Från Rilpedia

Ozon
Systematiskt namn	Trisyre
Kemisk formel	O3
Molmassa	47,998 g/mol
Utseende	Blåaktig gas
CAS-nummer	10028-15-6
Egenskaper
Densitet	2,144 g/l (0 °C)
Löslighet (vatten)	1,05 g/l (0 °C)
Smältpunkt	–192,5 °C
Kokpunkt	–111,9 °C
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Ozon, O₃, är en gas bestående av tre syreatomer per molekyl. Gasen är giftig och är en hälsofara när den förekommer på marknivå (se markozon), men högt upp i atmosfären fyller den en livsviktig funktion som avskärmare av skadlig UV-strålning, se ozonlagret.

Ozon är en naturlig växthusgas som behövs för att rena luften på marknivå. I den fotokemiska processen, exempelvis när solens UV-strålar träffar syrgas (O2), bildas fritt syre (O1) ozon (O3). Ozonet oxiderar föroreningar mycket snabbt och bryter oftast ner dessa till koldioxid och vatten.

Molekylen upptäcktes år 1840 av kemisten Christian Friedrich Schönbein. Han namngav ämnet den efter det grekiska ordet för lukt ozein, efter den underliga doft som uppstår vid åska, då ozon bildas.

Minskningen av ozonhalten i atmosfären (beroende bl.a. på de ökade industriutsläppen) har under de senaste decennierna lett till att s.k. ozonhål har börjat dyka upp över jordens polarregioner (Arktis och Antarktis).

Teknisk användning

Ozon är kemiskt sett mycket aggressivt och har en relativt stor teknisk användning. Den kan bland annat användas till ytterst snabb och effektiv blekning av kemiska pappersmassor, samt för sterilisering av vatten. Ett problem med teknisk använding av ozon är att gasens instabilitet. Den måste därför tillverkas på plats. Ozon används ibland för att ta bort lukt. Finns mest i atmosfären.