor skulle senare bli grogrunden för myten om kanalerna på Mars.^[12]

Idag är platser på Mars namngivna från en rad olika källor. De områden som kunde ses från jorden när Mars började kartläggas har i allmänhet fått behålla sina namn även om vissa har uppdaterats för att bättre reflektera objektets natur. På så sätt har till exempel Nix Olympia (Olympens snö) fått sitt nuvarande namn Olympus Mons (Olympusberget). Anledningen till att det fick sitt första namn är att moln ofta bildas ovanför den massiva vulkanen vilket får området att se vitt ut, det gick däremot inte att urskilja att det rörde sig om en vulkan.^[13]

Mars ekvator definieras av planetens rotation, men dess nollmeridian är precis som på jorden definierad av en godtycklig punkt. Mädler och Beer valde 1830 en linje för deras första kartor över Mars. När rymdsonden Mariner 9 sände tillbaka detaljerade bilder över Mars 1972 valdes en 500 m stor krater längs med nollmeridianen, senare kallad Airy-0, i Sinus Meridiani ("Medelviken" eller "Meridianviken") som definitionen av 0,0° longitud.^[14]

Eftersom Mars inte har några oceaner, och därför ingen havsnivå, valde man istället den höjd där lufttrycket är 610,5 Pa (ungefär 0,6 % av jordens lufttryck vid havsnivå) vid en temperatur på 0 °C. Detta tryck och temperatur motsvarar trippelpunkten hos vatten.^[15]

Vulkaner

Olympus Mons, det största berget i solsystemet.

Mars yta är prydligt uppdelad i två områden. I söder finns lätt förhöjda högplatåer, täckta av kratrar. I norr finns plana slätter. Mellan de två finns en enorm upphöjning i Marsytan, Tharsis-platån, med väldiga vulkaner. Vulkanerna, tillsammans med kanjonen Valles Marineris, är de mest imponerande formationerna på Mars. Den största, Olympus Mons reser sig 27 km över ytan – tre gånger högre än Mount Everest och är solsystemets högsta berg. Ytterligare tre vulkaner bildar en linje tvärs Tharsis-platån. Marsvulkanerna släppte långsamt ut lava under miljoner år och byggde upp lager efter lager. När utbrotten avtog, och lavasjöarna på vulkanerna avsvalnade, kollapsade centrum av vulkantopparna och bildade en nedsänkt krater som kallas caldera. Calderan på Olympus Mons är 90 km i diameter. Idag är vulkanerna på Mars så vitt man vet tysta och det finns inga tecken på aktivitet som skulle kunna leda till utbrott i framtiden. Men de yttersta lavalagren är mycket unga och antyder att de var aktiva så sent som för 2 miljoner år sedan^[16].

Med tanke på den långa tid som vulkanerna har varit aktiva är det inte troligt att de nu skulle vara helt döda med utbrott för så kort tid sedan. Sannolikt pågår fortfarande en begränsad och utdöende vulkanisk aktivitet på Tharsis-platån. Själva platån är väldig, över 4 000 km lång. Somliga astronomer tror att den är avlagringar av lava från miljarder år av utbrott, medan andra tror att den trycktes upp från planetens inre. Runt platån finns väldiga klyftor och raviner där marken brustit.

Kanjoner

Solsystemets längsta kanjonområde skär fram över 4 023 km från öst till väst på Marsytan. Detta stora system av klyftor och raviner kallas Valles Marineris. Den är 644 km som bredast och 7 km som djupast. Som jämförelse kan nämnas att Grand Canyon i USA endast är 446 km lång och 2 km djup.

Valles Marineris bildades vid uppsvällningen av Tharsis-platån som orsakade att marken kollapsade där den stora kanjonen ligger idag. Vid den västra änden av Valles Marineris ligger Noctis Labyrinthus. Det är ett komplext mönster av mindre sprickor som löper åt alla håll, och kan föra tankarna till en labyrint. En annan stor kanjon är Ma'adim Valles som med sin längd på 700 km även den är betydligt större än jordens Grand Canyon.

