Från Rilpedia

Kulspruta eller maskingevär är ett helautomatiskt snabbskjutande eldvapen som avfyrar samma typ av ammunition som gevär. En kulspruta är huvudsakligen avsedd för att avge understödjande eld och kan vara fast monterad i till exempel ett fordon eller flygplan eller monterad på en lavett. Moderna kulsprutor är ofta så lätta att de kan bäras av en man men de är ändå generellt tyngre än soldaternas personliga eldhandvapen.

Innehåll 1 Konstruktion och funktion 2 Kulsprutans historia 2.1 Tidiga kulsprutor 2.2 Maxims kulspruta, Browning och Hotchkiss 2.3 Kulsprutan under första världskriget 2.4 Kulsprutan under mellankrigstiden 2.5 Kulsprutan under andra världskriget 2.6 Kulsprutor idag 3 Källor

Konstruktion och funktion

Även om tidiga kulsprutor var handdrivna använder sig moderna kulsprutor så gott som uteslutande av endera av två funktionsprinciper för automateld: rekylmekanism eller gasmekanism. I kulsprutor med rekylmekanism utnyttjas rekylen från den avfyrade patronen till att kasta ut den tomma patronhylsan och matar in en ny patron. I kulsprutor med gasmekanism används de gaser som bildas när krutet förbränns till att ladda om vapnet. Några få undantag från dessa funktionspriciper finns, till exempel den så kallade Minigun som använder en extern kraftkälla för omladdning.

Eftersom syftet med kulsprutan oftast är att avge understödjande eller nedhållande eld är det viktigt att den kan avge eld under relativt långa perioder. Därför är det vanligaste ammunitionsmatningssystemet för kulsprutor så kallad bandmatning. Detta innebär att patronerna är uppträdda på ett band av tyg eller metallänkar som successivt för in patronerna i kulsprutan. Banden har ofta en kapacitet på flera hundra patroner och kan oftast länkas samman i band av obegränsad längd. Andra ammunitionsmatningssystem kan vara trummagasin, tallriksmagasin eller olika former av kassetter.

Förutom ammuntionskapaciteten är eldhastigheten avgörande för en kulsprutas eldkraft. Eldhastigheten mäts oftast i form av den teoretiska eldhastigheten per minut. Den teoretiska eldhastigheten är hur många skott per minut vapnet avfyrar vid kontinuerlig eldgivning om man inte tar hänsyn till tidsåtgång för byte av magasin eller patronband, eldavbrott, byte av pipa med mera. Tidiga kulsprutor hade en eldhastighet på 300-400 skott per minut. Vissa kulsprutor har en eldhastighet på upp till 1 200 skott per minut och den ovan nämnda Minigun kan avfyra 4 000-6 000 skott per minut. I moderna kulsprutor ligger eldhastigheten normalt kring 600-800 skott per minut. Högre eldhastighet gör vapnet svårt att hantera.

Vid långvarig automateld kommer kulsprutans pipa att hettas upp till sådana temperaturer att den skadas. Kulsprutor har därför någon typ av kylsystem för pipan. Tidigare var det vanligt med vattenkylda kulsprutor. Dessa har en vattenfylld mantel kring pipan som kylsystem. Detta gör vapnet tungt och otympligt och är idag så gott som helt ersatt av luftkylning. Detta innebär att man använder den omgivande luften för att kyla pipan. Många kulsprutor är konstruerade så att det med några relativt enkla handgrepp går att byta pipa på vapnet. På så vis kan varje vapen utrustas med en extra pipa och skytt eller medhjälpare kan snabbt byta pipa innan den hinner överhettas.

Kulsprutans historia

Tidiga kulsprutor

Redan under 1300-talet förekom så kallade orgelbössor. Dessa var egentligen inga föregångare till kulsprutan, men visar att önskan om att kunna avlossa många skott på en gång, eller i snabb följd, funnits länge.

Det som möjliggjorde utvecklingen av kulsprutan var konstruktionen av enhetspatronen i mitten av 1800-talet. En av de tidigaste och troligen den mest kända uppfanns av amerikanen Richard Gatling i början av 1860-talet. Hans Gatlingkulsprutor bestod av sex eller tio pipor som roterade runt en gemensam axel. Rotationen överfördes till piporna med en vev och under ett varv hann var och en av piporna laddas, avfyras och plundras.

