Uranus
Från Rilpedia
Uranus, bild tagen av Voyager 2
|
||||||||||
|
Upptäckt
|
||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Upptäckt av | William Herschel | |||||||||
| Upptäcktsdatum | 13 mars, 1781 | |||||||||
| Epok J2000 | ||||||||||
| Aphelium | 3 004 419 704 km 20,083 305 26 AU |
|||||||||
| Perihelium | 2 748 938 461 km 18,375 518 63 AU |
|||||||||
| Halv storaxel | 2 876 679 082 km 19,229 411 95 AU |
|||||||||
| Excentricitet | 0,044 405 586 | |||||||||
| Omloppstid | 30 799,095 dygn 84,323 326 år |
|||||||||
| Synodisk omloppstid | 369,66 dygn[2] | |||||||||
| Medelhastighet i banan | 6,81 km/s[2] | |||||||||
| Medelanomali | 142,955 717° | |||||||||
| Inklination | 0,772 556° 6,48° mot solens ekvator |
|||||||||
| Periheliumargument | 96,541 318° | |||||||||
| Månar | 27 | |||||||||
|
Fysikaliska data
|
||||||||||
| Ekvatorradie | 25 559 ± 4 km[3] 4,007 gånger jordens |
|||||||||
| Polradie | 24 973 ± 20 km[3] 3,929 gånger jordens |
|||||||||
| Avplattning | 0,0229 ± 0,0008 | |||||||||
| Ytarea | 8,115 6×109 km²[4] 15,91 gånger jordens |
|||||||||
| Volym | 6,833×1013 km³[2] 63,086 gånger jordens |
|||||||||
| Massa | 8,6810×1025 ± 0,0013×1025 kg[5] 14,536 gånger jordens |
|||||||||
| Medeldensitet | 1,27 g/cm³[2] | |||||||||
| Ytgravitation vid ekvatorn | 8,69 m/s²[2] 0,886 g |
|||||||||
| Flykthastighet | 21,3 km/s[2] | |||||||||
| Siderisk rotationsperiod | −0,718 33 dygn[3] 17h 14min 24s |
|||||||||
| Rotationshastighet vid ekvatorn | 2,59 km/s 9 320 km/h |
|||||||||
| Axellutning | 97,77°[3] | |||||||||
| Nordpolens rektascension | 17h 9min 15s 257,311°[3] |
|||||||||
| Nordpolens deklination | −15,175°[3] | |||||||||
| Albedo | 0,300 (bond) 0,51 (geom.)[2] |
|||||||||
| Yttemperatur Vid 1 bar[7] Vid 0,1 bar (tropopausen)[8] |
|
|||||||||
| Skenbar magnitud | 5,9[6] till 5,32[2] | |||||||||
| Vinkeldiameter | 3,3" till 4,1"[2] | |||||||||
| Skalhöjd | 27,7 km[2] | |||||||||
| Sammansättning | (Under 1,3 bar)
Ispartiklar: |
|||||||||
 Hitta fler artiklar om Astronomi med Astronomiportalen
|
||||||||||
- Denna artikel handlar om planeten Uranus. För den grekiske guden, se Uranos.
Uranus är den sjunde planeten från solen. Uranus är den latinska formen av det grekiska gudanamnet Uranos (Ουρανός), som även betyder himmel. Uranus är en av solsystemets fyra jätteplaneter - Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus - och är av ungefär samma storlek som Neptunus. Planetens diameter är ungefär 50 000 km (ca 4 gånger så stor som jordens) och massan cirka 14,5 jordmassor. Planetens rotationsaxel har en lutning på hela 98 grader, vilket innebär att planeten inte snurrar utan snarare ”rullar” genom rymden på sin bana runt solen. Det tar 84 år för Uranus att fullborda ett varv runt solen.[källa behövs]
Innehåll |
Uranus uppkomst
Uranus och de övriga gasjättarna måste ha bildats på ett annat sätt än det inre solsystemet, men hur är okänt. I likhet med alla de andra planeterna bildades Uranus av rester från det gasmoln och det rymdstoft som gav upphov till solen. Det finns två teorier om hur gasjättarna bildades. Den ena är att partiklar av is och stoft kolliderade och slogs ihop till de yttre planeternas fasta kärnor, som sedan drog till sig gaser genom sin tyngdkraft. Den andra är att den skiva av rymdgrus som omgav den unga solen sprack upp i mindre klot av gas och stoft som sedan drogs samman till planeter. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp det stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. De blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia, och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra. Anledningen till att Uranus är mindre är de inre gasjättarna är troligtvis att det fanns mindre materia i de yttre delarna av det nybildade solsystemet. Det kan även har varit på bara på grund av en slump som Uranus är mindre.[källa behövs]