Högplatåer och slätter

Bortsett från vulkanerna domineras landskapet på Mars av öppna slätter och upphöjda högplatåer. Det finns ett fåtal nedslagskratrar på slätterna och i vulkanområdet, men de flesta är koncentrerade till högplatåerna. Under miljarder år har många kratrar nötts bort, varför bara de största eller de senaste numera syns. Den allra största är Hellas-bäckenet som är en av de största kratrarna i solsystemet (den största kända är Aitken-bäckenet på månen) med mer än 1 800 km i diameter och kom till vid ett väldigt nedslag sent under Mars tillkomst.

Mars hade en gång mycket mer vatten än idag varav det mesta fanns på de lågt liggande norra slätterna. Dessa har breda kanaler och klyftor som förefaller ha bildats vid en serie katastrofala översvämningar^[17]. Även om de finns på flera platser tycks de största och mest omfattande översvämningarna ha börjat vid Tharsis-platån^[18], något som tyder på ett samband med geologisk aktivitet.

Andra områden har vindlade dalar som långsamt grävdes ut ur marken av floder. Genom att studera hur mycket erosion som åstadkommits av vatten på Mars har astronomer beräknat att det en gång fanns minst tillräckligt mycket vatten för att täcka planeten i ett 500 m djupt hav men sannolikt mer^[17]. Ett av de största mysterierna rörande Mars är frågan om vart allt detta vatten tog vägen. En del av vattnet har sannolikt svepts bort från planeten av solvinden men en stor del av det ursprungliga vattnet tros finnas kvar på Mars under ytan, kanske så mycket som motsvarande ett globalt lager på över en kilometer.^[19] Man har också sett tecken som tyder på att vatten faktiskt har flutit på Mars tämligen nyligen.^[20] Detta vatten kan dock inte behålla sin flytande form länge på grund av det låga trycket och den låga temperaturen.

Polarkalotterna

Mars nord- och sydpol är täckta med tunna iskalotter som växer och krymper med årstiderna. Trots att de från jorden ser ut som den senares polarkalotter är de annorlunda. Den stora skillnaden är att Mars iskalotter huvudsakligen består av frusen koldioxid, den huvudsakliga gasen i Mars atmosfär. Fruset vatten finns endast på Mars nordpol. När det är sommar på norra halvklotet på Mars får värmen från solen den norra kalotten att krympa. Samtidigt är det vinter i söder och den södra kalotten växer. Astronomer hoppas att förekomsten av vatten vid nordpolen är ett tecken på att mer vatten I frusen form finns bundet under Marsytan.

Atmosfär

En bild på Mars från Hubble, den 28 oktober 2005, visar en sandstorm.

Atmosfären på Mars är mycket tunnare än jordens, och består av 95% koldioxid. Trycket är 0,7-0,9 kPa, som endast är en bråkdel av jordens 101,3 kPa. I den övre Marsatmosfären fryser vattenånga och koldioxid och bildar höga moln. Mars kan ha haft en mycket tjockare atmosfär för länge sedan, men har i så fall blåsts bort av meteorer.

I mars 2004 fann Mars Express metan i atmosfären, fast endast mycket lite.^[21] Metan är en instabil gas på planeten, den har endast funnits där i några hundra år. Vulkanisk aktivitet, kometnedslag och eventuellt mikrobiologiskt liv är olika möjligheter för hur metanet kommit till Mars.

