Sill

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Sill
Herringadultkils.jpg
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Benfiskar
Osteichthyes
Underklass: Taggfeniga fiskar
Actinopterygii
Ordning: Sillartade fiskar
Clupeiformes
Familj: Sillfiskar
Clupeidae
Släkte: Clupea
Art: Sill
C. harengus
Vetenskapligt namn
§Clupea harengus
Auktor: Linné, 1758
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
Inlagd sill i en tunna.

Sill (Clupea harengus) är en art i familjen sillfiskar. Artnamnet harengus kommer från det latinska ordet "arengus" som betyder sandig. Sill och strömming är två regionala namn för samma fiskart.

Innehåll

Allmänt

I höjd med Kalmar, breddgrad 59° 30' och norr därom, är benämningen strömming och räknades tidigare som en självständig art. En sill från Västerhavet har ett förhållandevis kort huvud jämfört med en strömming från Östersjön. Sillen från Västerhavet uppnår en längd på 23-30 cm. Strömming från norra Östersjön är något kortare och har en längd på 15-24 cm och har successivt mindre antal ryggkotor ju längre in i Bottniska viken den kommer från. Man tror att det beror på den gradvis minskade salthalten, ju längre norrut man kommer. Trots de påtagliga skillnaderna i utseende och skelett mellan sill och strömming, och att smaken som anrättad matfisk är väsentligen olika, räknar ändå biologer numera de båda slagen till samma art.

Sillens vikt varierar mellan 40 och 200 gram. Sillen kan uppnå en ålder av 25 år, men den normala åldern är 10 år.

Sill är den vanligaste fiskarten på jorden. Den förekommer i stora stim, bland annat i Östersjön och på båda sidor av Atlanten. Den kan bli mer än 50 cm lång och uppnå en vikt av mer än ett halvt kilo. Den största kända strömming som fångats i Östersjön var 51 cm och vägde över ett kilo. Sillens föda består huvudsakligen av krill, hoppkräftor och mindre fiskar. Sillen är i sin tur bytesdjur för sälar, valar, torsk, andra större fiskar och människor. Strömmingen äter främst hinn- och hoppkräftor, framförallt som ung, men som vuxen även pungräkor, märlkräftor och ibland även småströmming.

Fiske och användning

Sillfisket har sedan länge haft stor betydelse för ekonomin i många länder. Detta beror förutom på stor förekomst av sill också på att den då och då samlas i mycket stora stim nära kusten och då är förhållandevis lätt att fånga i stora mängder. För den medeltida Hansan var sillen en av de viktigaste ekonomiska inkomstkällorna. Sillfiske har bedrivits med flera olika fångsmetoder, bland annat med drivgarn eller fasta garn som läggs ut över natten, snörpvad och trålfiske samt notdragning. Sillen har haft betydelse som betesfisk vid krokfiske efter torsk. Ett betydande industrifiske har förekommit efter sill för tillverkning av fiskmjöl. Det har visat sig vara ett mindre bra sätt att ta till vara havets resurser. På flera håll har sillbestånden tidigare fiskats hårt och fiskestopp har fått införas då vissa bestånd riskerat att försvinna, t.ex. islandssill och nordsjösill. Bestånden har dock återhämtat sig.

Distribution och tillagning

I kundledet sorteras sillen i grupper efter styckevikten eller antalet sillar per kilo.

  • 1 - 1-4 st/kg
  • 2 - 5-8 st/kg
  • 3 - 9-11 st/kg
  • 4 - 12-20 st/kg

Norr om bredgrad 59° 30'

  • 4 - 12-27 st/kg
  • 5 - 12-32 st/kg

Sill säljs traditionellt i en tunna, men även konserver är vanliga.

Hälsa

Sill är en fet fisk och rik på bland annat nyttiga fleromättade fettsyror (omega 3).

Strömming

Namnet strömming användes i dagligt tal för sill fångad i större delen av Östersjön. Enligt ett kungligt påbud från 1500-talet ska sill fångad öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten kallas strömming: Under namn av strömming må i handeln föras allenast sådan sill som har fångats i Östersjön aller Bottniska viken.. I dag vet man att det är samma art. Skärströmming eller skärsill kallas sådan strömming fångad i svenska skärgården eller inomskärs. [1]

Namnet strömming återkommer även i andra språk i östersjöregionen. Ju längre in i Östersjön man fångar strömmingen desto större är dess relativa huvudlängd, och artens fetthalt är lägre i Östersjön jämfört med Västerhavet.

Ordet strömming härstammar också från svealandsdialekten medan man i götamålet sade sill. Ändå fick Kalmar, som ligger söder om Götaland, bilda gräns för var fisken skall kallas strömming respektive Sill.

Förökning

Stim av sillar.

Normalt förekommer två mer framträdande lekperioder under året. Höst och vår leker sillen på ett vattendjup mellan 0 och upp till mer än 140 meter. Sillen blir i Västerhavet könsmogen vid 3-4 års ålder och i Östersjön vid 2-3 års ålder. Höstlekande strömming, som anses ha dominerat fångsterna fram till mitten på 1900-talet minskade starkt under 1900-talets andra hälft och har visat tecken till att öka först nu på 2000-talet.

Sillen söker sig till bankar ute i havet, men leker även direkt vid stränder inne vid kusten eller i skärgårdar. Strömmingen föredrar hårdare underlag men leker helst på styvare växtlighet. Den undviker helt mjukt underlag som lera. Däremot kan den lägga rommen på allt från sand, sten, berg, musslor till fingrenade alger. För att avgöra om underlaget duger känner den av bottenmaterialet med sina bukfenor innan rommen eller mjölken släpps ut i portioner mellan vilka fisken lämnar botten för en kort stund. För vårlekarna i Stockholms södra skärgård ligger toppen ungefär i början till mitten av juni. Högst upp i Bottenviken sker leken ännu senare och i södra Östersjön sker leken redan i mars-april. Lekperioden är dessutom ofta ganska utdragen. Man kan faktiskt hitta lekmogen strömming under nästan hela året, men huvuddelen av leken sker när vattentemperaturen är mellan cirka 8 och 12 grader. I början på vårleken sker leken först nära kusten och flyttar sedan längre ut mot öppet hav där lämpligt temperaturinterval då påträffas. Höstlekande strömming leker främst längre ifrån kusten eftersom rätt temperatur mestadels påträffas längre ut under hösten.

Befruktningsprocenten ligger oftast omkring 98-100 %, och dödligheten är normalt låg under rommens utvecklingstid, omkring 5-10 %. Fingrenade alger har visats påverka rommens överlevnad negativt på flera håll i Östersjön, framför allt i juni månad. Under 1900-talets senare decennier krympte lekområdena i utbredning på grund av ökad grumlighet i vattnet och att algbältena därmed tvingades närmare ytan.

Se även

Källor

  1. SAOB, band 27, S5893

Externa länkar

Personliga verktyg