Stridsvagn
Från Rilpedia
- Se även hästdragen stridsvagn.
En stridsvagn är ett bepansrat och bestyckat militärt stridsfordon. Stridsvagnar (och alla andra markstridsfordon) klassas efter vapenverkan, rörlighet och skydd. Ordet används ibland felaktigt om alla pansarfordon, men termen syftar enbart på moderna tunga stridsfordon som är kraftigt beväpnade, mycket rörliga och rejält skyddade mot alla sorters vapenverkan. Ordet pansarvagn anses i Sverige vara talspråk, men används inom den finlandssvenska militärterminologin [1]).
Innehåll |
Historik
Första världskriget
Moderna stridsvagnar (tyska: Panzer, engelska: tank) började på allvar utvecklas och användas i krigföring under första världskriget. Täcknamnet för utvecklingsprojektet för den brittiska modellen Mark IV var "mobil vattentank", därav den engelskspråkiga benämningen tanks. Uppkomsten av stridsvagnar ledde också till uppkomsten av det första pansarvärnsvapnen, först olika sprängladdningar men också pansarvärnsgevär.
Andra världskriget
Men det var under andra världskriget som stridsvagnen kom att bli en förutsättning för den rörliga krigföringen. Tiger var en känd, mycket påkostad stridsvagn från andra världskriget. Stridsvagnen föregicks av pansarbilen som i princip bestod av en bil eller lastbil som försetts med bepansring och kulspruta eller mindre kanon. Dessa utgjorde med moderna mått mätt inte stridsvagnar, utan lättare stridsfordon. Två kända stridsvagnsslag från denna tid är slaget vid Kursk, som betraktas som världshistoriens största pansarslag och slaget vid El-Alamein.
Efterkrigstiden
Moderna stridsvagnar består i regel av ett chassi med drivning och motor. På chassit är vanligtvis monterat ett roterbart torn med en kanon. Besättningen varierar (3–4 man) och består vanligen av minst en vagnchef, en skytt och en förare. Om kanonen laddas manuellt tillkommer en laddare. Endast föraren sitter i chassit.
Under 1960-talet frångick man indelningen medeltung- och tung stridsvagn och införde benämningen huvudstridsvagn (på engelska: Main Battle Tank; MBT).
Svensk stridsvagnshistorik
Den första svenska stridsvagnen var stridsvagn m/21. De var halvfärdiga tyska stridsvagnar som smugglades ut ur Tyskland 1920, undan ententens kontrollkommision, och monterades i Oskarshamn. Under mellankrigstiden utvecklade Landsverk, delvis med tysk hjälp, ett antal mindre och medelstora, men tekniskt ganska avancerade stridsvagnar. Tack vare Landsverks utvecklingsarbete kunde Sverige, trots avspärrningar, bygga upp en egen stridsvagnskår under kriget. Landsverk låg i Landskrona, därav namnet (Lands)verk. Kockums köpte sedan upp företaget och det hette då Kockum Landsverk. Sedan hette det enbart Kockums men Kockums lades sedan ner och så även Landsverk.
En stridsvagn med lång historia är den engelska Centurion, vars första exemplar stod färdigt 1945 och med nöd och näppe missade det allierade intåget i Berlin. Motorn var en Rolls-Royce Meteor, som var en utveckling av Merlin vilken användes i RAF:s Supermarine Spitfire. De svenska Centurion kom att modifieras åtskilliga gånger innan de slutligen under 1990-talet avvecklades till förmån för de hyrda respektive köpta tyska Leoparderna. Dessa modifierades och heter numera stridsvagn 121 och 122.
Den svenskproducerade stridsvagn 103 (Stridsvagn S), som numera utrangerats ur försvaret, utgjorde ett spännande avsteg i den militära ingenjörskonsten. Stridsvagn S saknade torn och hade en extremt låg profil, vilket innebar att den å ena sidan hade mycket lätt att finna skydd, men å andra sidan något svårare att avge effektiv verkanseld under framryckning. Den stridstekniskt intresserade inser att stridsvagn S kunde utgjort en förnämlig rullande kanon vid försvar av svenska kusten i södra Sverige, då den kunde rulla i ställning, skyffla upp en vall framför sig och avge eld. Vid reträtt avlöste en bakåtvänd besättningsmedlem föraren, och kunde således backa fordonet med mycket hög hastighet. Internationellt betraktar man inte alltid Stridsvagn S som en "riktig stridsvagn" eftersom vagnen saknade torn. I Tyskland betecknas ibland vagnen som en "Kasemattpanzer" (värnkanonvagn) eller "Jagdpanzer" (pansarvärnsvagn).