Klimat

Mars är en frusen öken med torrt och bitande kallt väder. Marshimlen är för det mesta klar och skär, men ibland dyker små vita moln upp. Molnen uppträder huvudsakligen runt polerna på vintern, eller i närheten av ekvatorn på sommaren. Molnen består av vatten i form av is och frusen koldioxid, och de är alltid tunna och stripiga. Vissa moln bildas då luften pressas upp över Mars gamla vulkaner. När luften strömmar över vulkanerna pressas den upp till högre och kallare höjd där den lilla fukten i luften fälls ut och bildar iskristaller. Kraftiga vindar sveper ofta över Mars yta och piskar upp stoftet till väldiga moln som kan ha en diameter på hundratals kilometer. De kan variera från en storm på en liten yta, till gigantiska som kan täcka hela planeten.^[22] Snittemperaturen på Mars är minus 60 grader Celsius. Under sommarmånaderna kan dock temperaturen längst ekvatorn öka till plus 20 grader Celsius vilket leder till att kall luft från polerna strömmar dit för att fylla igen tomrummet som bildats då den varmare luften stiger uppåt.^[23] Den 19 februari 2008 fotograferades för första gången en lavin på planetens yta, händelsen förväntas ge kunskap om vattnets egenskaper beroende på planetens klimat^[24].

Mars månar

Phobos och Deimos omloppsbanor (i skala), sett ovanför Mars nordpol.

Huvudartikel: Mars naturliga satelliter

Två små månar, Phobos och Deimos, kretsar kring planeten Mars. De upptäcktes 1877 av den amerikanska astronomen Asaph Hall och namngavs efter krigsguden Ares (latin: Mars) två söner, som i Iliaden drog krigsgudens vagn. Månarna består av oregelbundna klippor, och kan vara asteroider som infångats av planetens gravitationsfält.

Phobos kommer i framtiden att kollidera med Mars eller brytas sönder på grund av den kraft som skapar tidvatten på jorden, men det tar ungefär 50 miljoner år tills händelsen äger rum. Deimos ökar däremot avståndet till Mars och kommer någon gång att bli helt frigjord från planetens gravitationsfält.

Människan och Mars

Planeten upptäcktes redan under förhistorisk tid. Den omnämndes bland annat i Kina, Egypten, Indien och Assyrien. Den har en betydande plats inom förhistorisk mytologi på många platser.

Tidiga studier

Eftersom Mars är synlig för blotta ögat har planeten varit känd sedan långt före antiken. Människor har använt sig av teleskop för att studera Mars sedan 1600-talet, men de tidiga teleskopen var allt för små för att visa några detaljer på dess yta. Den förste som observerade något mönster på ytan var Christiaan Huygens, som såg en stor mörk triangel på Mars yta. Han beräknande också Mars-dygnet. Han var också den förste som såg sydkalotten och inte förrän 1704 såg man nordkalotten. William Herschel, kunglig astronom åt Georg III riktade ofta sitt teleskop mot Mars. Han ansåg att de vita polarkalotterna var snö och beräknade planetens omloppstid till 24 timmar och 37 minuter. I ett anförande för Royal Society 1784 förklarade Herschel både att Mars hade en atmosfär och att planeten hade invånare.^[25]

Kanalerna på Mars

Karta över Mars från 1888. Tysk återgivning av Giovanni Schiaparellis kartläggning.

1877 publicerade Giovanni Schiaparelli, chef för observatoriet i Milano, den första detaljerade kartan av Mars. Enligt honom var det möjligt att urskilja 79 linjer, canali, som sammanband fläckar på planetens yta. Schiaparelli var öppen både för att dessa linjer var floder eller att de var skapade av någon, kanaler. Detta väckte stor uppmärksamhet eftersom det innebar att Mars hade varit eller ännu var hemvist för en avancerad civilisation. En av de som greps av kanalfeber var den amerikanske amatörastronomen Percival Lowell som flyttade till Flagstaff, Arizona och uppförde ett eget observatorium där. Han blev en kraftig förespråkare för tanken på intelligent liv på Mars och utgav tre böcker i ämnet, Mars (1895), Mars and Its Canals (1906), and Mars As the Abode of Life (1908). Lowell var medveten om att inte alla astronomer kunde urskilja några kanaler på Mars men detta menade han berodde på dålig sikt för observatorier på andra platser. I sitt eget observatorium kunde han urskilja 200 kanaler och gav dem latinska namn. Lowell menade att dessa kanaler hade grävts av en avancerad civilisation för att överleva - Mars låga gravitation innebar att vattnet avdunstade ut i rymden och marsianerna hade därför grävt kanaler för att avleda vatten från polarområdena till sina jordbruk.^[26]

Debatten om kanalerna på Mars varade tills de första rymdsonderna sände tydliga bilder av Mars, vilka visade att kanaler inte fanns.

