Finska vinterkriget

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel eller detta avsnitt bör enligt en eller flera användare flyttas till Vinterkriget Motivering: för att undvika svårigheten med skillnaden mellan finsk och finländsk och för att anpassa till språkbruket bland svensktalande (både i Finland och Sverige talar man på svenska om "Vinterkriget" - det finns inget annat vinterkrig som är av så stor betydenhet eller aktualitet att en distinktion behövs) Flytten kräver administrativ hjälp för att genomföras, eller bör diskuteras. Eventuella invändningar görs på diskussionssidan.

Finska vinterkriget
Del av andra världskriget
Finländska soldater i snödräkter.
Datum 30 november 1939 - 13 mars 1940 Plats Finland Utfall Mellanfreden Territoriella ändringar Moskvafreden
Stridande
Finland	Sovjetunionen
Befälhavare
Carl Gustaf Emil Mannerheim	Kliment Vorosjilov Semjon Timosjenko
Styrka
200 000 man 32 stridsvagnar 119 flygplan slutskedet: 250 000 man 30 stridsvagnar 130 flygplan	460 000 man 1 500 stridsvagnar 1 000 flygplan slutskedet: 1 000 000 man 6 548 stridsvagnar 3 800 flygplan
Förluster
22 830 stupade 43 557 sårade 1 000 tillfångatagna	126 875 stupade eller saknade 264 908 sårade 5 600 tillfångatagna

Finska vinterkriget (finska Talvisota, ryska Зимняя война) utkämpades efter att Sovjetunionen anföll Finland 30 november, 1939, tre månader efter att andra världskriget brutit ut. Efter ett mycket hårt och envist motstånd tvingades Finland den 13 mars 1940 gå med på fred och göra vissa landavträdelser. Namnet kommer av att kriget utkämpades i vintermiljö, där soldaterna använde sig mycket av vinterutrustning. Vintern 1939/1940 var i Finland en av de kallaste som uppmäts någonsin och medeltemperaturen var runt 40 minusgrader, vissa dagar kunde det vara så kallt som 50 minusgrader.

Bakgrund

Under det finska inbördeskriget, även kallat "frihetskriget" och "finska revolutionen" 27 januari 1918 - 15 maj 1918 hade ryska trupper som tidigare varit stationerade i Finland deltagit på den röda sidan. Därmed stod det klart att bolsjevikerna och Ryska SFSR som samma år erkänt Finlands självständighetsförklaring helst hade sett att de socialistiska "röda gardena" vunnit inbördeskriget.

Förtroendet mellan de bägge parterna ökade inte heller av Aunus-expeditionen 1920, då finländsk militär besatte delar av Östkarelen och de sovjetiska myndigheternas förvägran att låta de karelska kommunerna Porajärvi och Repola hålla val om eventuell anslutning till Finland följdes av terror och deportation av tjekan mot de nämnda kommunerna.

Under 1930-talet hade Finlands regering i sin utrikespolitik understrukit sin nordiska orientering och att vid internationella konflikter hålla på landets neutralitet. Förhållandet till Sovjetunionen var normalt men inte hjärtligt. 1932 hade ett treårigt icke-aggressionsavtal tecknats vilket förlängdes på tio år 1934. 1938 hade Sovjetunionen vid kontakter med regeringen gjort klart att man önskade något slags avtal om militärt bistånd mellan de två länderna - sovjetiska militärbaser och rätt för röda armén att rycka in på finländsk mark för att möta en fiende.

Efter att Sovjetunionen och Tyskland slutit Molotov-Ribbentroppakten hade Sovjetunionen en betydande stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland, då dessutom västmakterna England och Frankrike var uppbundna i krig med Nazityskland. Under hösten 1939 tvingades Estland, Lettland och Litauen gå med på att tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober överlämnade man följande krav på Finland:

• Finland skulle arrendera ut Hangö udd på trettio år för en flottbas.
• Sovjetflottan skulle få använda Lappvik nära Hangö som ankarplats.
• Finland skulle överlämna några öar i Finska viken, däribland det befästa Björkö.
• Den finsk-sovjetiska gränsen på Karelska näset skulle flyttas västerut.
• Befästningar på Karelska näset skulle förstöras.
• Finland skulle överlämna västra delen av Fiskarhalvön vid Norra ishavet.

Som kompensation skulle Finland tilldelas delar av Östkarelen samt få tillåtelse att befästa Åland.

Mannerheimlinjen, den finska försvarslinjen tvärs över Karelska näset.

