Från Rilpedia

Spränggranat är den vanligaste typen av granat och används främst till kanoner och haubitser inom fältartilleriet samt till granatkastare.

En komplett spränggranat består av ett tändrör och en granatkropp. Granatens hölje kallas granathylsa (ej att förväxla med patronhylsa eller laddningshylsa) och innesluter sprängladdningen. Runt granatens liv sitter oftast en drivgördel av koppar. Granathylsan formas genom erhardthålning och efterföljande stukning av spetsen. Därefter svarvas hylsan till rätt mått. Den tillverkas av automatstål, eller annat stål med god spånbarhet, för att ge jämn splitterverkan.

Sprängladdningen, som oftast består av trotyl, gjuts på plats i granaten. Normalt utgör sprängladdningen mellan 10 och 15% av granatens vikt. Sprängladdningen tänds av ett tändrör i granatens spets. Tändröret kan vara utformat för att utlösas när det träffar något, efter några millisekunders fördröjning eller på en viss höjd över marken.

Historiskt dök de första egentliga spränggranaterna upp vid 1900-talets början i och med att bearbetningsmetoderna för stål förbättrades och att trotyl ersatte svartkrut och pikrinsyra i militära sprängladdningar.

Kulspränggranaten är en spränggranat med wolframlegerade stålkulor inbäddade mellan explosivämne och granatkropp. Dessa slungas ut vid brisad med syfte att öka verkansområdet vid bekämpning av luftmål. Kulspränggranatens zonrör kan vara programmerbart vilket utnyttjas till exempel i moderna luftvärnskanoner.