Utforskningen av Mars

Huvudartikel: Utforskningen av Mars

Viking 1:s landningsplats.

Tidiga rymdsonder

Ett flertal rymdsonder har sänts till Mars, inkluderat kretsare, landare och rover (strövare). Den första rymdsonden att nå Mars var Mariner 4, uppskjuten 1964. Den lyckades sända hem 21 bilder från ytan, och dessa bilder spräckte alla teorier om att Mars skulle ha några intelligenta livsformer. De första farkosterna som lyckades landa på Mars yta var Mars 2 och 3. Mars 3 var den enda som fungerade, och det endast i 20 sekunder.

Efter Mariner 4 lyckades både Mariner 6 och 7 med att flyga förbi Mars, men var och en av dessa tre sonder missade alla de stora vulkanerna och ravinerna. Den första sonden som lyckades fotografera dessa var Mariner 9. Mariner 9 lade sig i omloppsbana 1971, där den kartlade hela Mars yta.

Viking

Efter upptäckterna som gjordes med Mariner 9 ville man landa på ytan för att leta efter liv. Viking-sonderna sändes upp 1975 och kom fram 1976. Viking 1 landade på ett område som kallas Chryse Planitia (guldfälten). Dess första bilder visade ett stenigt ökenlandskap med en skär himmel. Viking 2 landade den 3 september. Den landade på Utopia Planitia.

Senare färder

Efter det ganska lyckade Marsprogrammet (Mars 2, 3) sände Sovjet år 1988 Phobos 1 och 2 till Mars för att studera dess månar Phobos och Deimos. Man förlorade kontakten med Phobos 1 på dess väg till Mars. Phobos 2 lyckades med att fotografera Mars och månen Phobos, däribland bilder med både Phobos och Mars i samma bild.

Denna bild från Mars Global Surveyor visar spår av vatten på Mars yta.

Efter misslyckandet med Mars Observer år 1992 tog NASA snabbt fram Mars Global Surveyor. Denna rymdsond var den första marssonden på två decennier som lyckades genomföra det den var avsedd för. Man sköt upp sonden den 7 november 1996, och gick in omloppsbana 12 september 1997. I mars 1999, efter att i ett och ett halvt år arbetat med att komma i cirkulär bana, kunde huvuduppdraget påbörjas. Uppdraget var att från en låg höjd kartlägga hela Mars yta med hjälp av kameror. Detta klarade den på ett Mars-år (drygt två jordår). Mars Global Surveyors huvuduppdrag slutade 31 januari 2001 och den arbetar nu på övertid.

Mars Pathfinder, som sköts upp en månad efter Mars Global Surveyor, landade den 4 juli 1997. Dess landningsplats var en uttorkad havsbotten på Mars norra hemisfär kallad Ares Vallis, vilket tillhör de stenigaste områdena på Mars. Pathfinder hade med sig en liten radiostyrd bil kallad Sojourner. Sojourner åkte ett par meter vid landningsplatsen och samlade in sten som den sedan undersökte.

Efter succéerna med Mars Global Surveyor och Mars Pathfinder följde två år av misslyckanden, 1998 och 1999, med den japanska rymdsonden Nozomi och NASA:s Mars Climate Orbiter, Mars Polar Lander, och Deep Space 2.

Skälet till att Mars Climate Orbiter inte kom fram kan förefalla pinsamt. Ingenjörer på Lockheed Martin och NASA blandade ihop kraftenheterna poundforce och newton. Detta orsakade små avvikelser i banan under resan. Oroliga tekniker märkte att det var något som inte stämde, men ledningen sade (helt emot säkerhetsfilosofiskt tänkande) "bry er inte om detta, så länge vi inte vet om det är något 'riktigt fel' så kör vi enligt planen". Ingen fick klarhet i vad felet var i tid, och sonden brann upp i atmosfären. Projektkostnaden var 125 miljoner USD. Se Why The Mars Probe Went Off Course.