I Sverige fick Helge Palmcrantz 1873 patent på en handdriven flerpipig kulspruta. Denna tillverkades i en rad gevärskalibrar med olika antal pipor - från två till tio - vid Palmcrantz' och Thedor Winborgs fabrik på Kungsholmen. Efter Palmcrantz tidiga bortgång förbättrades, tillverkades och marknadsfördes hans kulsprutor av den före kollegan Thorsten Nordenfelt.

En rad andra konstruktioner såg dagens ljus utvecklades under denna tid av bland andra Gardner, Montigny och Sparre.

Maxims kulspruta, Browning och Hotchkiss

Den första automatiska kulsprutan uppfanns 1883 av amerikanen Hiram Maxim som var verksam i England. Den fungerade enligt principen med kort piprekyl och hade knäledslåsning av slutstycket. Pipan hade vattenkylning och Maxim var även först med bandad ammunition. Maxims konstruktion blev en stor succé och hans kulspruta kom att antas i olika versioner av ett mycket stort antal länder. Maxims bolag gick 1888 samman med Nordenfeldts och bildade Maxim Nordenfelt Guns and Ammunition Company Limited. Efter att företaget 1896 köpts av Vicker Construction Company bildades Vickers, Son & Maxim och Maxims kulspruta blev känd under namnet Vickers i England. Maxims konstruktion kopierades och förfinades av flera länder, bland annat tyskarna i deras MG 08.

I Sverige konstruerades också några kopior av Maxims kulspruta och två av dem antogs av flottan. När armén skulle utrustas med kulsprutor valde man istället den österrikiska Schwarzlose under beteckningen Kulspruta m/14.

Redan ett par år efter Maxims kulspruta började John Moses Browning experimentera med gasomladdade kulsprutor. Han sålde 1890 sitt patent till Colt och fem år senare antog den amerikanska flottan detta vapen som M1895. Även vid det franska företaget Hotchkiss konstruerades en gasomladdad kulspruta. Denna antogs av Frankrike som Mle 1897. Sverige inköpte ett mindre antal kulsprutor av Hotchkiss modell.

Maximkulsprutan användes i krig för första gången av brittiska styrkor under första Matabelekriget i södra Afrika 1893-1894. Kulsprutan kom emellertid först till användning i någon större utsträckning under Rysk-japanska kriget 1904-1905 där ryssarna använde vattenkylda bandmatade Maximkulsprutor och lätta luftkylda magasinmatade Madsen av dansk design medan japanerna var utrustade med franska kulsprutor från Hotchkiss som var luftkylda och matades med patroner på metallramar.

Även om japanerna under Rysk-japanska kriget insåg värdet av kulsprutan vid närunderstöd för infanteriet i anfallsstrid förblev kulsprutan i de flesta länder ett tungt understödsvapen och de var ofta monterade på stora lavetter av artillerityp. Dessa kunde kräva en eller flera hästar som dragdjur vid förflyttningar. I många arméer placerades kulsprutorna i särskilda enheter, till exempel i fristående kulsprutekompanier.

Kulsprutan under första världskriget

Vid första världskrigets utbrott hade få av de krigförande nationerna anskaffat kulsprutor i större mängder. Under det första årets strider lärde sig de deltagande nationerna vilka blodbad kulsprutan, tillsammans med indirekt eld från artilleri, kunde orsaka hos anfallande kavalleri och infanteri. Så reducerade till exempel tyskarna under slaget vid Loos 1915 på en timme ett brittiskt anfall bestående av tolv bataljoner om sammanlagt 10 000 man till endast 2 000.

Kulsprutor blev en viktig del i det låsta skyttegravskriget under större delen av första världskriget då inga terränggående pansarfordon existerade som kunde gå förbi kulsprutenästena. I det dödläge som uppstod uppenbarade sig behovet av lättare vapen som kunde föras med vid stridspatrulleringar i ingenmansland. Strax före och under första världskriget hade sådana lätta kulsprutor börjat utvecklas. Den första framgångsrika lätta kulsprutan, eller kulsprutegeväret, var den danska Madsen som patenterats redan 1902 och använts av ryssarna under Rysk-Japanska kriget. Vapnet var luftkylt och vägde bara 7,5 kg oladdat. Vapnet laddades med ett 25-patroners magasin som satt på ovansidan av vapnet. Förutom Ryssland köpte även Österrike-Ungern in Madsen och Tyskarna köpte in vapnet till sina bergsjägare, Gebirgsjäger.

