Lejdtrafiken

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Lejdtrafiken var den handel som Sverige hade med andra neutrala länder under perioden 1941-45 med så kallade lejdbåtar från Göteborgs hamn, under kriget även benämnd Göteborgstrafiken. Den omfattade fyra fartyg per månad, med vissa avbrott och hade efter förhandlingar godkänts av både Tyskland och Storbritannien. Denna handel bedrevs inledningsvis huvudsakligen med USA. Efter USA:s inträde i kriget i december 1941 gick handeln huvudsakligen på Sydamerika framförallt Argentina. Exporten bestod till stor del av papper, pappersmassa och trävaror och importen bland annat av mineralolja, kaffe, bomull, spannmål och verkstadsvaror. Den var mycket viktig för Sveriges försörjning under krigsåren, även om den endast omfattade en liten del av Sveriges fredstida import.

Efter Tysklands angrepp på Danmark och Norge den 9 april 1940 blev Sverige helt isolerade från handel västerut. Undantaget en marginell handel med Storbritannien som skedde via Petsamo, den sk Petsamotrafiken fram till dess att den stoppades av tyskarna i september 1940 [1]. Ungefär halva den svenska handelsflottan låg då innanför den tyska blockadlinjen och halva handelsflottan låg utanför.

De svenska argumenten för att få till stånd denna trafik var hos de allierade att den svenska försvarsmakten skulle försvagas utan denna import och att Sverige då skulle bli ett lätt byte för Tyskland. I förhandlingarna med Tyskland framhölls att den svenska industrin skulle avstanna och den för Tyskland krigsviktiga exporten till Tyskland skulle sina utan importen västerifrån. [2]

Lejdtrafiken hade först godkänts av Storbritannien i november 1940, med vissa villkor. Den 7 februari 1941 gav även tyskarna sitt tillstånd, och trafiken påbörjades omedelbart. Tyskarna stoppade trafiken under april-juni 1941, därefter flöt den på till årsskiftet 1942-43 då tyskarna stoppade trafiken pga en konflikt rörande de norska kvarstadsbåtarna i Göteborgs hamn. Trafiken kommer åter igång i maj 1943, men stoppades ånyo av tyskarna i oktober samma år. I slutet av december samma år nåddes en överenskommelse som innebar att trafiken kunde fortgå till krigsslutet.

Lejdtrafiken innebar ett ständigt förhandlande med de krigförande. De brittiska blockadmyndigheterna avgjorde vilka varor som fick importeras till Sverige, och förbjöd vidareexport. Tyskarna avgjorde vilka varor som fick exporteras, och vilka neutrala länder som Sverige fick handla med. Britterna bestämde vilka rutter fartygen fick ta.

Trafiken innebar att fartygen till och från Göteborg passerade Kristiansands redd för identifiering ej lastkontroll (krav från Tyskland), därefter gick via Skopenfjärden vid Färöarna för brittisk för identifiering och lastkontroll (brittiskt krav). Fartygen gick oftast i konvoj med två eller tre fartyg.

Flera fartyg i lejdtrafik sänktes, den största förlusten i mämnniskoliv innebar sänkningen av fartyget "Venezuela".

För den svenska allmänheten under kriget var lejdtrafiken ett mysterium hur den hade kunnat tillåtas av de krigförande, då de hölls okunniga om bakgrunden.

Källor

  1. Svensk krigshandelspolitik under andra världskriget. Gunnar Hägglöf, 1958
  2. På vakt, Kabinettssekreterare under Andra Världskriget, Erik Boheman, 1963


Personliga verktyg