Den 2 juni 2003 sköts Europeiska rymdorganisationens rymdsond Mars Express upp från Bajkonur. Mars Express bestod av Mars Express Orbiter och dess landare Beagle 2. Beagle 2, som var konstruerad att inte röra på sig, förde med sig borrinstrument, den minsta spektrometern som hade byggts, och många andra instrument på en robotarm som kunde röra sig intill Beagle 2.

Mars Express Orbiter gick in i omloppsbana 25 december 2003 och Beagle 2 gick in i Mars atmosfär samma dag. Men när man skulle kontakta Beagle 2 gick det inte, eftersom Beagle hade kraschat. Man gjorde flera försök att kontakta den, men man misslyckades. Mars Express Orbiter fungerade dock väl, och ger fortfarande (september 2007) bra mätningar bland annat med det svenska instrumentet Aspera från Institutet för rymdfysik. Bland upptäckterna från Mars Express kan nämnas motsvarigheten till jordens polarsken i de svaga magnetfält som trots allt finns vid Mars^[27], stora mängder vattenis vid planetens sydpol^[28] och äldre ytlager under de yngre på norra halvklotet^[29].

Kort efter Mars Express sände NASA ett par tvillingrobotar som skulle röra sig över planeten. Deras uppdrag skulle vara en del i Mars Exploration Rover Mission. Den 10 juni 2003 sköts MER-A (Spirit) upp. Den gjorde en lyckad landning i Gusevkratern (som förmodligen är gammal havsbotten) 3 januari 2004. Rovern (strövaren) skulle undersöka stenar och yta för att fastställa områdets vattenhistoria. Den 7 juli 2003 sköts den andra rovern, MER-B (Opportunity), upp. Den landade 24 januari 2004 i Meridiani Planum för att göra liknande arbete.

Den 12 augusti 2005 sköts Mars Reconnaissance Orbiter upp mot Mars för att göra ett tvåårigt vetenskapligt arbete. En stor del av uppdraget består av att hitta framtida landningsplatser för landare och bemannade färder. MRO gick in i omloppsbana runt Mars 10 mars 2006

Människor på Mars

Det har nämnts att människan redan nu kan åka till Mars, men det är mycket osannolikt att det kommer hända före år 2020 på grund av farorna på en så lång färd bort. NASA:s vision är att det senast 2025 ska stå en människa på Mars. Detta ambitiösa projekt kommer att kräva mycket planering. ESA har som mål att sända människor senast 2030 genom sitt Aurora Exploration Programme.^[30] Det propageras av vissa, till exempel Robert Zubrin, att göra Mars mer jordliknande genom "terraformning" vilket de menar på lång sikt skulle skapa hav och en andningsbar atmosfär på Mars.^[31] Men idag när vi har stora svårigheter att styra jordens klimat är givetvis sådana planer orealistiska och jämställs ofta med science fiction.^[32]

Mars i fiktion

Som vår närmaste granne i solsystemet har Mars länge fascinerat författare av olika kaliber, och ett stort antal böcker och filmer föreställs utspela sig där.

Några filmer om Mars är Mars Attacks, Red Planet, Total Recall och Mission to Mars.

I böcker är Mars huvudmiljö i till exempel Tarzanskaparen Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter.

I H.G. Wells bok Världarnas krig, som också filmats, och som framfördes i ett mycket realistiskt hörspel i radion i USA (vilket vållade panik, då det togs för sanning) nämns att de invaderande varelserna skulle ha kommit från Mars.

Ray Bradbury har skrivit en bok, The Martian Chronicles, som också blivit film med bland andra Rock Hudson.

Dennis Wheatley har också skrivit en bok med marsanknytning, Fångar på Mars. Den hör dock inte till hans mest kända verk.

