Rolf R:son Sohlman
Från Rilpedia
Rolf R:son Sohlman, född 24 oktober 1900 i Karlskoga, död 23 augusti 1967 i Paris, var en svensk diplomat, ambassadör från 1947.
Biografi
Rolf Sohlman var son till kommersrådet Ragnar Sohlman och Ragnhild Ström. Han tog fil.kand. vid Uppsala universitet 1924, och diplomerades 1927 vid Institut des Hautes Etudes Internationales vid Sorbonne. Samma år värvades han av Utrikesdepartementet som attaché, och de första åren hade han sin tjänst förlagd i Riga, London och Warszawa. 1936 blev han andre legationssekreterare i Rom, och hade samma tjänst i Paris 1938. 1939 utnämndes han till byråchef vid UD, 1940 till tillförordnad avdelningschef, och 1944 utrikesråd och chef för handelsavdelningen. 1945 blev han befordrad till envoyé.
Från 1947 till 1964 var Sohlman verksam i Moskva, och utsågs under tiden till ambassadör. Under tiden i Moskva fungerade han som sändebud i Kabul, Bukarest och Sofia.
Sohlman hade tidigt särskilda uppdrag som ombud och sekreterare, och ingick i den svenska delegationen vid världsekonomiska konferensen i London 1933. Han ingick dessutom som ledamot i Exportkreditnämnden, deltog som ombud i FN, och ingick i styrelsen för Ryska institutionen vid Stockholms högskola.
Under andra världskriget ledde Sohlman flera svenska handelsdelegationer med andra länder, och genomförde regeringens kreditavtal med Sovjetunionen 1946. Detta avtal, ofta kallat ”rysskrediten”, innebar att Sovjet under en femårsperiod skulle köpa svenska varor på kredit för 200 miljoner kronor om året, och godkändes av riksdagen 1946. Sverige hade redan sålt varor på kredit sedan 1940, ett tillmötesgående som inte berodde på ”fruktan för en mäktig granne”. [1] Sohlman, som hade kopplats in i förhandlingarna redan tidigt, menade att krediten skulle kunna fungera som en öppning för ett samarbete mellan öst och väst.[2]
I egenskap av ambassadör i Moskva, hade Sohlman de första förhandlingarna med Sovjet på sitt bord, om den försvunna DC-3:an i juni 1952 och nedskjutningen av ett Catalinaplan 16 juni, som gått till historien med benämningen Catalinaaffären.
1964 blev han ambassadör i Danmark, och kvarblev där tills han 1965 blev sändebud i Paris.
Sohlman utövade ett betydande inflytande på den svenska hållningen i utrikespolitiken, inte bara genom sitt ämbete; han var en av Östen Undéns närmaste vänner, och det har sagts att han i den positionen medvetet påverkade Undén i anti-amerikansk och pro-sovjetisk riktning. Som diplomat var han enormt beundrad i det socialdemokratiska partiets främsta led, i synnerhet efter rysskrediten, för vilken han även vann Gunnar Myrdals aktning.[3]
Gift 1926 med fil.kand. Zinaida Jarotskaja, dotter till professorn i Moskva, Alexander Jarotzky och Nina Winberg.
Källor
- Anno 67, Stockholm 1968, s. 136
- Tage Erlander, 1949-1954, Tidens förlag Stockholm 1974
- Gunnar Hägglöf, Fredens vägar 1945-1959, P.A. Norstedt & Söner Stockholm 1973
- Hans Ullberg, artikel i Svenska Män och Kvinnor del 7, Albert Bonniers förlag 1954
- Olof Rydbeck, I maktens närhet : Diplomat, radiochef, FN-ämbetsman, Bonniers Stockholm 1990
- Vem är det 1961
- Ernst Wigforss, Minnen III, Tidens förlag Stockholm 1954