Finlands utrikesminister Eljas Erkko drog dock parallellen mellan de sovjetiska kraven och hur Tyskland, efter att Tjeckoslovakien gjort landavträdelser, ändå ockuperat landet 1938. Från finländsk sida kunde man gå med på mindre gränsjusteringar men vid ett möte i Moskva i oktober förklarade Josef Stalin att de sovjetiska kraven inte var eftergivliga. Vid nya förhandlingar i november gjorde den finländska delegationen fler eftergifter vad gäller gränsjusteringar, men gick inte med på en sovjetisk marinbas på Hangö udd. Därmed hade förhandlingarna kört fast. I efterhand kan man konstatera att de sovjetiska förhandlingarna var dimridårer i en sovjetisk plan vars syfte var att ockupera hela Finland likt det som hade hänt med de baltiska länderna. Det bevisas främst av den quislingregering som Sovjetmakten upprättade i Terijoki och som började ge ut proklamationer till hela Finlands folk, samt att Sovjetarmén försökte tränga in längs hela Finlands gräns, och inte bara på de platser man krävt under förhandlingarna. Senare hittade man även dokument på den då förintade 44. sovjetiska motoriserade divisionen som angav hur de sovjetiska trupperna skulle uppträda längs den svenska gränsen.

Skotten i Mainila

Den 26 november vid byn Mainila på den ryska sidan bredvid gränsen, inträffade en incident där enligt den officiella sovjetrapporten fyra sovjetsoldater dödades av artillerield. Skulden lades på Finland och Sovjet sade upp nonaggressionspakten. Det har i efterhand kunnat bevisas att incidenten var en rysk provokation, då bland annat inget finskt artilleri kunde nå Mainila by och sovjetiska fångar under fortsättningskriget kunde ge viktiga detaljer om hur intermezzot orkestrerats på den sovjetiska sidan. Finländska gränspatruller kunde se hur sovjetiska trupper drogs samman till gränsområdet.

Vad gäller styrkeförhållandet var Sovjetunionen överlägset både till numerär, beväpning och utrustning. Finlands armé bestod i det första skedet av 200 000 man, 32 stridsvagnar och 119 flygplan medan Röda armén som till största delen bestod av nyrekryterade soldater anföll med 460 000 man, 1 500 stridsvagnar och 1 000 flygplan. Finlands armé riktade istället in sig på försvarskrig och intog försvarsställningar. Man visste att terrängen, som bestod av tätbevuxen skog och stora sjöar, tillsammans med rätt stridstaktik skulle kunna fördröja en sovjetisk frammarsch med flera dagar.

De finländska soldaterna hade kanske den bästa utbildningen i vinterkrigföring i Europa och var mycket goda skyttar.

Under sommaren 1939 hade ett antal fästningar på huvudförsvarslinjen, som senare kom att kallas Mannerheimlinjen, uppförts. Denna linje var avsedd att vara ett omfattande nätverk av färdigställda befästningspunkter över Karelska näset. Linjen var emellertid endast delvis slutförd då kriget bröt ut.

Stalins optimistiska planering för kriget utgick från en snabb seger inom "mellan tio och tolv dagar" (uppskattning av artillerigeneral Grigorij Kulik) ^[1].

Kriget

Finländska soldater under finska vinterkriget. I krigets inledning var det krigsmateriella tillståndet i Finland bedrövligt, både vapen och kläder var det brist på. Många gånger fick man använda äldre material, t ex var en stor del av kanonerna av 1877 års modell och så sent som i januari 1940 hade bara var femte till fronten ankommen utfyllnadspersonal officiell militärpersedel på sig.

Tidigt på morgonen den 30 november öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av att infanteri gick över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo. Den officiella sovjetiska förklaringen var att Finland beskjutit Sovjet vid Mainila. Då de ryska arkiven öppnades för forskare bevisades det alla visste sedan tidigare, att de så kallade "skotten vid Mainila" var en sovjetisk konstruktion. Klockan 09.15 syntes tvåmotoriga bombplan i luften ovanför Helsingfors. Ingenting mer hände dock och många trodde att bombplanen var ett hot för att få Finland att lämna ifrån sig landområden. På eftermiddagen kom dock planen tillbaka och den här gången började de släppa bomber över den finska huvudstaden. Finlands president Kyösti Kallio utfärdade därefter följande krigsförklaring:

Detta meddelande kompletterades med att presidenten utsåg fältmarskalk Carl Gustaf Mannerheim till överbefälhavare.