Marsianska mysterier

Ansiktet på Mars

Foto vid området kring ansiktet

Mars Orbital Cameras bild av 'ansiktet' år 2001

När Viking 1 1976 fotograferade kullarna och taffelbergen i den västra delen av Arabia Terra så upptäcktes en formation som liknade ett mänskligt ansikte. Detta ansikte ansågs av somliga kunna vara en skapelse av intelligenta varelser. Ända fram till 1998 trodde ett stort antal människor fortfarande att det inte var någon naturformation, men detta år kom en ny högupplöst bild från en rymdsond i omloppsbana runt Mars där formationen såg ut som vilket berg som helst.

Denna bild visade att det var skuggor som orsakat det ansiktsliknande foto som Viking 1 tog 1976. I detta område finns det ett ställe som kallas Cydonia. Som man kan se på bilden till höger finns det pyramidliknande formationer runt ansiktet. De som fortfarande tror att det är byggnader menar att det är någon sorts ruinstad.

Källor

1. ↑ Yeomans, Donald K. (2006-07-13). ”HORIZONS System”. NASA JPL. http://ssd.jpl.nasa.gov/?horizons. Läst 2007-08-08.  — At the site, go to the "web interface" then select "Ephemeris Type: ELEMENTS", "Target Body: Mars" and "Center: Sun".
2. ↑ ^{2,0 2,1} Seidelmann, P. Kenneth; Archinal, B. A.; A'hearn, M. F.; et.al. (2007). "Report of the IAU/IAG Working Group on cartographic coordinates and rotational elements: 2006". Celestial Mechanics and Dynamical Astronomy 98 (3): 155–180. DOI:10.1007/s10569-007-9072-y. Hämtat 2007-08-28. 
3. ↑ ^{3,0 3,1} David R. Williams (September 1, 2004). ”Mars Fact Sheet”. National Space Science Data Center. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/marsfact.html. Läst 2006-06-24. 
4. ↑ ^{4,0 4,1} ”Mars: Facts & Figures”. NASA. http://solarsystem.jpl.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Mars&Display=Facts&System=Metric. Läst 2007-03-06. 
5. ↑ J. Laskar et al. (2004), Long term evolution and chaotic diffusion of the insolation quantities of Mars, Icarus, 170, 343-364
6. ↑ B. Jakosky & M. Carr (1985), Possible precipitation of ice at low latitudes of Mars during periods of high obliquity, Nature, 315, 559-561
7. ↑ M. Mischna et al. (2003), On the orbital forcing of Martian water and CO2 cycles: A general circulation model study with simplified volatile schemes, J. Geophys. Res., 108(E6), 5062
8. ↑ J. Connerney et al. (1999), Magnetic Lineations in the Ancient Crust of Mars, Science, 284, 794-798
9. ↑ J. Connerney et al. (2005), From the Cover: Tectonic implications of Mars crustal magnetism, Proc. Natl. Acad. Sci. USA, 102, 14970-14975
10. ↑ Dave Jacqué (2004-03-18). ”APS X-rays reveal secrets of Mars' core”. Argonne National Laboratory. http://www.anl.gov/Media_Center/News/2003/030926mars.htm. Läst 2006-11-04. 
11. ↑ ”Mineral in Mars 'Berries' Adds to Water Story”. NASA. 2004-03-18. http://www.jpl.nasa.gov/releases/2004/88.cfm. Läst 2006-11-04. 
12. ↑ Sheehan, William (1997). ”Mall:Citation error”. The Planet Mars: A History of Observation and Discovery. The University of Arizona Press. http://www.uapress.arizona.edu/onlinebks/mars/chap04.htm. Läst 2006-11-10. 
13. ↑ Van Zyl, Jan Eben. ”Get to know Mars - 1”. Johannesburg Centre, Astronomical Society of Southern Africa. http://www.aqua.co.za/assa_jhb/new/Canopus/Can2004/c044litu.htm. 
