Cordelia (måne)

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Cordelia
Cordelias upptäcktsbild
Cordelias upptäcktsbild
Upptäckt
Upptäckt av: Richard J. Terrile / Voyager 2
Upptäcksår: 20 janusri, 1986
Omloppsbanans egenskaper
Avstånd från planeten: 49 751,722 ± 0,149 km[1]
Excentricitet: 0,00026 ± 0,000096[1]
Omloppstid: 0,33503384 ± 0,00000058 d[1]
Inklination: 0,08479 ± 0,031° (till Uranus ekvator)[1]
Satellit till: Uranus
Fysiska egenskaper
Dimensioner: 50 × 36 × 36 km[2]
Radie: 21 ± 3 km[2]
Ytarea: ~5500 km²
Volym: ~38 900 km³
Massa: ~5,0×1016 kg
Densitet: ~1,3 g/cm³
Ytgravitation: ~0,0073 m/s²
Flykthastighet: ~0,017 km/s
Rotationstid: Bunden rotation[2]
Axellutning: [2]
Albedo: 0,08 ± 0,01 [3]
Temperatur: ~64 K
Skenbar magnitud: +23,62 [4]

Cordelia är en av planeten Uranus månar. Den upptäcktes 1986 vid passagen av den amerikanska rymdsonden Voyager 2.

Cordelia är uppkallad efter kungens yngsta dotter i William Shakespeares pjäs Kung Lear.

Tyvärr, så vet man kanppt någonting annat än om dess omloppsbana [1], dess radie på 21 km[2] och den geometriska albedon på 0.08[3]. På bilder tagna av Voyager 2, så ser Cordelia ut att vara avlång till formen, den längre axeln pekar mot Uranus. Axelvärderna av Cordelias form är 0.7 ± 0.2.[2]

Cordelia agerar som en inre herdemåne till Uranus Epsilonring.[5]

Källor

  1. 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Jacobson, R.A. (1998). "The Orbits of the Inner Uranian Satellites From Hubble Space Telescope and Voyager2 Observations". The Astronomical Journal 115: 1195-1199. DOI:10.1086/300263. 
  2. 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5 Karkoschka, Erich (2001). "Voyager's Eleventh Discovery of a Satellite of Uranus and Photometry and the First Size Measurements of Nine Satellites". Icarus 151: 69–77. DOI:10.1006/icar.2001.6597. 
  3. 3,0 3,1 Karkoschka, Erich (2001). "Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope". Icarus 151: 51–68. DOI:10.1006/icar.2001.6596. 
  4. Britt Gynther och Stig Carlson: Faktakalendern 2007, Semic, 2006, sid. 79. 
  5. Esposito, L. W. (2002). "Planetary rings". Reports On Progress In Physics 65: 1741–1783. 


Personliga verktyg