I USA hade översten Isaac Lewis 1911 tagit fram en gasomladdad lätt kulspruta med tallriksmagasin. Denna antogs av den brittiska armén 1915 och även av USA:s flotta och marinkår. USA:s armé antog istället John Brownings nya, rekylomladdad, kulspruta som kom att bli en av världens mest använda - M1917. Den ursprungliga modellen var vattenkyld men kompletterades kort efter krigsslutet med den luftkylda M1919. Browning utvecklade även ett kulsprutegevär, BAR (Browning Automatic Rifle) som antogs av den amerikanska armén 1918. BAR kom även att tillverkas i Sverige för den svenska försvarsmakten som Kulsprutegevär m/21. Även fransmännen utvecklade en lätt kulspruta eller kulsprutegevär, CSRG eller "Chauchat" som kom att bli ökänd som det sämsta vapnet under kriget. Vapnet antogs 1915 och tillverkades av cykeltillverkaren Ètablissements des Cycles Clément-Gladiator. Chauchat var mycket svårt att kontrollera, kärvade ofta och drabbades av ständiga eldavbrott. Även de amerikanska styrkorna i Frankrike använde sig av vapnet som de kallade "Chow Chow".

Tyskland utvecklade ingen lätt kulspruta under första världskriget. Det närmaste var en modifierad version av den tyska Maximkulsprutan MG 08. Denna var inspirerad av erövrade brittiska Lewiskulsprutor och var försedd med pistolgrepp och tvåbensstöd. MG 08/15, som den kallades, var emellertid fortfarande vattenkyld och vägde så mycket som 18 kg.

Första världskriget var även det första krig där flygplan användes och kulsprutan kom att bli den huvudsakliga beväpningen på dessa. Ett problem var att den lämpligaste placeringen av kulsprutorna på flygplanen ur precisionssynpunkt var framför piloten och riktade framåt. Det innebar dock nackdelen att propellerbladen riskerade att träffas och skadas. Så småningom utvecklades synkroniseringsanordningar mellan propeller och kulsprutor som förhindrade att kulsprutan avlossades när propellerbladen befann sig framför mynningen.

Kulsprutan under mellankrigstiden

Efter första världskriget inriktades utvecklingen i de flesta länder på att ta fram lättare kulsprutor och kulsprutegevär för infanteriet och på att öka eldhastigheten. En framgångsrik design var Z-B 26 konstruerad under 1920-talet vid Zbrojovka Praga i Prag. Detta luftkylda kulsprutegevär laddades med 30-skotts magasin placerade på vapnets ovansida och hade en teorietisk eldhastighet på 600 skott per minut. Vapnet exporterades till en mängd länder, bland annat Storbritannien. Där började vapnet licenstillverkas under beteckningen Bren (efter fabrikerna Brno i Tjeckoslovakien och Enfield i England).

Tyskland var inriktat på att utveckla en enhetskulspruta, "Einheitsmaschinengewehr", som skulle fylla alla funktioner. På grund av restriktionerna i Versaillesfreden måste mycket av arbetet ske i hemlighet. Det första resultatet blev MG 13 kom 1926. Komplicerade pipbyten och den begränsade magasinkapaciteten gjorde emellertid att detta vapen aldrig blev framgångsrikt. Det blev emellertid efterföljaren MG 34. Denna kunde använda såväl patronband som trummagasin. Den hade ett tvåbensstöd under pipans främre del men kunde även monteras på olika trebensstöd och lavetter för olika uppgifter. MG 34 monterades även i många tyska stridsfordon. MG 34 anses av många vara den första moderna kulsprutan och den fortsattes att tillverkas under hela andra världskriget, även sedan efterföljaren MG 42 kommit.

Problemet med låg eldhastighet hos kulsprutorna var särskilt stort när det gällde flygplanskulsprutor. Under mellankrigstiden gjordes olika försök att öka eldkraften hos stridsflygplanen. Britterna monterade till exempel hela tolv stycken Browning i vingarna på jaktplanet Hurricane. Sovjetunionen tog fram en kulspruta, ShKAS med en eldhastighet på 1 800-2 000 skott per minut. Man utvecklade även kulsprutor i grövre kaliber, Berezin och DShK i kaliber 12,7 x 108 mm. Även Browning hade utvecklat en kulspruta av grövre modell i kaliber .50 BMG (12,7 x 99 mm), med endast små förändringar tillverkas den fortfarande i USA som M2 HB.