Idag består kärnan av de svenska pansarförbanden av stridsvagn (Strv) 122, som är en svensk version av tyska Leopard 2 (i Sverige finns även en äldre modell, Leopard 2 A4, som i Sverige heter Strv 121). Fordonen är bland annat utrustade med ett kvalificerat datoriserat ledningssystem (Strv 122), bättre optik, bättre skydd och en kamera för att underlätta backning (Strv 122) samt ett nytt lokaltelefonsystem, LTS90 (Strv 122), som ersätter det gamla LTS10.
Moderna stridsvagnar
Beväpning
På moderna stridsvagnar består bestyckningen vanligtvis av en grovkalibrig högtryckskanon utan räffling det vill säga slätborrad (vanligen med kaliber omkring 120 mm). Kanonen är gyrostabiliserad för att möjliggöra träffsäker eldgivning under förflyttning (det vill säga man kan skjuta samtidigt som man kör). Mynningshastigheten är mycket hög, ofta över 1500 m/s. Detta för att kunna skjuta pilammunition mot fientliga stridsvagnar. En pil är en smal, lång och fenstabiliserad projektil i ett mycket hårt och tungt material som kan slå genom flera decimeter tjock pansarplåt tack vare den höga hastigheten. Sovjet utvecklade också en pansarvärnsrobot för avfyrning genom kanonen. Lätta stridsvagar kan ha en kanon med lägre mynningshastighet som skjuter pansarspränggranater. Stridsvagnar har också spränggranater för att bekämpa trupp.
Kanonen kan antingen laddas för hand (manuellt) eller med maskinhjälp (automatiskt). Vid manuellt laddade kanoner tillkommer normalt en laddare i tornet (även om det finns historiska små vagnar där kanonen laddas av vagnchef eller skytt). Rysk- och fransktillverkade vagnar är utrustade med automatladdade kanoner och klarar sig således med endast tre mans besättning. Med en man mindre i tornet kan tornet göras smalare och lägre vilket ger en kompaktare profil som i sin tur ger en mindre målyta och bättre skydd samt en lättare vagn. Laddningsförloppet blir även uthålligare med automatladdade kanoner. Automatladdarna kräver dock noggrant underhåll för att vara pålitliga.
Kanonen hanteras i första hand av skytten. Vagnchefen kan dock om han önskar själv skjuta med kanonen genom sina egna riktmedel. Vagnchefens riktmedel för att hantera kanonen är dock inte lika bra som skyttens.
Förutom kanonen (huvudvapnet) utrustas stridvagnar i regel med en kulspruta som följer kanonen (parallellkopplad) som betjänas av skytten. Vagnchefen har en egen kulspruta på torntaket som på en del vagnar är fjärrmanövrerad och kan användas även när luckan är stängd. Vissa vagnar har även en extern kulspruta för skytten som också kan fjärrmanövreras.
Rörlighet
En stridsvagn har mycket god terrängframkomlighet med ett så kallat bandaggregat och ofta en mycket kraftig huvudmotor. Bandaggregatet består av ett flertal bärhjul som rullar inom ett kedjeliknande metallband på varje långsida av vagnen. Bandet drivs runt av ett drivhjul i bandets fram- eller bakkant (beroende på var motorn och växellådan sitter). I andra änden sitter ett spännhjul som håller bandet sträckt så att det inte kränger av under körning. Tack vare bandaggregatet får vagnen ett förhållandevis lågt marktryck även om vagnen i sig kan vara mycket tung, ibland över 60 ton.
Skydd
Stridsvagnar är rejält skyddade mot tung vapenverkan och i övrigt väl skyddade mot atom-stridsmedel, biologiska och kemiska stridsmedel (NBC-stridsmedel). Vidare skyddas vagnen mot elektromagnetiska vapen (ingår delvis i atomvapenskyddet) och optiska vapen såsom laser. En del av skyddet är vagnens rörlighet eftersom en vagn som hela tiden rör sig är svårare att träffa.
Exempel på moderna stridsvagnar
- M1 Abrams (USA)
- Leopard 2 (Tyskland, kallas stridsvagn 121 eller Stridsvagn 122 i Sverige)
- T-90 (Ryssland och Indien)
- Challenger 2 (Storbritannien)
- Type 90 (Japan)
- Leclerc (Frankrike)
- Zulfiqar MBT (Iran)
- PT-91 (Polen)
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Stridsvagn