Fysiska egenskaper
Inre struktur
Uranus är täckt av moln och har ett grönblått skimmer. Det grönblåa ljuset beror på att det är metan, i form av små kristaller, i atmosfären som absorberar allt rött ljus, vilket gör att det reflekterade ljuset är grönblått. Atmosfären består av ca 82,6 % väte, 15,2 % helium och ca 2 % metan.[källa behövs]
Om du kunde skära upp Uranus skulle du se att Uranus består av fyra lager. Den yttre atmosfären består huvudsakligen av den lätta gasen väte, tillsammans med helium och lite metan. Längre in omvandlas gaserna efterhand till vätska under inverkan av trycket. En fjärdedel in i planeten ersätts vätskan av ett lager sörjig ”is” som består av vatten, ammoniak och andra tunga kemiska föreningar som blivit fasta och sjunkit mot planetens centrum. Detta islager upptar större delen av Uranus volym. Trots att man brukar kalla Uranus gasjätte bör man istället kalla den isjätte.[källa behövs]
Eftersom isen trycks ihop så hårt av tyngdkraften är den mycket het och delvis smält. Detta sörjiga lagers ständiga virvlande ger upphov till dess magnetfält. I centrumet av Uranus finns en fast kärna som innehåller huvuddelen av planetens massa. Uranus kärna är ungefär lika stor som jorden. Astronomer tror att planetens mitt dras samman under tyngdkraften och avger värme när trycket ökar. Något liknande händer inuti Jupiter och Saturnus. I själva verket är Uranus den enda gasjätte som inte alstrar inre värme.[källa behövs]
Uranus magnetfält
Uranus har också ett speciellt magnetfält som härleds ur manteln, alltså inte genom kärnan som är vanligast. Magnetfältet är 30 gånger större än jordens magnetfält och det lutar 60° från axeln.[källa behövs] På jorden skulle det innebära att den magnetiska nordpolen skulle vara i Marocko.
Uranus ringsystem
Att Uranus har ett ringsystem har varit känt sedan 1977 när planeten passerade (ockulterade) framför en stjärna. Ringarna försvagade då stjärnljuset mätbart. Knappt 10 år senare kom beviset när Voyager 2, som passerade Uranus 1986, skickade bilder som visade ett system av inte mindre än elva ringar. Upptäckten var ganska viktig, eftersom man tidigare trodde att ringsystem runt planeter var något ganska ovanligt.[källa behövs]
Ringarna består av sten, från små korn till block uppemot 10 meter, och is. I likhet med Jupiter är ringarna betydligt mindre, och svagare, än ringarna runt Saturnus. Inifrån är deras namn: 6, 5, 4, Alfa, Beta, Eta, Gamma, Delta, Lambda (1986UIR) och Epsilon. Den bredaste ringen, Epsilon, är 96 km tvärsöver.[källa behövs]
Klimatet
Uranus är cirka 2870 miljoner km (2 ljustimmar och 40 ljusminuter) från solen; det är cirka dubbelt så långt som Saturnus avstånd till solen. Den fruktansvärt långa sträckan gör att temperaturen är cirka −210 grader i atmosfärens ovansida. På grund av den låga temperaturen är flera av ämnena på Uranus i fast form, tex Metan.[källa behövs]
Dess atmosfär
Uranus atmosfär består av ca 82,33% väte, 15% helium och 2% metan. Liksom de andra gasplaneterna har Uranus band av moln, men de är extremt ljusa. Den blå färgen på Uranus beror på att metanet i dess yttre atmosfär absorberar rött ljus. Det kan finnas färgade band som på Jupiter men de döljs av metanlagret. Uranus snurrar inte runt solen utan "rullar". Forskare tror att när solsystemet skapades så fick Uranus en smäll av något med ungefär jordens storlek så den började "rulla" istället för att snurra. Planeten ligger nästan på sidan, 98°, och jorden har en lutning på 23,6°.[källa behövs]Uranus "rullar" alltså på grund av dess 98 graders lutning.
