Pragvåren
Från Rilpedia
Pragvåren är benämningen på de händelser i Tjeckoslovakien i början och mitten av 1968, som började med att den nye generalsekreteraren i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, Alexander Dubček, började föra en mer liberal politik. Pragvåren slutade med att Warszawapaktens makter (utom Rumänien och Östtyskland) invaderade Prag den 21 augusti samma år, då de fruktade att Tjeckoslovakien skulle bryta sig loss från de övriga sovjetiska satellitstaterna i östblocket.
Innehåll |
Vårreformerna
I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet hade Tjeckoslovakien en ekonomisk tillbakagång. Krav på reformer började höras i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet (KSĆ). I slutet av 1967 stod det klart att generalsekreteraren sedan 1957, Antonín Novotný, varken hade partiets eller Moskvas förtroende längre. Han ersattes av Alexander Dubček den 5 januari 1968. Den 22 mars 1968 avgick Novotný även från posten som president och ersattes av Ludvík Svoboda.
I april 1968 startade Dubček ett reformprogram, där pressfrihet, satsning på dagligvaror och möjlighet till ett mer demokratiskt flerpartisystem ingick. Det innehöll också planer på att ombilda Tjeckoslovakien till en federation. Reformerna fick beteckningen "socialism med ett mänskligt ansikte".
Trots att reformerna enligt programmet måste göras under KSĆ:s överinseende gjorde folkets klagomål mot de styrande att reformerna infördes genast. Antisovjetisk propaganda visades i media, socialdemokrater bildade ett eget parti och andra politiska sammanslutningar bildades. De konservativa krafterna i kommunistpartiet ville stoppa detta med hjälp av polis och militär, men Dubček stod emot. I maj 1968 tidigarelade han en partikongress till 9 september 1968. Han förklarade att kongressen skulle anta reformprogrammet i partiprogrammet, göra Tjeckoslovakien till en federation och välja en ny centralkommitté.
Den 27 juni 1968 publicerade den framstående journalisten och författaren Ludvík Vakulík ett manifest som kallades "Tvåtusen ord". Manifestet uttryckte oro över, dels de konservativa medlemmarna inom KSĆ, men också över de utländska krafter som påverkade landet. Vakulík uppmanade folket att se till att genomföra reformprogrammet. Manifestet fick stor genomslagskraft men Dubček och resten av kommunistpartiet tog tydligt avstånd från det.
Förhandlingar med Sovjetunionen
Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev och ledarna i Warszawapaktens länder (förutom Rumänien) var oroliga att Dubčeks reformer försvagade kommunistblockets position i kalla kriget.
Sovjetunionens ledning försökte först förhindra och begränsa utvecklingen i Tjeckoslovakien genom en serie förhandlingar. Vid mötet i Čierna nad Tisou, nära gränsen mot Sovjetunionen, försvarade tjeckoslovakerna reformerna samtidigt som de förklarade sin fortsatta trohet till Warszawapakten och SEV. KSĆ:s ledare var dock splittrade mellan reformisterna (Josef Smrkovský, Oldřich Černík och František Kriegel) som stödde Dubček och de konservativa (Vasil Biľak, Drahomír Kolder och Oldřich Švestka). Sovjetledaren Brezjnev bestämde sig för en kompromiss. KSĆ-delegaterna bekräftade sin lojalitet till Warszawapakten och lovade att begränsa "antisocialistiska" tendenser, förhindra återskapandet av det Tjeckoslovakiska socialdemokratiska partiet och kontrollera pressen mer effektivt. Sovjetunionen gick med på att dra tillbaka sina trupper och tillåta partikongressen den 9 september 1968.
Den 3 augusti 1968 möttes representanter från Sovjetunionen, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Tjeckoslovakien i Bratislava och skrev under Bratislavadeklarationen. Deklarationen bekräftade en orubblig lojalitet till marxism-leninismen och internationell proletärism och en evig kamp mot bourgeoisier och alla antisocialistiska krafter. Sovjetunionen deklarerade sina avsikter att ingripa, om ett Warszawapaktland etablerade ett flerpartisystem. Efter Bratislavakonferensen lämnade de sovjetiska trupperna tjeckoslovakiskt territorium men stannade kvar vid gränsen.