Många städer i Finland drabbades av flyganfall under kriget: Helsingfors, Viborg, Villmanstrand, Lahtis, Åbo, Riihimäki och Vasa. Vid krigsutbrottet lämnade över 100 000 människor Helsingfors men många återvände inom kort. Orsaken var bombskräcken; under krigets 105 dagar skedde nästan 1 000 bombanfall mot civila mål där 100 000 bomber fälldes. 956 personer dödades och nästan 2 000 skadades vid anfall mot de finländska städerna (frånsett Viborg). Genom avtalet med Estland hade Sovjet flyg- och flottbaser på estniskt territorium. Dessa baser användes sedan för angreppen mot södra Finland.^[3]

Sovjetunionen upprättade den 1 december en quislingregering på badorten Terijoki som låg vid den finsk-ryska gränsen och som erövrats på krigets första dag. Terijokiregeringen leddes av den finländske kommunisten Otto Ville Kuusinen som flytt till Sovjet efter det finska frihetskriget. Regimen var tämligen oupplyst vad gäller de sociala förhållandena i Finland 1939. Bland de första proklamationer som Terijokiregimen gjorde, var bland annat att lova det finländska folket rätt till åtta timmars arbetsdag. Det hade man dock infört i Finland redan 1919.

Vita Döden - Den legendariske finske prickskytten Simo Häyhä.

De sovjetiska anfallen längs den långa finska östgränsen överraskade den finländska krigsledningen, som inte trodde det logistiskt var möjligt att operera med så stora förband som Sovjet använde här. Finländska armén tvingades omdirigera förstärkningar som var på väg till Karelska näset till östgränsen. Man hade högst väntat sig att ryssarna skulle rycka fram med regementen längs ödmarksvägarna, men de avancerade med armékårer. När försvaret väl samlat sig så visade sig att just underhållet till de sovjetiska förbanden var deras akilleshäl. Den finska mottitaktiken som innebar att man sökte inringa sovjetiska förband visade sig vara så effektiv att hela den sovjetiska offensiven hade kört fast längs östgränsen vid årsskiftet 1939/1940. Flera divisioner satt i motti från Salla i norr till Ladoga i söder. Vid anfall runt Tolvajärvi norr om Ladoga lyckades man besegra två divisioner genom att anfalla flankerna, döda 4 000 soldater ur Röda armén och ta 600 fångar.

I striderna vid Suomussalmi hade den finländska skidbataljonen om 1 800 man mot sig ungefär 35 000 - 40 000 soldater försedda med stridsvagnar och artilleri. Efter att ha fått förstärkningar av den finländska 9 divisionen inleddes striderna under julhelgen och man lyckades bryta upp den sovjetiska 163:e divisionen i flera fraktioner, s k "motti". Efter nyår gick man till angrepp på den sovjetiska 44:e divisionen som hade grävt ned sig i ställningar längs den närbelägna vägen mot Raate. Genom att fälla träd över vägen hade finländska trupper sett till att denna inte kunde användas för understöd. Slutresultatet blev att av cirka 40 000 sovjetiska soldater som anfallit stupade 23 000.

På Finlands begäran uteslöts Sovjetunionen ur Nationernas förbund den 14 december 1939 och NF fördömde anfallet på Finland.^[4] Denna uteslutning skedde i konflikt med NF:s egna funktionsnormer, då endast 7 av 15 säkerhetsrådsmedlemmar röstade för uteslutningen (Storbritannien, Frankrike, Belgien, Bolivia, Egypten, Sydafrikanska unionen och Dominikanska republiken) vilket inte var en majoritet. Dessutom hade 3 av dessa 7 medlemmar (Sydafrikanska unionen, Bolivia och Egypten) valts in i Nationernas förbund dagen före omröstningen.^[5] Nationernas förbund upphörde i princip att verka efter detta och upplöstes formellt 1946.^[6]

Sovjetiska trupper på Raate-vägen efter strid.

Under resten av januari var det förhållandevis lugnt. På den sovjetiska sidan byttes armékommendören Jakovlev ut mot general Timosjenko och man utbildade trupperna för att förbättra samverkan mellan stridsvagnar, infanteri och artilleri så att inte de egna trupperna skulle kunna splittras vid anfallen. På finländsk sida utbildade man pansarnärstridsgrupper och man improviserade fram bensinfyllda flaskor igenkorkade med bomull som antändes - en Molotov-cocktail, uppkallad efter den sovjetiska utrikesministern.