Uranus månar
- Huvudartikel: Uranus naturliga satelliter
Uranus har i dagsläget tjugosju bekräftade månar, varav de fem största heter Miranda, Ariel, Umbriel, Titania och Oberon. Månarna har fått sina namn efter karaktärer i William Shakespeares och Alexander Popes verk.[källa behövs]
Rymdsonder vid Uranus
Endast en rymdsond har nått till Uranus och det var Voyager 2. Voyager 2 nådde den 24 januari 1986 fram till Uranus och svepte förbi 81500 km över molntopparna. År 1986 var våra kunskaper om Uranus mycket små, och ännu mindre om dess månar. Innan Voyager 2 nådde fram till Uranus kände man till 5 månar och 9 ringar. När den lämnade var antalet månar uppe i 15 och antalet ringar 11. Uranus rotationstid innan Voyager 2 nådde dit var uppskattat till mellan 16 och 24 timmar. Nu kunde Voyager 2 ge en exaktare tid: 17 timmar och 41 minuter. Våra kunskaper om Uranus magnetfält var också väldigt grumliga men det visade sig vara kraftfullare än vad man trott. Voyager 2 hann också med att göra en del temperaturmätningar nere bland de översta molnen på Uranus. Temperaturen där var -209°C. Temperaturen verkade vara nästan densamma över hela planeten. Voyager 2 vägde 825 kg och passerade Uranus med hastighet av 64000 km/h. Efter passagen satte den kurs vidare mot Neptunus.[källa behövs]
Tidiga upptäckter
Uranus var den första planeten som upptäcktes med hjälp av teleskop. Uranus hade observerats flera gånger innan men hade då misstolkats som en stjärna, bland annat av den engelske astronomen John Flamsteed (1646–1719) som 1690 noterade den som "34 Tauri" på sin stjärnkarta. Men Uranus upptäcktes officiellt av den tyskfödde brittiske astronomen William Herschel den 13 mars 1781 då han höll på att leta dubbelstjärnor i stjärnbilden Tvillingarna. Första trodde Herschel att det var en komet, men med hjälp av den svenske astronomen Erik Prosperin som hade erfarenhet av banberäkningar konstaterade man att Uranus omloppsbana var nästan cirkelformig och den nyupptäckta himlakroppen fick planetstatus. Herschel ville döpa planeten till ”Georges stjärna” efter kung George III av England medan andra astronomer helt enkelt kallade den för Herschel. Det dröjde flera årtionden innan alla var överens om namnet Uranus som var det antika Greklands himmelsgud.[källa behövs]
Se även
Referenser
Noter
- ↑ Yeomans, Donald K. (July 13, 2006). ”HORIZONS System”. NASA JPL. http://ssd.jpl.nasa.gov/?horizons. Läst 2007-08-08.
- ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5 2,6 2,7 2,8 2,9 Williams, Dr. David R. (January 31, 2005). ”Uranus Fact Sheet”. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/uranusfact.html. Läst 2007-08-10.
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 3,5 Seidelmann, P. Kenneth; Archinal, B. A.; A’hearn, M. F.; et.al. (2007). "Report of the IAU/IAGWorking Group on cartographic coordinates and rotational elements: 2006". Celestial Mech. Dyn. Astr. 90: 155–180. DOI:10.1007/s10569-007-9072-y.
- ↑ Munsell, Kirk (May 14, 2007). ”NASA: Solar System Exploration: Planets: Uranus: Facts & Figures”. NASA. http://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Uranus&Display=Facts. Läst 2007-08-13.
- ↑ Jacobson, R.A.; Campbell, J.K.; Taylor, A.H.; Synnott, S.P. (1992). "The masses of Uranus and its major satellites from Voyager tracking data and Earth-based Uranian satellite data". The Astronomical Journal 103 (6): 2068–2078. DOI:10.1086/116211.
- ↑ Fred Espenak (2005). ”Twelve Year Planetary Ephemeris: 1995 - 2006”. NASA. http://sunearth.gsfc.nasa.gov/eclipse/TYPE/TYPE.html. Läst 2007-06-14.
- ↑ Podolak, M.; Weizman, A.; Marley, M. (1995). "Comparative models of Uranus and Neptune". Planet. Space Sci. 43 (12): 1517–1522. DOI:10.1016/0032-0633(95)00061-5.
- ↑ 8,0 8,1 Lunine, Jonathan. I. (1993). "The Atmospheres of Uranus and Neptune". Annual Review of Astronomy and Astrophysics 31: 217–263. DOI:10.1146/annurev.aa.31.090193.001245.
- ↑ Lindal, G.F.; Lyons, J.R.; Sweetnam, D.N.; et.al. (1987). "The Atmosphere of Uranus: Results of Radio Occultation Measurements with Voyager 2". J. Of Geophys. Res. 92: 14,987–15,001. DOI:10.1029/JA092iA13p14987.
- ↑ B. Conrath et al. (1987). "The helium abundance of Uranus from Voyager measurements". Journal of Geophysical Research 92: 15003–15010. DOI:10.1029/JA092iA13p15003.
- ↑ Feuchtgruber, H.; Lellouch, E.; B. Bezard; et.al. (1999). "Detection of HD in the atmospheres of Uranus and Neptune: a new determination of the D/H ratio". Astronomy and Astrophysics 341: L17–L21.
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Uranus
|
||||||||
|
||||||||||||||||||||||