Sovjetunionen hade som policy att tvinga satellitstaterna att rätta sina nationella intressen efter kommunistvärlden och om nödvändigt med militära medel. Detta kallades Brezjnevdoktrinen.
Ockupation
Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Under invasionen ockuperades gatorna av mellan 5 000 och 7 000 stridsvagnar. De följdes av mellan 200 000 och 600 000 soldater.
Under Warszawapaktens invasion dödades 72 tjecker och slovaker och hundratals skadades fram till den 3 september 1968. Alexander Dubček vädjade till folket att inte göra motstånd. Han arresterades och fördes till Moskva tillsammans med flera av sina kollegor i regeringen.
Ockupationen följdes av en emigrationsvåg från Tjeckoslovakien. Uppskattningvis flyttade, framförallt högutbildade, 70 000 omedelbart och 300 000 totalt[1]) . Västländerna tog emot dessa utan problem.
Reaktioner i Tjeckoslovakien
Den allmänna oppositionen tystnade inte i och med ockupationen utan den fortsatte att göra motstånd. Motståndet uttryckes i ett flertal icke-våldsaktioner. I Prag och i andra städer i republiken hälsades Warszawapaktens trupper med rop och ifrågasättanden och förebråelser. All form av hjälp och samarbete nekades de invaderande styrkorna. De fick ingen assistans med mat och vatten. Befolkningen satte upp skyltar och plakat som fördömde invasionen. Grafitti med fördömande budskap mot sovjetledarna målades på väggar och trottoarer. Idolbilder på Dubček och Svoboda dök upp överallt.
Folkets motstånd gjorde att Sovjetunionen övergav sin ursprungliga plan att ta över ledarskapet. Dubček, som hade arresterats den 20 augusti, förhördes i Moskva. Det bestämdes att Dubček skulle fortsätta regera och att ett försiktigt reformprogram skulle fortsätta.
Den 19 januari 1969 satte studenten Jan Palach eld på sig själv på Wenzelplatsen i Prag, för att protestera mot de förnyade inskränkningarna i yttrandefriheten. Det var en av de händelser som gav stort medialt eko runt om i världen och förstörde Sovjetunionens försök till att tysta ner motståndet. Till slut, i april 1969, ersattes Dubček av Gustáv Husák och en period av återgång började. Husák återställde Dubčeks reformer.
Reaktioner runt om i världen
De demokratiska länderna var kritiska till invasionen men kärnvapensituationen under kalla kriget innebar att västländerna inte kunde utmana Sovjet militärt i Centraleuropa. En större reaktion kom från det kommunistiska Rumänien, vars ledare Nicolae Ceauşescu redan var övertygad motståndare till Sovjets inflytande och tidigt hade ställt sig på Dubčeks sida. Ceauşescu höll ett offentligt tal på invasionsdagen där han kritiserade Sovjets politik i skarpa ordalag.
I Finland, ett land under stort sovjetiskt inflytande, orsakade ockupationen en stor skandal. Liksom av det italienska och franska kommunistpartiet fördömdes ockupationen av det finska kommunistpartiet. Ändå var den finske presidenten Urho Kekkonen den förste västerländske politikern att officiellt besöka Tjeckoslovakien efter augusti 1968. Han fick de finaste tjeckoslovakiska utmärkelserna från presidenten Ludvík Svoboda den 4 oktober 1969.
Det portugisiska kommunistpartiets generalsekreterare Álvaro Cunhal, var den ende från västeuropa som stödde invasionen eftersom han tyckte den var kontrarevolutionär.
Även de svenska kommunisterna fördömde invasionen, och synen på händelserna har återgetts i sången En vinterdag, av Ann Sofi Nilsson.
Se även
Källor
Lästips
- Strömberg Krantz, Eva ; Larsdotter, Anna, Lång vinter, kort vår (1993) Populär historia. (nr. 3).