Den 1 februari 1940 inledde Röda armén en förnyad offensiv på Karelska näset. De finländska trupperna kunde till en början hålla ställningarna men den 11 och 12 februari lyckades de sovjetiska trupperna bryta igenom Mannerheimlinjen vid Lähde på Karelska näset. Före genombrottet hade den finländska 3:e divisionen till och med varit tvungen att låta trosskuskar och kockar strida. Genombrottet fick överbefälhavaren Mannerheim att beordra reträtt till de s k mellanställningarna.

Hjälp från Sverige

Den svenska utrikesministern Rickard Sandler hade länge verkat för en Finlandsvänlig politik. Hans partikamrat i regeringen, finansminister Ernst Wigforss, kunde å sin sida tänka sig en neutralitetsförklaring. Sandler förordade en avvaktande hållning och Sverige förklarade sig vara icke-krigförande, vilket innebar att det blev möjligt att stödja Finland materiellt och tillåta rekrytering av frivilliga. Föreningen Finlandshjälpen såg till att ordna fadderhem åt evakuerade finska barn. Finlandskommittén organiserade värvning av män till en frivilligstyrka under parollen Finlands sak är vår. Den 27 februari 1940 kom de första frivilliga från Sverige till fronten. Till Finland anlände sammanlagt 8 260 svenskar, 727 norrmän, 1 010 Danskar och 60 tolkar från Svenska frivilligkåren, varav 33 personer stupade. I kåren ingick även den särskilt uppsatta flygflottiljen F19 med 12 jaktplan av typen J 8 (Gloster Gladiator) och 4 bombplan av typen B 4 (Hawker Hart), vilka deltog i strid med finska nationalitetsbeteckningar från den 10 januari 1940. Dessa kom från det svenska flygvapnet och de 12 jaktplanen var en tredjedel av den svenska jaktplansflottan. Totalt kom från de svenska militära förråden att överlämnas till Finland -(utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärspjäser med 256 000 granater, och 8 flygplan.^[7]

Kvarkentrafiken

Under finska vinterkriget, behövde det svårt trängda Finland leveranser av krigsmaterial, samtidigt som landet för sin försörjning måste exportera bland annat pappersprodukter. Östersjön var till stor del frusen och där lurade sovjetiska u-båtar. Järnvägförbindelsen via Torneå och Haparanda räckte inte till. Över den tillfrusna Kvarken, mellan Vasa och Holmsund öppnades då en vinterväg, där svenska och finska lastbilar i mörker och kyla forslade avsevärda mängder gods till och från Finland.^[8] Denna dramatiska trafik kallas också för Kvarkentrafiken medan det på finländska sidan ofta kallades "Vintergatan".

Hjälp från de allierade

Hemkomst till byn i Österbotten, efter freden våren 1940. En finländsk soldat poserar tillsammans med sin familj.

Den finländska regeringen hade underhandskontakter med regeringarna i London och Paris som erbjöd militär hjälp: en expeditionskår skulle sändas genom Nordnorge och Norrbotten. Under genommarschen skulle man kunna ockupera Narvik och malmfälten som var mycket viktiga för den tyska industrin. Hela styrkan skulle omfatta en motoriserad armékår på kanske 22 000 soldater samt tungt artilleri från Storbritannien och Frankrike. Att regeringarna både i Oslo och Stockholm vägrade gå med på genommarsch var en mindre hake. Den svenske utrikesministern Christian Günther gjorde klart att Sverige med våld skulle motsätta sig en genommarsch. Det är knappast troligt att det fanns så många soldater att skicka utomlands i det läge som gällde 1940 och en mindre styrka hade troligtvis nöjt sig med att besätta Narvik och Norrbotten. Att skicka soldater till Finland skulle för Storbritannien och Frankrikes del inneburit en krigsförklaring mot Sovjetunionen. Med tanke på hur dessa länders soldater klarade sig vid den tyska ockupation av Norge eller vid det tyska blixtkriget mot Frankrike under våren 1940 kan man nog inte räkna med att dessa skulle ha kunnat utföra några storverk.

För den finländska regeringen var det också tydligt att västmakterna inte med själ och hjärta ville hjälpa Finland, att de allierade trupperna skulle komma fram först i slutet av april och att svenska regeringen inte tänkte tillåta genommarsch. Samtidigt var det militära läget kritiskt, på Näset fanns 8 finländska divisioner mot 22 sovjetiska. Norr om Ladoga var det bättre, i Kitelä höll de finländska trupperna på att förinta den 18:e sovjetiska divisionen och den 34:e sovjetiska pansarbrigaden. Finlands armé hade inga reserver att sätta in. Det finländska motståndet tillsammans med risken att dras in i krig med de västallierade fick Sovjet att släppa tanken på att ockupera Finland. Man "glömde" bort quisling-regeringen i Terijoki och meddelade att man var beredd att börja förhandla med Finlands demokratiskt valda regering.