Kulsprutan under andra världskriget

Vid andra världskrigets utbrott var det endast Tyskland som anskaffat kulsprutor i den mängd som krävdes för detta krigs storskaliga fälttåg. De flesta andra länder var utrustade med en blandning av nya och föråldrade, lätta och tunga kulsprutor. I många länder, till exempel Storbritannien och Sovjetunionen, utgjorde vattenkylda modeller av Maxims konstruktion fortfarande den huvudsakliga kulsprutebeväpningen. Tillverkningen av nya kulsprutor skulle dock ske i en omfattning som aldrig tidigare eller senare. Från att under första världskriget ha varit ett tungt understödsvapen som användes av specialiserade förband kom kulsprutan att finnas ned på grupp- och plutonnivå. De tyska enhetskulsprutorna MG 34 och MG 42 är de kulsprutor från andra världskriget som blivit mest kända och de som i störst utsträckning påverkat utvecklingen efter andra världskriget.

Kulsprutor idag

Den tyska idén med enhetskulsprutor kom att bli vägledande för efterkrigstidens utveckling. MG 42 blev kvar i bland annat den tyska försvarsmakten under beteckningen MG 3. Den används fortfarande och har exporterats till bl.a. Norge. I USA utvecklades M60 som kom att användas i stor utsträckning som infanterivapen och monterad på fordon och i helikoptrar i bland annat Vietnamkriget. Den belgiska vapentillverkaren Fabrique Nationale tog fram kulsprutan FN-MAG (MAG står för Mitrailleuse d'Appui General) som antagits av mer än tjugo länder, bland annat Sverige som Ksp m/58, och fortfarande tillverkas. I Sovjetunionen utvecklades en bandmatad enhetskulspruta med beteckningen PK i kaliber 7,62 x 54 mm R av Michail Kalasjnikov.

Konceptet med en modell av kulspruta för alla uppgifter är emellertid inte fulländat och parallellt har det funnits ett behov av lättare kulsprutor och kulsprutegevär. Britterna, och även andra nationer, fortsatte att använda Bren fram till och med 90-talet. Den brittiska armén utvecklade på 80-talet även en typ av kulsprutegevär genom att förse sin automatkarbin SA80 med benstöd och en tyngre pipa under beteckningen Light Support Weapon. I Sovjetunionen tillverkades en serie tyngre versioner av automatkarbinerna AK-47 och AK-74 ("Kalasjnikov") under beteckningarna RPK-47 och RPK-74. Andra varianter på lätta kulsprutor/kulsprutegevär som utvecklats ur automatkarbiner inkluderar HK 21 från tyska Heckler & Koch som utvecklats ur G3 och den italienska AS70/90 utvecklad ur automatkarbinen AR70/90 från Beretta.

I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet höll den amerikanska militären uttagningar för en ny lätt kulspruta kallad SAW - Squad Automatic Weapon (ungefär "Gruppautomatvapen"). Denna skulle vara i samma kaliber som automatkarbinen M-16, det vill säga 5,56 x 45 mm NATO, och vara lätt nog för att bäras med av medlemmarna i en skyttegrupp. Vinnare av kontraktet blev Fabrique Nationale med FN-Minimi (Minimi står för Mini-mitrailleuse) som antogs i USA som M249. Denna kulspruta väger bara runt sju kilo, och kan laddas med 200-skotts ammunitionsband, 100-skotts magasin eller 30-skotts magasin av samma typ som används i M-16. Vanligtvis utrustas en man av fem med M249. FN-Minimi har även antagits av en mängd andra länder, däribland Sverige som Ksp m/90 eller Ksp m/90B. B-modellen har kortare pipa och inskjutbar kolv och är vanligast i Sverige då den äldre, och betydligt längre modellen fasas ut.

Källor

• Reid, William: Vapen genom tiderna. Kastvapen och Eldvapen, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976, 1984. ISBN 91-46-14861-2. 

• Walter, John: Vapen från två världskrig: Kulsprutor, Svenskt militärhistoriskt bibliotek, Hallstavik 2006, Staffan Olsson (övers.). ISBN 91-975906-2-2. 
• Göta vapenhistoriska sällskaps hemsida. Artiklar om skjutvapen