Granatkastare
Från Rilpedia
Granatkastare (grk) är ett understödsvapen för markstridstrupper, först använt under första världskriget. Granatkastare används för indirekt eld mot mål som oftast inte är synliga från pjäsplatsen. Man använder därför, likt artilleriet, eldledare som via radio eller fälttelefon lämnar besked om hur granaterna träffar i förhållande till målet.
Granatkastare har kort eldrör i förhållande till kalibern, är mycket lättare än en kanon med samma kaliber, använder utgångsvinklar över 45° och utgångshastighet upp till ungefär ljudhastigheten. Nästan alla granatkastare är mynningsladdade och tar upp rekylen utan fjädring genom en bottenplatta som vilar direkt på marken, men undantag förekommer främst för fordonsmonterade vapen.
Att kunna utnyttja den indirekta elden för verkan, nedhållande, belysning och avskärmning är något av en konstart och något som gör stor skillnad i ett förbands stridsförmåga. Därför kan egna granatkastarförband betraktas som en mycket viktig stridsresurs.
Innehåll |
Historik
De första granatkastarna var överkalibriga och bestod i princip bara av en bottenplatta försedd med en uppåtstående metallstav. Granaten hade ett ihåligt skaft vilket träddes över utskjutningsanordningen. I botten av skaftet fanns granatens drivladdning. Man kan säga att eldröret satt i granaten i stället för i vapnet.
Grunden till dagens granatkastare konstruerades 1915 av den engelske ingenjören Wilfred Stokes och förbättrades av Edgar Brandt som arbetade för Hotchkiss. Denna typ kallas allmänt för Stokes-Brandt. Det lätta, vanligen slätborrade eldröret stöder baktill mot en bottenplatta, som ligger direkt mot marken och tar upp rekylen. Framtill bärs eldröret upp av en lavett med riktinrättning.
Konstruktion
Eftersom granatkastarens eldrör saknar räfflor är granaterna fenstabiliserade och kallas vinggranater. Fenorna sitter på ett skaft bakom granatkroppen och drivladdningen sitter i eller runt skaftet. Granatkastaren laddas genom att granaten helt enkelt släpps ner genom mynningen. Lättare granatkastare har en fast tändspets som tänder drivladdningen så fort granaten når eldrörets botten. På tyngre granatkastare utlöses slagstiftet manuellt. Eftersom granaten måste kunna glida ner genom eldröret kan man med en vanlig granatkastare inte skjuta med elevation mindre än cirka 60°.
Vapnets kaliber är vanligen 8 eller 12 cm, med räckvidd upp till 8 km. Granatkastare på 8 cm är bärbara om de delas upp så att en man bär markplattan, en bär eldröret och en bär lavetten. Större granatkastare är oftast fordonsmonterade eller transporteras på en kärra av något slag.
Det finns även mindre granatkastare, med kaliber från c:a 4 till 6 cm. De bärs och betjänas i regel av en man. Tunga granatkastare med kaliber upp till 24 cm förekommer. Dessa är dock bakladdade.
I de flesta arméer (till exempel i den svenska armén) har man två typer av granatkastare, 81mm och 120mm, som används av olika typer av förband. Arméerna i den forna Warszawapakten använde oftast granatkastare med kaliber 82mm.
Sverige
Svenska armén har som nämnts ovan två typer av granatkastare, 120mm m/41 och 81mm m/84. 120 mm-varianten är vanligast, och kan skjuta en mängd olika granattyper: spränggranat, rökgranat, lysgranat och även STRIX, en typ av hårdmålsammunition som aktivt söker mål och styr sig själv med banmotor.
81mm-varianten är mera ovanlig, och används idag bara av K3:s jägarförband och amfibiebataljonen. Amfibiebataljonens är tänkta att inom en snar framtid ersättas av systemet SSG 120 (splitterskyddad granatkastare, dubbla 120 mm granatkastare i splitterskyddat torn) monterat på en stridsbåt. SSG 120 har testats på stridsbåt 90 men den versionen kommer inte att tas i bruk. Istället kommer i framtiden en ny, större stridsbåt tänkt att bl.a. kunna bära SSG 120 systemet. SSG 120 är även planerad att monteras på stridsfordon 90 för att utgöra en flexibel eldplattform för pansarbataljoner.
Granatkastarförband är oftast av plutons storlek och består i Sverige nästan uteslutande av tre pjäser (amfbat fyra), och någon form av batteriplats/rekfunktion vars uppgift är att mäta in pjäserna, bibehålla samband samt räkna ut skjutelement (angivning i bäring och elevation av hur granatkastaren skall ställas in, kan räknas ut med hjälp av skjutbord eller så kallad SKER, skjutelementräknare). Två granatkastarplutoner ingår ofta i ett stabs/grk-kompani, som en del av en manöverenhet (oftast av bataljons storlek) och är enhetens egna indirekta eld (till skillnad mot haubits, eller fristående granatkastarkompanier, eller flygunderstöd som alla normalt tilldelas behovsvis).
Se även