Fredsavtalet

Den 7 mars 1940 anlände statsminister Ryti och en förhandlingsdelegation till Moskva. Finländarna blev tvungna att godta de sovjetiska kraven på bland annat Karelska näset, Viborg, Kexholm samt rätt att få arrendera Hangö udd. Fredsavtalet skrevs under den 12 mars och striderna upphörde den 13 mars kl. 11.00.

De stora landavträdelserna blev ett hårt slag för det finländska folket. Moskvafreden visade sig heller inte vara en grund på vilken varaktig fred kunde byggas. Efter att Baltstaternas öde beseglats genom den sovjetiska ockupationen och det sovjetiska trycket mot Finland ökades så såg den finländska statsledningen som enda hopp till att trygga sitt säkerhetspolitiska läge att börja samarbeta med Nazityskland.

Övriga offer

Bland offren för kriget finns 10 000 Leningradbor som dog av svält under vintern 1939-1940. Det berodde inte på stridshandlingar, utan på att Leningrad proklamerades vara en "frontstad" och att den sovjetiska armén övertog transportsystemet så pass mycket att svält uppstod.

Ytterligare en märklig omständighet är att de cirka 5 000 sovjetiska krigsfångarna vilka togs av den finländska armén och efter kriget återbördades till Sovjet, är spårlöst försvunna.

Fosterbarn

Huvudartikel: Finländska krigsbarn

Under vinterkriget 1939-1940 och fortsättningskriget 1941–1944 kom 70 000 finländska barn att transporteras till de nordiska länderna, huvudsakligen till Sverige. Av dessa kom 10 000 att adopteras av sina svenska familjer. Ett finländskt krigsbarn som kom till Sverige var/är Toini Gustafsson-Rönnlund.

Litteratur

• Kolomyets, Maksym: Pansar i vinterkriget 1939 - 1940, (2006) ISBN 91-975894-1-1
• Stenström, Lars: Krigsvägar - Finlandssvenska fältförband 1939 - 1944 (1995) ISBN 951-52-1553-6
• Sandström, Allan: Vinterkriget, Libris 1989 ISBN 91-7195-280-2
• Trotter, William R: Frozen Hell ISBN 1-56512-249-6
• Finland i Krig 1930-40 ISBN 951-50-1182-5
• Chubaryan, Alexander: Stalin and the Soviet-Finnish War 1939-40 ISBN 0-7146-5203-2

Se även

• Finska fortsättningskriget
• Finska kriget (det krig 1808-1809, då Sverige förlorade Finland till Ryssland)
• Flygflottilj 24
• Lapplandskriget
• Vinterkriget (film)

Referenser

1. ↑ Simon Sebag Montefiore Stalin den röde tsaren och hans hov, s.334. ISBN 978-91-518-4280-6
2. ↑ Björklund, Eric: Kvarkentrafiken, Åkeriförlaget, Danderyd 1991. ISBN 91-86748-09-2.  sid. 11
3. ↑ Sotahistoriallinen Aikakauskirja 11, 1992.Evald Laasi: Neuvostoliiton ilmavoimien hyökkäyksestä Suomeen talvisodan aikana Virossa sijaitsevista tukikohdista sid. 49
4. ↑ (www.ibiblio.org) NF:s uteslutning av Sovjetunionen, 14 december 1939 (engelska)
5. ↑ Igor Pychalov. Velikaja obolgannaja vojna (ryska)
6. ↑ [1] Лига наций (ryska)
7. ↑ Carl-Axel Wangel m. fl. Sveriges militära beredskap 1939-1945 Köping 1982, Militärhistoriska förlaget. ISBN 91-85266-20-5 sid 136
8. ↑ Björklund, 1991. sid 14
9. ↑ Björklund, 1991. sid 15

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Finska vinterkriget
  Bilder & media
• http://winterwar.com
• http://www.winterwar.ru
• http://www.svenskafrivilliga.com
• http://www.slba.se/journaldigital/andra_varldskriget_03.htm Journalfilm från 1959 med samtida filmbilder] från Statens ljud- och bildarkiv
• http://www.north-front.ru/summa%20271105.htm
• Talvisodan alku päivä päivältä (på finska)
• Luettelo kuolleista neuvostosotavangeista sodan aikana (135 kpl) (på finska)

Andra världskriget-portalen