14. ↑ ”The Martian Prime Meridian -- Longitude "Zero"”. Malin Space Science Systems. http://mars.jpl.nasa.gov/mgs/msss/camera/images/01_31_01_releases/airy0/. Läst 2006-11-10. 
15. ↑ ”Topography”. Mars. http://www.crystalinks.com/mars2.html. Läst 2006-11-10. 
16. ↑ Neukum, G. et al., Recent and episodic volcanic and glacial activity on Mars revealed by the High Resolution Stereo Camera (2004) Nature. 432. sid. 971-979.
17. ↑ ^{17,0 17,1} Carr, M. H., Water on Mars, Oxford Univ. Press, New York, 1996
18. ↑ Jakosky, Bruce M. och Phillips, Roger J., Mars' volatile and climate history (2001) Nature. 412. sid. 237-244.
19. ↑ Hoffman, Nick, White Mars: A New Model for Mars' Surface and Atmosphere Based on CO₂ (2000) 146. (2).sid. 326-342.
20. ↑ Christensen, Philip R., Formation of recent martian gullies through melting of extensive water-rich snow deposits (2003) Nature. 422. sid. 45-48.
21. ↑ "Mars Express confirms methane in the Martian atmosphere" - March 30, 2004 ESA Press release. URL accessed March 17, 2006.
22. ↑ ”Planet Gobbling Dust Storms”. http://science.nasa.gov/headlines/y2001/ast16jul_1.htm. Läst June 7. 
23. ↑ Duncan John (2007). Astronomi - Din guide till universum. Storbritannien: Parragon Publishing Ltd., sid. 103. ISBN 978-1-4054-8916-4.
24. ↑ DN - Islavin fotograferad på Mars
25. ↑ Seth Shostak: Sharing the Universe. Perspectives on Extraterrestrial Life., Berkely Hill Books, Berkeley 1998, sid. 22. ISBN 0-9653774-3-1. 
26. ↑ Seth Shostak: Sharing the Universe. Perspectives on Extraterrestrial Life., Berkely Hill Books, Berkeley 1998, sid. 23-24. ISBN 0-9653774-3-1. 
27. ↑ Ekvatorssken på Mars fascinerar, ESA pressmeddelande 15 mars 2006, baserat på Plasma Acceleration Above Martian Magnetic Anomalies, Science, vol. 311, nr. 5763, s. 980-983 (2006).
28. ↑ Mars Express radar pejlar vattenmängden vid Mars sydpol, ESA pressmeddelande 15 mars 2007
29. ↑ Vetenskapsmän från Mars Express hittar ett annorlunda Mars under ytan, ESA pressmeddelande 13 december 2006
30. ↑ ”Aurora's origins”. ESA. 2006. http://www.esa.int/SPECIALS/Aurora/SEMZOS39ZAD_0.html. Läst 2008-06-19. 
31. ↑ Zubrin, Robert; McKay, Christopher (1993). ”Technological Requirements for Terraforming Mars”. http://www.users.globalnet.co.uk/~mfogg/zubrin.htm. 
32. ↑ Robert Park: Voodoo Science: The road from foolishness to fraud, 2002, sid. 85. ISBN 0-19-860443-2. 

Se även

Mars-portalen

• Utforskningen av Mars
• Koloniseringen av Mars
• Planeterna i Zodiaken
• Vikingprogrammet

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Mars (planet)
  Bilder & media

• Kidscosmos - Mars Opposition
• NASA - Mars Fact Sheet
• NASA - Explore Mars

v • d • r Mars månar Phobos · Deimos Mars · Solsystemet

v • d • r Solsystemet Solen · Merkurius · Venus · Jorden · Mars · Ceres · Jupiter · Saturnus · Uranus · Neptunus · Pluto · Eris Övriga himlakroppar Vesta · Sedna · Makemake · Haumea · Quaoar Månar Jordens · Mars · Jupiters · Saturnus · Uranus · Neptunus · Plutos · Eris Områden Asteroidbältet · Kuiperbältet (TNO/SDO) · Oorts kometmoln Asteroidtyper NEO · Asteroid · Trojaner · Centaurer · Kuiperbältet: Cubewano · Plutino · Twotino Planetariska ringar Jupiter · Saturnus · Uranus · Neptunus